Weird Webzine Fantastik och verklighet

Swedenborg, Poe och
multiversum – en svindlande
historia

Av Rickard Berghorn

 

I de skälvande åren strax innan Andra världskriget publicerade den engelska filosofen Olaf Stapledon (1886-1950) en av de märkligaste romaner som skrivits: Star Maker (1937). Den namnlösa berättaren upplever hur hans okroppsliga medvetande en natt färdas ut i universum. Han beskriver otaliga främmande civilisationer och varelser, där vissa påminner om vår värld medan andra är helt annorlunda. Han kommer till insikt om att också nebulosor och stjärnor har ett slags liv eller medvetande. Ju mer han lär sig och förstår av vårt universum, desto mer uppgår han själv i ett kosmiskt medvetande.
 
Berättaren kan efterhand skåda såväl det förflutna som framtiden. Han ser hur vårt universum föds ur Big Bang och slutligen drar sig samman och dör. Men allt upphör inte att existera för det, eftersom otaliga andra universum föds och dör. Slutligen får berättaren mental kontakt med det allomfattande medvetandet – Gud eller den stora Demiurgen – som möjliggjort detta multiversum. "Stjärnskaparen" är egentligen ointresserad av varelserna i de universum han formar. Skapandet av en värld är en konstnärlig akt, liksom en konstnär målar en tavla så fulländat han förmår.
 
När berättaren återvänder till vår oroliga och förvirrade värld är det med insikten att vårt universum visserligen är vackert och oerhört fascinerande, men att ingen annan än vi själva har ansvar för det vi är och gör. Den som skådat allt vinner bara en stor ödmjukhet inför livet, men det är kanske i sig en välsignelse.
 
Romanen finns översatt på svenska under titeln Stjärnskaparen (1978). Olof Stapledon var väl insatt i sin samtids astronomi och naturvetenskap och inte mycket har hunnit föråldras, men detta används främst som en språngbräda ut i filosofiska spekulationer. Stapledon låter vetenskap, filosofi, etik och skönlitteratur ingå en svindlande förening, i en litterär tradition med rötterna hos Lucretius De rerum natura (Om tingens natur, svensk övers. 2002) från sista århundradet före Kristus.
 
Idén om multiversum – att det existerar andra universum samtidigt och parallellt med vårat – är viktig i Stapledons roman, och också här vilar han på en oväntat gammal tradition. Spekulationer om andra universum med annorlunda naturlagar är långt ifrån ett modernt påfund.

 

EN OVETENSKAPLIG VETENSKAPSHISTORIA

 
Naturvetare älskar sin vetenskapshistoria, men de har gjort ämnet en björntjänst. Populärvetenskapliga böcker i ämnet är ofta inte skrivna av utbildade och tränade historiker, utan av teoretiska fysiker och forskare. Den vetenskapshistoria som presenteras för allmänheten är följaktligen ofta mycket naiv, förenklad och tillrättalagd, där historien bedöms utifrån moderna måttstockar. Det händer att viktiga historiska omständigheter inte berörs med ett ord, eftersom de framstår som pinsamma eller bara obegripliga. Det finns åtskilligt som borde korrigeras hos Brian Greene, Paul Davies och Stephen Hawking.
 
Vanligtvis lär man sig att James Clerk Maxwell (1831-79) gjorde ett stort genombrott när han på 1860-talet kunde visa att magnetism, elektricitet och ljus egentligen bara är variationer av samma kraft – elektromagnetismen – och att idén på sin höjd bara hade föreslagits av Michael Faraday innan Maxwell. Vi har också ofta fått veta att astronomer ända fram till Einsteins tid tog för givet att universum är evigt, oändligt stort och med oändligt många stjärnor.
 
Maxwells genialitet kan inte förnekas, men hans genombrott bestod i att matematiskt fomulera en insikt som sedan länge var allmänt hållen bland vetenskapsmän. Forskare visste att ljus, magnetism och elektricitet måste vara variationer av samma kraft, men den stora utmaningen bestod i att skapa en matematiskt grundad teori utifrån den insikten eller hypotesen. Det var här som Maxwell kom till undsättning. De flesta som bara läst populärvetenskap lär också häpna när de får veta att det var en mycket vanlig uppfattning redan i början av 1800-talet, att atomer och materia egentligen består av krafter i vila – när Einstein 1905 visade det genom speciell relativitetsteori och formeln E=mc2 var detta långt ifrån en ny tanke.
 
Samma sak gäller universums påstådda evighet och oändlighet. Det var fram till modern tid en öppen fråga. I allmänhet lutade astronomerna åt att vi omges av ett begränsat antal stjärnor – och som bevis för detta angav man att natthimlen annars skulle bada i ljus och inte vara mörk... Det som har blivit kallat Olbers paradox var inte en paradox, utan ett enkelt argument mot universums oändlighet.
 
