Weird Webzine Fantastik och verklighet

Mardrömmar i vargens timme:
När Ingmar Bergman möter folktro,
Mozart och E.T.A. Hoffmann

Av Tatiana Fajardo

 

Ingmar Bergmans Vargtimmen hade premiär 1968. Filmen, som fick ett blandat mottagande av kritiker, berättar historien om hur konstnären Johan Borg försvinner efter att ha flyttat till en stuga på Frisiska öarna med sin fru Alma, för att arbeta på sina målningar ostörd av samhället. Dagboken hon hittat och hennes minnen av händelserna som äger rum före hans slutliga försvinnande skapar en klaustrofobisk atmosfär där gränsen mellan verklighet och galenskap suddas ut. Den svenske filmmakaren fortsätter här att föra in övernaturliga varelser i berättelsen som han redan gjort i filmer såsom Det sjunde inseglet (1957), där Döden är närvarande som en av de viktigaste karaktärerna i handlingen, Ansiktet (1958) med sina spöken och hypnotisörer och Djävulens öga (1960) där handlingen rör sig kring djävulen och hans medhjälpare. I detta fall hemsöks det ovannämnda paret av kulturellt förfinade demoner, och det som börjar med Johans mardrömsvisioner slutar med att Alma delar hans hallucinationer, tillsammans fångna i en hopplös värld där galenskap regerar.
 
Johan Borg fungerar som ett surrogat för Bergman, och ur freudianskt perspektiv kan filmen förstås psykoanalytiskt, eftersom "Bergmans behov av att maskera sina 'bekännelser' och reflektera dem såsom i en dunkel spegel, i en oro som inte är under fullständig konstnärlig kontroll" visar sig här, enligt Buntzen och Craig i deras uppsats "Hour of the Wolf: The Case of Ingmar B". Filmens skildring av Johans personliga och kreativa frustration är sålunda en återspegling av regissörens speciella situation vid samma tid.
 
I denna essä nämner jag några psykoanalytiska teman i berättelsen, fokus är dock på tre andra ämnen: användningen av folktro för att skildra psykologisk skräck med koppling till trolldom, Mozarts Trollflöjten (1791) som ett eko av Johans val av hans öde och E.T.A. Hoffmanns romantiska stycke Den gyllene krukan (1814), vilka tjänar som medel till en psykologisk analys av målarens otuktiga sexualdrift och nedstigningen i en helvetisk värld med ockult prägel.

 

VARGTIMMEN I FOLKTRON

 
Bergman skrev ett utkast med titeln Människoätarna innan han ändrade det till Vargtimmen. Filmexperten Frank Gado skriver: "Före premiären hävdade Bergman att frasen kom från en latinsk text som han mindes sig ha läst som student, men forskare på Svensk Filmindustri kunde inte hitta källan. Liksom talesätten om djävulens öga och sommarnattens leende uppfanns 'vargtimmen' tveklöst av filmskaparen själv." (The Passion of Ingmar Bergman.) Bergmans förklaring av benämningen lyder:
 
Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning. Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme när de flesta barn föds."
Gados åsikt kan vara korrekt och det är möjligt att Bergman uppfann benämningen, ty efter att Johan förklarat vad vargtimmen innebär fortsätter han att berätta för Alma om ett trauma som regissören själv upplevde i sin barndom. Ändå är anspelningen på vargen betydelsefull eftersom Johan hänvisar till timmen före gryningen; i förkristen skandinavisk mytologi jagades månen och solen av vargar i himlen. Bergman kan således ha varit påverkad av traditionell folktro.
 
I boken Of Wolves and Men hävdar essäisten Barry Lopéz intressant nog att "kopplingen mellan vargen och en period av halvdager – antingen i gryningen eller i skymningen, ehuru gryningen är mer känd som vargens timme – frammanar två bilder som står i skarp kontrast till varandra", den ena förknippad med upplysning och civilisation, och en annan som anknyter till okunnighet "och en väg tillbaka in i de mörka krafternas värld. Således sågs vargen under medeltiden som både helgons och Djävulens följeslagare." Ulvens ylande under morgonen "stärkte själen. I likhet med tuppens galande signalerade det gryningen, slutet av natten och vargens timmar."
 
