Weird Webzine Fantastik och verklighet

W.H. Pugmire:
Briljant författare i
Lovecrafts universum

Av S.T. Joshi

 

Amerikanen Wilum Hopfrog Pugmire (hans tagna mellannamn kommer från novellen av Edgar Allan Poe) föddes 1951 och växte upp i en mormonfamilj i delstaten Washington, själv övertygad troende. Redan i unga år brevväxlade han med Robert Bloch som uppmuntrade hans gryende författarskap. När Pugmire valde att komma ut som homosexuell i början av 1970-talet tvingade kyrkan på honom psykiatrisk behandling. För att slippa förnedringen valde han att lämna samfundet och fann istället gemenskap i punkrörelsen och Lovecraft-fanzines, samtidigt som han sysslade med musik. Idag betraktas Pugmire som den kanske främsta – och absolut den mest excentriska – författaren i Lovecrafts efterföljd. Pugmires gode vän S.T. Joshi har beskrivit honom som "den kanske främsta prosapoeten" inom skräck och fantasy. – Red.
 

*  *  *

 
I mer än fyrtio år har Wilum Hopfrog Pugmire skrivit några av de mest bländande och suggestiva Lovecraftinspirerade verk av alla postuma lärjungar till H.P. Lovecraft. Hans böcker sträcker sig från Tales of Sesqua Valley (1997) till Dreams of Lovecraftian Horror (1999) till Sesqua Valley and Other Haunts (2003) till The Fungal Stain and Other Dreams (2006) till The Tangled Muse (2011) till Bohemians of Sesqua Valley (2013). Pugmire själv är en personlighet av episka mått, vars vidlyftiga äventyr inom punkrock och på andra populärkulturella avantgardescener befinner sig så långt det alls är möjligt från den stela korrekthet i sociala sammanhang, som förespråkades av den stadgade Lovecraft. Och ändå uttrycker han en äkta beundran för Providence-författarens verk och strävar efter att upprepa deras verkan, men på ett distinkt modernt språk. Han gör ingen hemlighet av sin tacksamhetsskuld till Lovecraft och andra författare och skriver: "Jag visar mina influenser öppet. Den främsta orsaken till mitt skrivande är i själva verket att jag vill bli identifierad med mina litterära hjältar, Shakespeare och Wilde och Lovecraft." (Efterordet till "The Songs of Sesqua Valley" i Sesqua Valley and Other Haunts.) Pugmire är en av dessa sällsynta författare som förmår att kanalisera sina litterära influenser samtidigt som deras författarskap förblir djupt originellt. Eftersom Pugmires litterära mål och strävanden ligger så mycket i linje med de influenser som nämnts, är det kanske mer korrekt att hävda att han nästan omedvetet kan tillåta sig att dessa influenser formar hans verk, så att de förmedlar de effekter som han självständigt önskar uppnå.

 

KONSTEN ATT OMDIKTA LOVECRAFT

 
Betänk "The Hands That Reek and Smoke". Ytligt sett verkar denna novell vara ett återberättande av Lovecrafts prosadikt "Nyarlathotep", men eftersom den uppvisar en kvinnlig huvudperson, en omfattande användning av dialog och en utpräglat originell prosapoesi, blir den något mycket mer än bara en pastisch. Ett enda stycke därur vittnar om Pugmires förmåga att frammana Lovecraft samtidigt som han förmedlar sin egen litterära essens:
 
"You must see Nyarlathotep." Her strong clear voice echoed from above. "He is wonderful, and dreadful. He will show you prophecies of the cold bleak abysses between the stars, those places where dead gods fumble in dream-infested slumber. The great ones were. They are. They shall be."
De första två meningarna som karaktären uttalar återspeglar inte prosadikten i sig, utan ett brev som Lovecraft skrev i slutet av 1920, där han berättar om drömmen som inspirerade till den – en dröm i vilken Samuel Loveman sade till Lovecraft: "Don't fail to see Nyarlathotep if he comes to Providence. He is horrible – horrible beyond anything you can imagine – but wonderful." [1] Den mening som följer är Pugmires egen, fastän inspirerad av Lovecrafts språk. De återstående meningarna frambesvärjer avsiktligt det berömda citatet från Necronomicon i "The Dunwich Horror" ("The Old Ones were, the Old Ones are, and the Old Ones shall be").
 
