Weird Webzine Fantastik och verklighet

Wilum Pugmire med Lovecraft
på sensualismens
mörka ocean

Av Bobby Derie

 

Eftersom jag inte tror att Lovecraft var gay, finns det inte heller något sådant påstående i mitt brev i nr 56. Poängen i brevet var uppfattningen att Lovecraft inte hade mycket intresse av personliga relationer med kvinnor. Någon skrev om Lovecraft som "latent heterosexuell", och detta sammanfattar mina egna åsikter. Den mörka misstron mot sexualitet som antyds i Lovecrafts berättelser fascinerar mig, men hans personliga sexliv har jag inget intresse av att veta någonting om.
Under 1970- och 80-talen skedde den största utvecklingen av Lovecrafts mytologi och dito inspirerad litteratur i små tidskrifter utanför Arkham House – billigt tryckta tidningspamfletter, mestadels skrivna av och för amatörfandom. Amatörpressföreningar som Esoteric Order of Dagon (EOD) sammanställde tidskrifter för massutskick, vilket möjliggör en bredare spridning av nya dikter, noveller och artiklar om Lovecraft och hans mytologi, än de enskilda utgivarna själva kunde åstadkomma. Många av mytologins författare fick betydande exponering i tidningarna, bland dem Brian McNaughton, Robert M. Price, Stanley C. Sargent och Wilum Hopfrog Pugmire – en transsexuell punkskribent, redaktör och poet, den självutnämnda Queen of Eldritch Horror (på svenska ungefär "Drottningen av Trolsk Skräck"), vars erkännande vilade på tidskriftspubliceringar som Midnight Fantasies (1973-74), Old Bones (1976), Queer Madness (1981), Visions from Khroyd'hon (1985), Revelations from Yuggoth (1987-89) och Tales of Lovecraftian Horror (1987-99).

 

EN SKENBAR MOTSÄTTNING

 
Ett utmärkande drag i Pugmires författarskap är föreningen av Edgar Allan Poes, H.P. Lovecrafts, Clark Ashton Smiths och Oscar Wildes känsliga språk och atmosfär, med en icke-subtil men också icke-forcerad sexualitet. Emedan grafiskt beskriven, intim och kittlande sexuell kontakt mellan karaktärer sällan förekommer i Pugmires historier, förmedlas intimitet genom kyssar och smek, beröring och smak och är grundläggande i hans karaktärers interaktion, inte minst för att det framhäver deras sårbarhet eller rovgiriga natur. Intimitet leder underförstått till att garden sänks och öppnar risken för våld, ett förebådande som Pugmire ibland uppfyller på ett blodigt sätt. I introduktionen till Pugmires Some Unknown Gulf of Night (2011) fångar J.D. Worthington skickligt den uppenbara motsägelsen i sensuell lovecraftiansk litteratur:
 
[Pugmires verk] är tungt sensuella, laddade med en latent eller ibland manifesterad sexualitet (såväl som en medvetenhet om det oroande sambandet mellan sex och döden) som för många människor kan verka främmande i den lovecraftianska inramningen. Vi bör dock komma ihåg hur Lovecrafts egen uppfattning om sådana frågor utvecklades över tid, och hans berömmande ord om inte bara de franska dekadenterna, utan också om liknande senare författare, som ofta var sexuellt explicita [...] Fastän det knappast går att betvivla Lovecrafts ointresse av sexualitet, finns det goda skäl att anta att han kunde erkänna dess konstnärliga giltighet. Också i detta visar Pugmire att han på samma gång skiljer sig ifrån mästarens perspektiv och verk, och har insikt i detsamma.