Denna koppling mellan varg och tupp för tankarna till Jonathan Harkers vistelse på Draculas slott i Bram Stokers Dracula (1897), eftersom advokaten dröjer kvar med greven (som kan förvandlas till en varg och kontrollera dessa djurs beteende) och samtalar med honom nätterna igenom: "It was by this time close on morning, and we went to bed. (Mem., this diary seems horribly like the beginning of the 'Arabian Nights,' for everything has to break off at cockcrow – or like the ghost of Hamlet's father)." Jonathan finner bara lugn när morgonen kommer. Bergman kan ha haft Dracula som källa, eftersom ledaren av hans demoner, arkivisten Lindhorst, har en anmärkningsvärd likhet med skådespelaren Bela Lugosi som greven. Dessutom äger han ett slott, som Johan och Alma blir inbjudna till.
 
Lägg därtill den svenska versionen av Dracula, Mörkrets makter, publicerad 1899-1900 och dubbelt så lång som originalet, i vilken man kan läsa följande avsnitt:
 
Det hade under vårt samtal blivit mycket sent och jag började känna något av den genomträngande, egendomliga kyla som gryningen för med sig. Alla som vakat vid en sjukbädd eller eljest varit bundna vid en post, som de ej kunnat lämna, känner denna rysning, som tycks gå genom själva naturen. Det sägs ju, att de flesta dödsfall inträffar just vid den tiden! – – Även greven tycktes känna förändringen – han ryste till, och då en tupps galande plötsligt hördes någonstans långt borta, reste han sig hastigt...
Den så kallade "vargtimmen" för därför tankarna till "spöktimmen" eller engelskans "Witching Hour", den sista en benämning som möjligen skapades av Shakespeare:
 
Tis now the very witching time of night,
When churchyards yawn, and hell itself breathes out
Contagion to this world: now could I drink hot blood
And do such bitter business as the day
Would quake to look on.
[Hamlet, akt 3, scen 2.]
På liknande sätt kan denna timme, då alla övernaturliga varelser såsom demoner, spöken och gravsuggor är fria att utföra sina fruktansvärda gärningar, kopplas till den kristna tron på "djävulens timme", som ansågs vara kl. 3 på morgonen i motsats till kl. 3 på eftermiddagen, tiden då Kristus dog på korset.
 
Bergman använder klokt sin huvudpersons nattvakor för att skildra hans inre lidanden. Efter att Johan har givit förklaringen till den tid på natten han skyr, fortsätter han att berätta i detalj hur han som barn straffades genom att låsas in i en garderob, där han trodde att en liten människa höll till, vilken skulle gnaga av hans tår. Skräckslagen försökte Johan kämpa bort varelsen, bönade och bad om att släppas fri. Som följd av detta tillrättavisades han av fadern genom att pryglas med en rotting, och hans mamma förlät honom slutligen. Publiken får aldrig veta vad Johan gjorde för att förtjäna den hårda upptuktelsen, men det är ett äkta minne från regissörens barndom.
 
Enligt Buntzen och Craig "innebär den lille garderobsmänniskan, ur freudianskt perspektiv, ett hot om kastrering, och sonens masochistiska underkastelse av prygeln, som framgår av hans längtan efter den strängaste bestraffningen, är ett erkännande av faderns sexuella dominans." Det finns också i berättelsen en antydan om homosexuell våldtäkt i pryglingen, eftersom en av demonerna som ansätter Johan är en skolmagister med "pekpinnen i byxorna", vilket kan tolkas som hans penis, liksom episoden i filmen där Johan mördar en förpubertal pojke.
 
Alltsom långfilmen fortskrider kan åskådaren gissa sig till Johans utveckling från spädbarn till vuxen man liksom hans förhållanden med kvinnor och hans konstnärliga frustration. Hans nedstigning i galenskap, och att han som följd därav drar Alma med sig, framgår huvudsakligen när de deltar i demonernas fest, där överraskande nog Mozarts Trollflöjten blir nyckeln till att förstå karaktärerna.