Betänk också prosadikten "Necronomicon", som innehåller en reflektion över "den förbjudna bokens" psykologiska inverkan, en av de starkaste som skrivits i Lovecrafts mytologi av moderna författare:
 
The book is before me. I can smell the wormy pages whereon the words are found, those signals that reach beyond the void to where the One-in-All pulses in eternal corruption. As these plucked eyes stain my palms, I hear the nameless beating of wings. I hear unthinkable voices whisper my name above the storm. Yuggoth damn my puny soul! I stagger to my feet, and scream to darkness the unhallowed name. I feel shapeless paws grip under my arms and raise me upward. I limp beyond reason to that void of no return where lives no masquerade of human hope.
Denna passage förmedlar samtidigt både den kosmiska och psykologisk fasa som Lovecraft själv blott sällan lyckades uppnå.
 
"The Sign That Sets the Darkness Free" är en kraftfullt prosadikt som för tankarna till många av Lovecrafts dikter, i synnerhet "The Messenger" och flera av sonetterna i Fungi from Yuggoth, men som inte desto mindre förblir originell i dess betoning på musikens kusliga makt. Titeln är naturligtvis härledd från en rad i "The Messenger" om De Gamlas Tecken ("the Elder Sign"), "That sets the fumbling forms of darkness free", men berättelsens referens till S:t Toads ohyggliga kyrka och dess omnämnande i förbigående av "the ancient bridge that crossed the filthy canal" (påminnande om sonetten "The Canal" i Fungi...) samt andra passager gör verket till en intensiv förening av lovecraftianska genklanger.

 

PÅ STRÖVTÅG I SESQUA VALLEY

 
Det vore dock orättvist mot Pugmire att hävda att hans berättelser bara försöker erinra om originalverk i Lovecrafttraditionen. De ovannämnda berättelserna är förhållandevis sällsynta i hans författarskap på grund av deras direkta relation till verk av Lovecraft. En novell som "A Phantom of Beguilement" är en vacker betraktelse över den lovecraftianska staden Kingsport, som förblir ett påfallande eget verk trots strödda detaljer som erinrar om "The Terrible Old Man". Pugmire har till och med hedrat några smärre Lovecraftimitatörer genom att återuppliva deras förlegade idéer. "The Imp of Aether" (första publicerad i Tales of Sesqua Valley och reviderad för Sesqua Valley och Other Haunts) utför miraklet att skänka fräschör och värdighet åt August Derleths Cthugha, ett gudalikt eldsväsen. (Berättelsen är dedikerad till Derleth.) Det är en gripande berättelse om en man som obevekligt dras in i Cthughas trollkrets, och slutet blir katastrofartat:
 
I watched, as the parchment in his hand darkened and turned black. In horror I watched as the hand that held it darkened also and turned into a thing of ash. Oh, how his flesh crumbled and separated. Ah, the hot burning wind that came from nowhere, that encircled Wilus and the thing to which he was conjoined. A cyclone of ash rose toward the ceiling, and from within the mania of storm I could see the lustrous eyes of an ageless daemon. It raised an amorphous face and opened wide an expanse of mouth, an orifice that puckered and exhaled. A flake of ash sailed from out the tempest, drifted to me and floated into my heaving mouth.
Denna enskilda berättelse är överlägsen alla illa uttänkta verk som Derleth skrev inom Lovecrafts mytologi.
 