EN QUEER LOVECRAFT

 
Synnerligen anmärkningsvärt i Pugmires Lovecraftinspirerade berättelser är att sexuell kontakt, eller det som föregår kontakten, ofta uppstår oberoende av aktörernas kön. Sexuell attraktion i Pugmires verk är inte könsblind, men den uttrycks inte heller strikt inom enkla avgränsningar som heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet eller asexualitet. Snarare beror karaktärens sexuella attraktion och respons på scenens kontext och vad som utspelar sig i stunden, varför karaktärer som främst är heterosexuella kan uppleva stunder av homosexuell attraktion och vice versa. Således uppvisar många av Pugmires karaktärer inte en "fixerad" sexualitet och kan potentiellt ta emot eller ge en kyss eller smekning från vem som helst, även om de främst lockas av män eller kvinnor. Pugmire skildrar aldrig sexualitet som något onaturligt i sina verk, inte heller avser han att skildra omvändelser eller förförelser från heterosexualitet till homosexualitet eller omvänt. Utifrån detta beteende vore det fel att anta att Pugmires karaktärer är helt bisexuella eller uppvisar en pragmatisk sexualitet som bestäms av tillfället. Det är mer korrekt att hävda att karaktärerna i allmänhet avstår ifrån att definiera sig som gay eller "straighta".
 
Delvis kan viljan att skildra icke-heteronormativ sexualitet återspegla Pugmires egen sexualitet och preferenser, såsom hans fascination av Oscar Wildes liv och skrifter. I efterordet till novellsamlingen Sesqua Valley and Other Haunts (2008) avslöjar han att många karaktärer och situationer i hans författarskap har baserats på människor och händelser i hans personliga och sociala liv – män han har dejtat eller varit förälskad i, oavsett om de varit hans älskare eller inte. Men det fungerar också som uttryck för miljöerna där händelserna utspela sig, i synnerhet i Sesqua Valley där det understryker skuggbarnens främlingsskap i deras separation från sådana bekymmer och från mänsklig moral i allmänhet, deras ibland djuriska instinkter och den förhöjt estetiska atmosfären som omvärver samhället och dess invånare. Detta kan tydligast urskiljas hos några av de återkommande karaktärerna: Adam Webster är en dekadent poet i modern tid, inte direkt en förfinad vekling men öppen för kontakt med män eller kvinnor utan speciell smak åt endera hållet; Simon Gregory Williams, Odjuret i Sesqua Valley, är däremot mestadels asexuell, vars kroppsliga lustar står tillbaka i hans sökande efter magisk kunskap.
 
Medan sexualiteten i Pugmires berättelser är flytande och inte nödvändigtvis mörk, finns det i majoriteten av de romantiska eller sexuella relationerna minst en deltagare som är självdestruktiv och som ibland dör eller går förlorad, såsom i bland annat "Born of Strange Shadow", "The Imp of Aether" och "The Woven Offspring" (1998). Detta våld skildras ibland i en av Pugmires återkommande bilder av sex och våld: den blodiga kyssen, som också förekommer i berättelser som "The Child of Dark Mania", "The Boy with the Blood Stained Mouth" (1989) och "The Fungal Stain" (2006).
 
Kvinnor är väl representerade i Pugmires verk, men sällan som återkommande karaktärer eller i dominerande roller. Återigen beror detta i stor utsträckning på naturen hos Pugmires Lovecraftinfluerade berättelser, särskilt de som utspelas i Sesqua Valley, eftersom alla skuggbarn som hittills har förekommit är av manligt kön – och i Sesqua-berättelserna brukar människor av båda könen komma till korta gentemot skuggornas barn. Även om de sällan dominerar scenen är Pugmires kvinnliga karaktärer aldrig enkla sexobjekt och sällan osynliggjorda mödrar, utan vanligtvis lika fullt utvecklade som någon av de manliga karaktärerna.

 

INSPIRATION UTAN KLICHÉER

 
Pugmire förkastar generellt många av standardklichéerna i Lovecraftmytologin, däribland de som gäller sex och kön. Långa stamtavlor kommer aldrig på fråga och släktförhållanden håller sig inom tre generationer där inga medlemmar på varken moderns eller faderns sida dominerar, och vanligtvis utan övernaturliga inslag i ärftligheten. Shub-Niggurath, rasblandningen med Djupens Varelser ("The Deep Ones") i "The Shadow over Innsmouth" och bytet av psyke och kön i "The Thing on the Doorstep" – tre populära huvudämnen när författare behandlar sex i Lovecrafts mytologi – dyker aldrig upp i dessa sammanhang hos Pugmire. Lavinia Whateley och hennes barn med Yog-Sothoth förekommer bara i en enda berättelse, "The Tree House" (1995), som Pugmire skrev tillsammans med Robert M. Price, baserad på sonett XXVI i Lovecrafts Fungi from Yuggoth.
 