 

EN DANS TILL DEN FÖRTROLLADE FLÖJTEN

 
Strax efter ankomsten till ön och i början av hans sjukdom, visar Johan upp skisserna han har tecknat av demonerna han ser. Publiken får inte se dessa avbildningar, men för Alma förklarar han vad han varseblivit: "en homosexuell", "en gammal dam, hon som ständigt hotar att ta av sig hatten... ansiktet följer med", "köttätarna, steklarna, spindelgubbarna", "skolmagistern, med pekpinnen i byxorna", "de tjattrande, metallhårda kvinnorna" och i synnerhet den värste av dem alla,"Fågelmannen", vars näbb Johan inte vet ifall den är verklig eller bara en mask. Alla dessa varelser representerar Johans inre konflikter. Den sista demonen är besläktad med Papageno i Trollflöjten, och sålunda introducerar Bergman tittaren till en av huvudkällorna för handlingen: Mozarts opera.
 
När Alma väl sett skisserna kan också hon skåda demonerna. Alla är övernaturliga varelser födda av deras fantasi, med undantag av Veronica Vogler, Johans tidigare älskarinna som han fortfarande är besatt av. Paret accepterar en inbjudan till von Merkens slott, och efter osammanhängande samtal under middagen (där kommentarer om demonernas huggtänder ingår), flyttar sällskapet till biblioteket för att se en dockteateruppsättning av Trollflöjten.
 
För de som inte känner till musikverket är Trollflöjten berättelsen om prins Tamino, som övertalas av Nattens drottning att rädda hennes dotter Pamina från prästen Sarastros fångenskap. Papageno, en fågelfångare som klär sig likt en fågel, hjälper Tamino i äventyret. När Tamino och Pamina väl möter varandra, beordrar Sarastro att Tamino, för att kunna få Pamina som sin fru, genomgår en rad prövningar som ska leda honom till upplysning. Bergman hade sådan entusiasm för denna opera att han gjorde en tv-filmsversion av den 1975, där han använde ett svensk libretto och införde några ändringar i handlingen. En av de viktigaste förändringarna från den ursprungliga intrigen är att Sarastro blivit Paminas fader.
 
"Mozarts naturbarn, halvt mänsklig och halvt fågel, var en föraning av den romantiska eran där barn och natur symboliserar renhet och välvilja", påpekar Gado; dock i Vargtimmen "personifierar Bergmans Fågelman en depraverande självkännedom och en 'naturlig' ondska belägen i barndomens psykosexualitet."
 
Att Bergmans Fågelmansdemon betonar namnet "Pami-na" avslöjar Johans konflikt vid samma tid: å ena sidan hans val mellan den moderliga och beskyddande kvinnan Alma och hans historiska älskarinna Veronica, som demonerna också är bekanta med, och å andra sidan hans insikt om att vara en misslyckad konstnär.
 
Om vi uppfattar Johan och Alma som Tamino och Pamina, blir Johans uppgift alltså att avgöra om han ska följa Alma, som representerar "modersgestalten", eller Veronica, "källan till hans demoner", argumenterar Gado. Med repliken "Lever Pamina fortfarande?" speglar Bergman de känslor som Johan bär på, i sitt tvivel på äktenskapet och hans kyla mot hustrun, tills han skjuter henne tre gånger. I repliker som ströks i den sista versionen av manuset säger Johan om Alma: "En stor, lugn varelse. Ett moderdjur, Alma. Och varje kväll kryper vi in i modersdjurets mage." Som kontrast förkroppsligar Veronica den lastbara trollkraft som målaren står under, och slottet där demonerna huserar symboliserar kaos, förvirring och onaturlighet. På så sätt kan Veronica förstås som Mozarts Nattens drottning, vilken hänför Tamino/Johan med sin trollmakt. När Lindhorst säger att "[Pamina] är inte längre namnet på en ung kvinna... det är en formel, ett besvärjelseord", kan åskådaren ana den oro som demonerna skapar i konstnären genom att påminna om vad hans älskarinna representerar.
 