Pugmire har blivit känd för sin skapelse Sesqua Valley. Det vore såväl förenklat som felaktigt att beskriva denna som blott en omstöpning av Lovecrafts Arkham med omnejd till Pacific Northwest, där Pugmire växte upp. [2] Faktum är att det inte finns några städer eller samhällen beskrivna i Sesqua Valley, det är en i stort sett lantlig eller pastoral miljö. Trots den relativa frånvaron av specifika landmärken (ett Mount Selta omnämns dock ofta), lyckas Pugmire med sina talrika berättelser frammana en sällsam verklighet i denna dal bestående av djupa skogar och övernaturliga krafter, i överensstämmelse med Lovecrafts New England-topografi eller Severn Valley i Ramsey Campbells berättelser. Betecknande är den fråga som en person uttalar i "The Darkest Star": "What strange enchantment lingers in this darksome valley?" (Sesqua Valley and Other Haunts). Pugmires första berättelse om Sesqua Valley var "O, Christmas Tree", skriven 1974 och publicerad 1979. Med årens gång, då hans estetiska kompass har förfinats, har Pugmire skrivit berättelser som åstadkommer mycket mer än att bara frammana Lovecrafts teman i nya sammanhang. En sådan berättelse som "Beneath an Autumn Moon", vilken avslutar Sesqua Valley and Other Haunts, står i föga tacksamhetsskuld till Lovecraft och förebådar Pugmires utveckling till en självständig författare utan behov av att stå på axlarna av sina lysande föregångare.

 

PUGMIRE I LÄNGRE FORMAT

 
De senaste åren har Pugmire experimenterat med långnoveller och kortromaner, ofta framgångsrikt. Hans förkärlek till prosapoesi väcker misstanken att den hindrar honom från att skriva omfattande berättelser, men han har numera tuktat sin prosa så att den fungerar bra i längre format. Hans möjligen främsta Lovecraftinspirerade verk – och det främsta av alla verk han har skrivit – är "Inhabitants of Wraithwood" skriven för S.T. Joshis antologi Black Wings (2010) och återtryckt i The Tangled Muse. Denna utomordentligt rika skildring innehåller en genial iscensättning av inslag i "Pickman's Model". På slutet antyds att målningarna som hänger i ett märkligt kollektivboende på något sätt har kommit till liv och absorberat husets excentriska invånare.
 
I The Strange Dark One (2012), som har fokus på berättelser om Nyarlathotep, blir vi serverade en förunderligt samling av rikt utarbetade berättelser. Här finns "Immortal Remains", en utsökt prosadikt som sammanför Sesqua Valley med referenser till Lovecrafts "The Nameless City". Här finns "The Last Theft", en av Pugmires främsta längre verk, en stämningsfull berättelse om en man som vågar trotsa svartkonstnären Simon Gregory Williams; här finns "The Hands That Reek and Smoke", denna mäktiga bearbetning av Lovecrafts olycksaliga prosadikt "Nyarlathotep"; "The Audient Void", en liten men effektiv vinjett; "Some Bacchante of Irem", en anmärkningsvärd blandning av skräck och erotik av ett slag som Pugmire kommit att nyttja i allt högre grad; samt "To See Beyond" i vilken en författare nästan blir övermannad av svartkonstnären Williams men räddas av Erich Zann från Lovecrafts "The Music of Erich Zann", slugt förklädd till Jon-Eric le Seuil (en hänvisning till Rue d'Auseil där Zann bodde – vilket forskare tror anspelar på au seuil, "på tröskeln"). Detta skickliga användande av namn omfattar också novellen "Past the Gates of Deepest Dreaming" med karaktären Philip Nithon, en esoterisk hänvisning till en planet som omnämns i en av sonetterna i Lovecrafts Fungi from Yuggoth.
 
På prosans område är Pugmires främsta triumf måhända Some Unknown Gulf of Night (2011), en serie av trettiofem utsökta prosadikter där var och en härleds från en motsvarande sonett i Fungi from Yuggoth. Denna svit är betydligt mer än bara en omdiktning av sonetterna; Pugmire har i många fall skrivit komprimerade berättelser som står på egna ben i form av fullgångna historier, vilka ibland avviker ganska radikalt från sonetten i fråga men ändå bibehåller dess essens. En reviderad version av denna svit finns nu att läsa i Pugmires senaste Lovecraftinspirerade samling, Monstrous Aftermath (2015).