Pugmire undviker dock inte helt dessa koncept. En hybridvarelse avlad av en mänsklig kvinna och ett mytologiskt väsen förekommer t.ex. i "The Child of Dark Mania" (1997) – men han väljer att inte använda de nämnda exemplen – Innsmouths bastarder, fertilitetskulten kring Shub-Niggurath, etc. – som har utnyttjats i så stor utsträckning av andra författare av mytologin. Istället tillför Pugmire en grad av sensualitet och sexualitet till andra aspekter av mytologin. Nyarlathotep blir katalysator för ett förhållande mellan bröder i "The Bloom of Sacrifice" (1995); "Born in Strange Shadow " (1996) antyder en oidipal relation mellan fostermodern och den likätare ("ghoul") hon håller som son, en bortbyting; "The Imp of Aether" (1997) kombinerar Derleths eldandar med transsexualism, och "Some Distant, Baying Sound" (2009) omarbetar på ett fabulöst sätt Lovecrafts "The Hound" genom att bl.a. låta den namnlösa berättaren vara en kvinna... och mycket annat.
 
Detta verkar vara en avsiktlig estetisk finess och respons på det mediokra material som förevigades i tidskrifterna, överanvändningen av de mest uppenbara aspekterna av mytologin utan uppbackning av någon djupare filosofi eller idé. Robert M. Price sammanfattar elegant problemet:
 
Efter att under lång tid ha varit exponerad av fanzines [...] sluter man sig till att deras lilla skara läsare har en hel del gemensamt med den sjaskiga huvudpersonen i Campbells "Cold Print". Mytologin har blivit till pornografi, och det spelar ingen roll om det finns någon handling eller karaktärsteckning att tala om, lika lite som i en billig porrblaska eller porrfilm. Bara den lämpliga anatomin finns där, i detta fall är det tentakler istället för testiklar, bestialiska monster istället för bystiga kroppar.
Price noterar också W.H. Pugmires svar på denna dåliga vana: Pugmires tidskrift Tales of Lovecraftian Horror beaktade inte berättelser som uttryckligen tillhörde mytologin. Han utvecklade sin filosofi i den återkommande kolumnen "Lustcraft" i samma tidskrift, där han betonade att fokuseringen på atmosfär, språk och teman i Lovecrafts verk är viktigare än att namedroppa mytologins väsen och skrifter medan man räknar schablonerna i en utsliten intrig – och Pugmire har levt som han lärt:
 
Mina verk kan inte ärligt beskrivas som "lovecraftianska" eftersom jag uteslutande fokuserar på övernaturligheter; men inspirationen från Lovecraft har kysst allt jag skrivit. Ibland är kyssen lång och djup och skamlös, men läpparna har bara varsamt berört de verk jag anser vara mina bästa, fastän passionen har strömmat djupt.
Liksom hos Lovecrafts samtida är det främst som bakgrundsmaterial och inspiration Pugmire använder mytologins element, där han föredrar att utveckla sina egna karaktärer och miljöer, främst i Sesqua Valley men också i delar av Lovecrafts Arkham och Kingsport, så att en hel del av Pugmires litterära produktion kan anses vara kopplad till mytologin; allt kan rättvist kallas lovecraftianskt, och mycket är sensualistiskt.
 
Essän "Wilum Pugmire" i Bobby Derie: Sex and the Cthulhu
Mythos (New York: Hippocampus press 2014).
Publ. här med författarens tillåtelse.
Översatt av Noah Löfgren

 

SKICKA EN KOMMENTAR!

 

Weird Webzine utges av Aleph Bokförlag.
Följ oss på Twitter och Facebook!

Allt innehåll © 2018 Weird Webzine
och respektive upphovsman. All Rights Reserved.
ISSN 1234-1234