Eftersom Johan representerar Bergman, utvecklar regissören sina oidipala fantasier genom konstnären. När han kommenterade operan på sjuttiotalet, förklarade Bergman att "Nattens drottning representerar ett förödande moderligt inflytande som försöker hålla Tamino från att uppnå manlighet." Sålunda uttrycker denna uppfattning, sammanlänkad med den ovannämnda om moderns förlåtelse efter regissörens bestraffning i den mörka garderoben, filmskaparens förhållande till sin moder.
 
Emedan Tamino vistas i Visdomens tempel för att där nå upplysning, blir Johan redan tidigare utfrågad av den psykiatriska kuratorn Heerbrand om hans förmåga att se in i människors själar: "Ni är en konstnär, ni känner ju människohjärtat. Vad har du inte sett i dina ansiktsstudier, för att inte tala om i dina självporträtt?" Demonen berättar hur han "tummar på själarna och vänder ut insidan". Johan reagerar med ilska och slår till honom, kanske för att han inte vill kännas vid sina mörka tankar och sin frustration som målare. I den förutnämnda scenen, där han tillfrågades om sin situation som konstnär, bekänner han att han är "en kalv med fem ben, ett monstrum". Detta är inte första gången Bergman försöker mana fram sympati för en missförstådd och förödmjukad konstnär (på liknande sätt gör han det också i Ansiktet), men i Vargtimmen är den förbryllade betraktaren kanske mer bekymrad över Almas öde än Johans störtdykning ner i galenskap.
 
Det har redan klargjorts att filmens upplösning är förknippad med Mozarts opera, men den anspelar också på Den gyllene krukan (Der goldne Topf, 1814) av den preussiske romantikern E.T.A. Hoffmann (1776-1822), en kortroman i vilken övernaturliga element har en viktig roll.

 

ANSELMUS OCH HANS DUBBELGÅNGARE

 
Denna långa scen skildrar Johans möte med Veronica och hur galenskapen tar honom i sitt plågsamma våld. Avsnittet inleds med att Johan inträder i slottet där han möter demonerna.
 
Här drar Bergman nytta av sin nämnda passion för Mozart i förhållande till författaren E.T.A. Hoffmann. Medan jag förknippade målaren med Mozarts Tamino i föregående avsnitt, överensstämmer hans karaktär i detta fall med studenten Anselmus, huvudpersonen i Hoffmanns Den gyllene krukan. Denna kortroman, som omfattar tolv vigilier (eg. "nattvakor", här kapitel), berättar historien om denne yngling. Handlingen, som utspelar sig i Dresden, börjar med att Anselmus råkar slå ut en äppelförsäljerskas korg, och hennes klagomål när han flyr tycks vara en profetia: "Ja spring du bara, spring du satans pojke, i kristall blir snart ditt fall, i kristall!" När pojken stannar på stranden till floden Elbe bredvid ett fläderträd kan han höra röster och kristallklockor. När han tittar upp märker han att det vilar tre gröngyllene ormar i trädet. En av dem, som har blå ögon och som läsaren senare får veta bär namnet Serpentina, närmar sig honom och han blir omgående förälskad.
 