 

HANS SAMARBETE MED DAVID BARKER

 
På senare år har Pugmire samarbetat med David Barker och åstadkommit några gnistrande verk av lovecraftiansk skräck. Barker beskriver sig själv som "hardcore-lovecraftiansk" och har publicerat två egna romaner, Death at the Flea Circus (2011) och Electro-Thrall Zombies (2012), fastän ingen av dem framstår som huvudsakligen Lovecraftinspirerad. Kortromanen The Revenant of Rebecca Pascal (2014) var den första av Pugmires och Barkers samarbeten och verkar vara inspirerad av den pikanta raden "The Hooded Thing bleated 'Kamog! Kamog!'" i Lovecrafts "The Thing on the Doorstep" (1933). I den berättelsen definieras aldrig uttrycket "Kamog", men Barker och Pugmire gör den möjliga tolkningen att det är en tidigare okänd "gud" eller ett väsen, som är föremål för dyrkan av vissa tvivelaktiga invånare i staden Arkham.
 
Romanen berättas i första person av Richard Pascal, brorson till Rebecca Pascal, en före detta filmskådespelerska och poet som var bekant med Edward och Asenath Derby (huvudpersonerna i "The Thing on the Doorstep"), och i vars ödsligt instängda hus Richard nu lever. Berättelsen fokuserar också på Julia Spencer, en hemlös kvinna som Richard möter när hon läser upp en suggestivt kuslig dikt på Desolate Café i Arkham. Richard möter senare Wilus Lorne, en bokhandlare som är övertygad om att Rebeccas hus har ett hemligt rum innehållande en stor och värdefull samling böcker om ockulta sägner, och han besvärar ständigt Richard med sin önskan att söka efter den. Wilus hävdar också att Rebecca brukade samla en grupp sammansvurna i det hemliga rummet för att utföra onämnbara ritualer. Om detta är sant, kan då ritualerna ha något att göra med en stencilerad pamflett som Richard finner, Incantations of Kamog, vilken innehåller en dikt av Rebecca? Richard upplever efterhand närvaron av Rebecca, eftersom hon (i Asenath Derbys efterföljd) psykiskt besätter Julia Spencers kropp och leder sin grupp av medhjälpare i en ceremoni som riskerar att frisläppa den olycksbringande Kamog.
 
Allt detta är i min mening engagerande underhållning – en begåvad och stämningsfull bearbetning av några grundläggande teman som löper genom Lovecrafts författarskap. Men Pugmires karakteristiskt genomlysta prosapoesi verkar ännu inte helt fungera i längre berättelseformat, fastän några av de ovanstående samlingarna innehåller historier som kan betraktas som kortromaner. Det är här som David Barker träder fram. Man får känslan att han skrev merparten i detta samarbete, inte bara eftersom Barkers namn dominerar på bokomslaget: De inledande delarna uppvisar Pugmires patenterade prosapoesi, men när handlingen drar igång tar Barkers actionorienterade stil över på ett fördelaktigt sätt.
 
Ifall en overklig känsla behäftar denna roman – känslan av att det bara är en pastisch som inte bryr sig om stort mer än att framkalla atmosfären av H.P. Lovecrafts prosa, motiv och bilder – och ifall berättelsen rör sig något långsamt i de första tre fjärdedelarna, tar den sig i de sista delarna, då ritualen som syftar till att frigöra Kamog leder till en oväntad upplösning. Jag är inte säker på vem av författarna som är ansvarig för den anslående episoden där Richard Pascal stiger ner i det gigantiska mausoleum som tillhör hans gammelfaster, för att se i vilket tillstånd hennes kropp befinner sig (en kropp som nu innehåller Julia Spencers själ eller ande), men den som skrev scenen har förmågan att åstadkomma kraftfullt skrämmande intryck:
 
What I saw was a horror, an abomination suitable only for a demented house of freaks or a hellish carnival sideshow. A gnarled skeleton clothed in stretched and cracked and yellowed parchment, its jaws yawning wide, the lips long since withered away and the bared teeth—fang-like in their jawbone sockets—grinning with unholy, nightmarish glee. Nothing could have been worse than the thing I looked upon. It was intolerable, far beyond my most gruesome fears. And yet, I kept the coffin lid up and stared senselessly at her awful physiognomy. If I waited long enough, I prayed, I might ultimately see past this vile ruin of what had once been a human form, might peer deeply enough into and through the stinking mass of desiccated tissues to detect the presence of Julia’s spirit.
Och trots allt är också denna passage en eloge till Lovecraft, då den medvetet för tankarna till upptäckten av ett övernaturligt väsens kropp, som görs av två gravskändare i den tidiga novellen "The Hound" (1922).
 

 

FRAMGÅNGSRIKT NOVELLSAMARBETE

 
Pugmire och Barker har därefter samarbetat på en serie noveller som finns samlade i In the Gulfs of Dream and Other Lovecraftian Tales (2015). Detta är ett av de sällsynta fall där en gemensam signatur är helt förtjänt. Med detta menar jag att båda författarna tycks ha bidragit med nästan exakt lika mycket stoff och nästan lika många ord i boken. Endast två noveller listas som direkta samarbeten; de andra tjugofyra berättelserna, prosadikterna och vinjetterna tillskrivs tydligt den ena eller andra författaren i innehållsförteckningen, och var och en har skrivit tolv bidrag. Angående sidantalet uppgår David Barkers enskilda bidrag till 92 sidor, medan Pugmires når upp till 87.
 
Det mest anmärkningsvärda inslaget i boken är förstås titelberättelsen, som fyller totalt 57 sidor. En systematisk läsning av hela boken gör det tydligt vem som skrev vad av de femton avsnitten i denna långnovell: Pugmire skrev de med udda numrering, och Barker de med jämn. Detta framgår framförallt, men inte enbart, av den betydande skillnaden i stil mellan delarna. Pugmire ingjuter sina avsnitt med det doftande bildspråk och stämningsfulla idiom som har gjort honom till en av vår tids stora prosadiktare; Barker, som rent allmänt skriver i en mer modern stil, för handlingen framåt en smula mer koncist och effektivt. Fastän berättelsen tar avstamp i Sesqua Valley i Pacific Northwest – Pugmires rikt utbroderade återskapelse av New England-topografin som H.P. Lovecraft uppdiktade i sina berättelser – förs vi snabbt in i Lovecrafts drömvärld med två parallella handlingar, som involverar helt olika karaktärer och som i slutändan knyts samman. Berättelsen är överhuvudtaget mycket effektiv, även om språket i Barkers avsnitt ibland skorrar och skämmer atmosfären av drömlik fantasi, som författarna arbetat så hårt på att upprätta.
 
Den andra titeln de samarbetat på, "The Stairway in the Crypt", är ett smärre stycke, men innehåller en medryckande diskussion mellan två författare om Poes och Lovecrafts respektive meriter, men också om det mödosamma slit som författarsamarbeten innebär – en underhållande metafiktion!
 
I övrigt fylls samlingen av ett utsökt knippe starka refränger på några av Lovecrafts mest heliga berättelser, men också på några besläktade författares verk. Jämförelser tenderar att bli skeva, men jag tror att Pugmire går i mål en smula – men bara en smula – före Barker i denna informella och oplanerade tävling. Några av Pugmires berättelser verkar ytligt sett substanslösa såsom "A Thousand Smokes", en kort berättelse om Dunwich; "Through Sunset's Gate", en fin vinjett om Irem, den arabiska pelarstaden; "An Unearthly Awakening", ett prosapoem inspirerat av "The Shunned House" (och av Pugmires eget besök till huset i Providence, Rhode Island, som inspirerade historien). Men var och en utgör ett fullgånget koncentrat av Lovecrafts väsen, en förmåga som Pugmire glänser med här. För honom är Lovecraft inte bara en författare att mekaniskt imitera, utan en prövosten och springbräda för fantasifulla betraktelser som får sin styrka just genom deras djupa band till drömmaren från Providence.
 