Som historien fortsätter möter vi karaktärer som rektor Paulmann och hans dotter Veronica, som älskar Anselmus, registratorn Heerbrand (som finns representerad i Bergmans kurator), och arkivarien Lindhorst (också hos Bergman). Denna sista karaktär, fadern till Serpentina, är en salamander, eldens elementarande, som bannlystes från Atlantis av Phosporus, Andarnas prins, och måste därefter samleva med mänskligheten på Jorden. Arkivarien anlitar Anselmus för att kopiera gamla manuskript åt honom och hävdar att Serpentina kommer att bli belöningen för hans hårda arbete. Hoffmanns arkivarie motsvarar Mozarts Sarastro, som utsätter Tamino för prövningar för att vinna Pamina, och även han har en kvinna som fiende. Följaktligen inträder Anselmus i en värld där verkligheten upplöses av främmande övertygelser, i likhet med Johan när han korsar tröskeln till demonernas slott med alla dess konsekvenser. Bergmans Lindhorst delar karaktärsdrag med arkivaren Lindhorst, i synnerhet hans koppling till fåglar, i detta fall kråkor och duvor. Det är anmärkningsvärt att en annan demon, dirigenten Kreisler, är namngiven efter Hoffmanns litterära alter ego Johannes Kreisler i den ofullbordade Lebens-Ansichten des Katers Murr (1819-21; på svenska som Katten Murrs tankar om livet), samt andra berättelser av författaren.
 
I Den gyllene krukan representerar Serpentina motsatsen till Veronica. Den senare karaktären liknar Bergmans Alma i det att båda symboliserar den rationella världen samtidigt som de får kontakt med övernaturliga varelser som omger dem. Hoffmanns Veronica tar hjälp av äppelförsäljerskan/häxan som vill tillintetgöra arkivarien, och häxan ger flickan en spegel med vilken hon kan iaktta Anselmus. Veronica försöker få studenten att tro att salamandern och Serpentina bara är alster hans livliga fantasi. Tvivlen på studentens mentala hälsa härrör från början av sagan där ynglingen säger: "Om du bara visste vilka sällsamma ting jag just drömt, helt vaken med öppna ögon, under fläderträdet vid Linkes trädgård, då skulle du inte tycka illa vara ifall jag liksom är en smula frånvarade." Medan Anselmus mot slutet blir lyckligt gift med Serpentina, ser Bergmans Veronica till att förpassa Johan till hans värsta mardrömmar.
 
Två olika avsnitt som skildrar Johans olycka är av intresse: Då Johan beskådar sin bild i spegeln och hans möte med Veronica.
 
Lindhorst sätter smink på Johan och målaren ser på sig själv i det reflekterande glaset medan demonen hävdar: "Nu är ni er själv, och ändå inte er själv, den ideala förutsättningen för ett kärleksmöte." Många teorier kan härledas ur denna scen. I första hand leder citatet tankarna till Freuds koncept "das unheimlische" (Freud använde också Hoffmanns "Der Sandmann" i sin uppsats för att exemplifiera termen). För grundaren av psykoanalysen är det kusliga "den klass av skräckupplevelser som kan ledas tillbaka till något som för länge sedan var känt för oss, en gång mycket välbekant." Johans förkvinnligade utseende i filmen blottlägger hans bortträngda impulser, hans undertryckta känslor och önskningar. Dessutom påminner denna uppfattning om den österrikiske psykoanalytikern Otto Ranks idé om "dubbelgångaren" och dess förbindelser (enligt Freuds ord) "med reflektioner i speglar, med skuggor, skyddsänglar, med tron på själen och rädslan för döden." Dessa sammanlänkade förnimmelser, där psykologiska projektioner avbildar inre ångest, kan också kopplas till Jacques Lacans teori om "spegelstadiet"; inte så mycket i den franske psykoanalytikerns förklaring av hur ett barn känner igen sig i spegeln och därmed objektiviserar sig själv, utan som Philippe Julien hävdar i sin undersökning av Lacan: "narcissism och aggressivitet korrelerar. Faktum är att narcissism, där uppfattningen av ens egen kropp upprätthålls av den andras uppfattning, introducerar en spänning: den andra i avbildningen av honom både lockar och avvisar mig." Johan är chockad när han ser sig själv reflekteras, men utan att tveka går han till sin älskarinna.
 
"Kärleksmötet" frammanar idén om ett offer i det att Veronica ger intryck av att vara ett lik i en svart mässa, och Johans beröring av henne framstår som nekrofilisk. Den sexuella attraktionen som ett lik kan framkalla förekommer inte bara hos människan utan även hos vissa djur, som till exempel ormar. Manliga ormar kopulerar ofta med döda honor, och det verkar som om Johan/Anselmus har en sexuell åtrå till den uppenbarligen livlösa Veronica/Serpentina.
 