Och betrakta en sådan berättelse som "Elder Instincts", som visar sig vara en prosabearbetning av "The Ancient Track", en av Lovecrafts mest suggestiva dikter. Detta stycke innesluter både Pugmires originalitet och hans vördnad för allt som Lovecraft stod för. Medan berättelsen upprepade gånger varierar diktens odödliga öppningsrader ("There was no hand to hold me back / That night I found the ancient track"), ändrar den oväntat kurs till att lovsjunga Jesus Kristus. Som hängiven mormon ser Pugmire Kristi gudomlighet som axiomatisk. Jag är tämligen benägen att tro denna novell innehåller den mest utsökt avvägda prosan i hela hans författarskap. Sista stycket bör endast citeras:
 
And then I see her, bathed in a sheath of starlight that flows through the cavity where once a stained-glass saint had worn a heart. Ah, sweet Pieta, how beauteous you are, enhanced in cosmic light. And yet, what a forlorn image you present, on this day of your infant’s rumored birth; for you are alone, your lap is vacant, you hold no holy corpse in your embrace. Lady, let me lie upon your lap and press my head against your marble breast, beneath which I seem to hear strange palpitation. My diadem has lightened, and when I touch my hand to it I find that it has withered into a thorny crown that pricks my palm. Ah, sweet saint, how your jeweled eyes gleam in shafts of starlight, as I lift to you my wounded palm, the stigmatic stain of which you bend to sup upon. Happy, happy holiday.
Inte alla berättelser av Pugmire i boken har direkt släktskap med Lovecraft. "Your Ivory Hollow" berättar vad som händer när en galen poet finner markis de Sades kranium – en anspelning på den välkända historien av Robert Bloch (1917-94), till vilken novellen är dedikerad och som var en av författarens vänner. "The Quickening of Ursula Sphinx" är en förryckt historia, löst kopplad till Lovecrafts "The Dunwich Horror" och "The Whisperer in Darkness", om en åldrad filmskådespelerska och en gammal film som hon uppträdde i decennier tidigare. Pugmires mest omfångsrika bidrag i boken, undantaget samarbetet på långnovellen, är "A Presence of the Past". Här omarbetar han på ett djärvt sätt grundhandlingen i "The Lurking Fear" (dess kapitelnamn används tillsammans med några motsvarande i "Herbert West – Reanimator") och låter den utspelas i en "märklig gammal herrgård" i Sesqua Valley. Jag är inte säker på att resultatet är helt framgångsrikt, men berättelsen är medryckande.

 

NÅGRA ORD OM BARKER

 
Som redan nämnts är Barkers bidrag mer handlingsdrivna och utspelar sig i mer moderna miljöer, och därmed fjärmar de sig mer ifrån inspirationskällan, vare sig den utgörs av Lovecraft eller andra författare. "The Temple of the Worm", om en man som försöker fly en hädisk kult, uppvisar exempelvis subtila ekon av "The Music of Erich Zann" – men utspelar sig i västra Los Angeles, synnerligen avlägset från Parismiljön i Lovecrafts novell. Den förtjänar en jämförelse med Pugmires "Within One Ruined Realm" som också är en anspelning på "The Music of Erich Zann", men som har en utformning närmare originalet. Det samma kan sägas om Barkers "The Recluse" och Pugmires "Descent into Light and Darkness." Båda berättelserna är variationer på Lovecrafts "The Outsider", men här kan Barker hävdas få överhanden genom att avvika mer från det ursprungliga scenariot och ingjuta sin berättelse med fantasirika element från Cthulhumytologin. Pugmires novell framstår helt enkelt bara som mindre fantasifull, fastän den som alltid är skriven på välklingande prosa.
 
Flera av Barkers noveller senare i samlingen visar inflytande från Clark Ashton Smith – och i dessa berättelser tycks författaren komma till sin fulla rätt. Här ger han sig hän åt samma sorts eleganta prosapoesi som utmärker Pugmires verk. Barker inleder med "A Dweller in Martian Darkness", en bearbetning av Smiths "The Dweller in the Gulf" (först publicerad som "The Dweller in Martian Depths"). Också "The Ghoul God's Bride" framstår som inspirerad av Smith samtidigt som dess grepp är utpräglat originellt i grunden: En musiker, Xanivar, trånar efter konkubinen Omalpha men hånas av henne, varför han försöker stärka sitt anseende genom att med hjälp av återuppväckta lik bygga ett massivt palats, och som Omalpha kan finna passande åt sig själv i sin upphöjda position som kejsaren Zuugutoos sällskapsdam eller "odalisk". I "The One Dark Thought of Nib-Z'gat" gör Barker något så djärv som att efterlikna Smiths prosadikter (han kan mycket väl vara den främste mästaren i den formen på engelska) och lyckas med beröm, allt medan "The Dead City" och "The Grasses of Mahspe" fortsätter att utbrodera smithska motiv på mycket effektiva sätt.
 
Barker har också skrivit flera berättelser vars litterära inspiration är mer förtäckt. "The Urus" kan troligtvis anses vara Lovecraftinspirerad i sin betoning på arkeologisk skräck (en upptäcksresande ser visioner av en forntida civilisations undergång – och planerar sedan för dess möjliga återuppståndelse i framtiden), men sättet som idén utarbetas på är Barkers eget. I "Mural" blir en man fascinerad av en obscen och fasansfull väggmålning i källaren av sitt hus, med avskyvärda konsekvenser. Och "Among the Ghouls" kan löst knytas till det lovecraftianska motivet med likätare ("ghouls", som återfinns i "Pickman's Model" och The Dream-Quest of Unknown Kadath), men ännu en gång är behandlingen tydligt originell.
 

*  *  *

 
Oavsett om han skriver i samarbete – som i dessa verk tillsammans med David Barker, eller i en annan serie av noveller tillsammans med Jeffrey Thomas, Encounters with Enoch Coffin (2013) – eller arbetar ensam, kan Pugmire göra anspråk på att ha skrivit några av de mest anslående berättelser av Lovecraftinspirerad skräck som utgivits på senare år. Låt oss hoppas att han fortsätter att skapa liknande verk under många år framöver!
 
W.H. Pugmire – Brilliant Author in the
Lovecraftian Universe (2018).
Översatt av Noah Löfgren

 

NOTER
 
[1] Lovecraft till Rheinhart Kleiner 14 dec. 1920 i Letters to Rheinhart Kleiner (New York: Hippocampus Press, 2005). – Artikelförf. anm.
 
[2] Kallas likadant på svenska. Pacific Northwest är en vidsträckt region i nordvästra Nordamerika som bl.a. inkluderar kanadensiska British Columbia och delstaterna Washington och Oregon. – Övers. anm.

 

REFERENSER
S.T. Joshis artikel ovan originalpubliceras här med författarens tillåtelse.
Encounters with Enoch Coffin (tills. med Jeffrey Thomas). Ashland, OR: Dark Regions Press, 2013.
In the Gulfs of Dream and Other Lovecraftian Tales (tills. med David Barker). Brookings, OR: Dark Renaissance Books, 2015.
Monstrous Aftermath. New York: Hippocampus Press, 2015.
• "Necronomicon." In Dreams of Lovecraftian Horror. Poplar Bluff, MO: Mythos Books, 1999.
The Revenant of Rebecca Pascal (with David Barker). Colusa, CA: Dark Renaissance Books, 2014.
Sesqua Valley and Other Haunts. North Webster, IN: Delirium Books, 2003.
• "The Sign That Sets the Darkness Free." In The Fungal Stain and Other Dreams. New York: Hippocampus Press, 2006.
Some Unknown Gulf of Night. Welches, OR: Arcane Wisdom, 2011. Reviderad version i Monstrous Aftermath.
The Strange Dark One: Tales of Nyarlathotep. Lakeland, FL: Miskatonic River Press, 2012.

 

SKICKA EN KOMMENTAR!

 

Weird Webzine utges av Aleph Bokförlag.
Följ oss på Twitter och Facebook!

Allt innehåll © 2018 Weird Webzine
och respektive upphovsman. All Rights Reserved.
ISSN 1234-1234