Denna förening genljuder också i scenen med den splittrade spegeln i Hoffmanns Den gyllene krukan. Hoffmanns Veronica äger en spegel som krossas av arkivariens papegoja (en fågel som arbetar åt honom). Då denna spegel tjänar till "att beskåda, i avsikten att styra honom [Anselmus] till fullo i hjärta och själ" bryts förtrollningen och Anselmus gifter sig med ormen. I filmen tas dock ingen notis av Johans ord när han undrar "Men vad speglar skärvorna? Kan ni säga mig det?" och publiken föreställer sig hur han kastas handlöst ner i tomheten med synen av pojken han mördade. Detta kan förstås som Johans rädsla för homosexuell våldtäkt (liksom Bergmans egen ångest).
 

*  *  *

 
Sammanfattningsvis har min essä studerat Ingmar Bergmans Vargtimmen genom tre huvudidéer: hur folktro förknippad med häxkonster skildrar undertryckt skräck som förkroppsligas i form av demoner; hur Mozarts Trollflöjten används för att illustrera Johan val mellan sin fru Alma och hans älskarinna Veronica; och slutligen hur E.T.A. Hoffmanns Den gyllene krukan kan användas för att påvisa olika psykoanalytiska teorier samt förstå Johans slutliga uppslukande av galenskap. Johan tjänar som ett surrogat för filmskaparen i en komplex film där regissörens anfäktelser återspeglas, varför också dessa har behandlats.
 
Översatt av Rickard Berghorn

 

REFERENSER
Tatiana Fajardos essä ovan är en bearbetad version av den som publicerades på hennes blogg 11 mars 2018 under titeln "Ingmar Bergman's Hour of the Wolf: When Folklore, Mozart and E.T.A Hoffmann Depict Madness and Witchcraft". Den har översatts och publicerats med hennes tillåtelse.
• Bergman, Ingmar: Vargtimmen. Svensk Filmindustri 1968.
• Berghorn, Rickard: "Dracula's Way to Sweden: A Unique Version of Stoker's Novel." Artikel hos Weird Webzine (läst 6 jan. 2018).
• Berghorn, Rickard: Mail till Tatiana Fajardo (9 jan. 2018).
• Björnsson, Anna Margrét: "Icelandic Version of Dracula, Makt myrkranna, turns out to be Swedish in Origin". Artikel hos Iceland Monitor (läst 6 mars 2018).
• Buntzen, Lynda and Craig, Carla: "Hour of the Wolf: The Case of Ingmar B." Artikel i Film Quarterly vol. 30 nr 2 (vintern 1976-77).
• Crews, David: "Social Dynamics of Group Courtship Behaviour in Male Red-Sided Garter Snakes (Thamnophis Sirtalis Parietalis)." Artikel i Journal of Comparative Psychology 99(2): 145-9, juli 1985.
• Evidon, Richard: "Bergman and 'The Magic Flute'." Artikel i The Musical Times vol. 117 nr 1596 (feb. 1976).
• Freud, Sigmund: "The Uncanny" (orig. 1919). Finns online hos Massachusetts Institute of Technology (läst 21 juni 2018).
• Gado, Frank: The Passion of Ingmar Bergman (Durham: Duke University Press, 1986).
• Julien, Philippe: Jacques Lacan's Return to Freud: The Real, The Symbolic, and the Imaginary (New York: NYU Press, 1995).
• Lacan, Jacques: "The Mirror Stage as Formative of the Function of the I as Revealed in Psychoanalytic Experience." Finns online hos Western Illinois University (läst 28 feb. 2018).
• López, Barry: Of Wolves and Men (New York: Scribner Macmillan, 1978).

 

SKICKA EN KOMMENTAR!

 

Weird Webzine utges av Aleph Bokförlag.
Följ oss på Twitter och Facebook!

Allt innehåll © 2018 Weird Webzine
och respektive upphovsman. All Rights Reserved.
ISSN 1234-1234