Vad gäller universums eventuella evighet, insåg redan Newtons samtida att gravitationens lagar implicerar att varje sol- och stjärnsystem sakta men säkert förlorar sin balans och slutligen kommer att kollapsa. Newton diskuterade problemet 1692 i en berömd brevväxling med Richard Bentley. Newton tyckte själv inte om denna "fula" aspekt av sin teori men lyckades inte finna någon fungerande lösning. På 1700-talet hade forskare accepterat denna konsekvens av Newtons världsbild. I ett dåtida engelska standardverk om astronomi, Astronomy Explained Upon Sir Isaac Newton’s Principles (1756), slår astronomen James Ferguson fast att Newtons lagar ger vid handen att vårt universum till slut kommer att kollapsa, vilket också måste innebära att det inte heller kan ha existerat i evighet fram tills nu:
 
Here we have a strong philosophical argument against the eternity of the World. For, had it existed from eternity, and been left by the Deity to be governed by the combined actions of the above forces or powers, generally called Laws, it had been at an end long ago. And if it be left to them it must come to an end.
Den store matematikern Pierre Simon de Laplace (1749-1827) lanserade 1796 sin så kallade nebularhypotes, där han på matematisk väg visade att ett stoftmoln i universum skulle dra sig samman genom gravitationen och koncentreras i mitten, där en sol eller stjärna skulle formas med en saturnusliknande skiva av virvlande stoft runt sin ekvator. Ur denna stoftskiva skulle i sin tur ett planetsystem uppstå. På detta helt naturliga sätt måste Solen, Jorden och alla planeter ha uppkommit. Men redan dessförinnan hade 1700-talets främste astronom William Herschel förklarat i On the Construction of the Heavens (1785) att universum från början måste ha bestått av diffust utspridd materia och att alla stjärnor och himlakroppar i universum efterhand formats ur detta stofthav. Men Newtons lagar kommer i framtiden att ta ut sin rätt och vårt universum kollapsar in i ett gemensamt mörkt centrum.

 

KOSMOLOGISK POESI

 
Charles Darwins farfar, poeten och naturfilosofen Erasmus Darwin (1731-1802), förklarade med direkt hänvisning till Herschel att detta mörka och kaotiska centrum sedan själv måste explodera, och att ett nytt universum kommer att uppstå likt fågel Fenix ur den utspridda askan – universum genomgår en evig cykel av födelse, utveckling och död. Detta skildrar han på ett storslaget visionärt sätt i dikterna The Botanic Garden (1791) och The Temple of Nature (1804). Dikterna är boklånga och består ungefär till hälften av kommentarer, noter och referenser. Intressant nog är det också i dessa verk som Erasmus Darwin lanserade en skissartad teori om att allt liv uppstått och utvecklats ur primitiva vattenlevande organismer, vilket sannolikt var en av inspirationskällorna till Charles Darwins evolutionslära som lanserades 1859.
 
Erasmus Darwin har förbluffat många populärvetenskapliga författare, som beskrivit honom som ett geni med närmast profetisk förmåga. Men det är tydligt att hans Big Bang-liknande spekulationer egentligen inte alls var särskilt unika vid denna tid. Detsamma gäller också hans spekulationer om arternas utveckling; det är en gammal idé med rötterna hos antika filosofer som Empedokles och Epikuros, och var populär bland ateistiska 1700-talsfilosofer som Julien Offray de La Mettrie (1709-51).
 
En annan poet och författare som förbluffat många moderna vetenskapsmän och populärvetenskapliga skribenter, är ingen annan än Edgar Allan Poe. Den kosmologiska spekulation han utvecklar i sitt sista stora verk Eureka: a Prose Poem (1848) har påståtts vara häpnadsväckande "modern". Vad ska man tro, när Poe exempelvis hävdar att ljus, magnetism och elektricitet är en och samma kraft, att materia och atomer består av krafter i vila, och att universum uppstått ur en "Big Bang"...? Men som vi redan konstaterat var alla dessa idéer och spekulationer redan i svang på Poes tid; vi förleds bara att tro annorlunda på grund av en förenklad och missuppfattad vetenskapshistoria.
 
Men hur originell eller inte Poe än var, har förstås hans poetiska och svindlande vision av universums uppkomst och utveckling ett betydande läsvärde i egen rätt, liksom Erasmus Darwins två diktverk på samma tema.

 

MULTIVERSUM HOS POE

 
En av höjdpunkterna i Poes prosapoetiska spekulationer kommer mot slutet, när han uttrycker den svindlande tanken att det universum vi lever i kanske inte är det enda som finns till – att det också kan finnas andra universum med annorlunda uppbyggnad, som existerar samtidigt och parallellt med vårt eget:
 
 
Let me declare, only, that, as an individual, I myself feel impelled to the fancy – without daring to call it more – that there does exist a limitless succession of Universes, more or less similar to that of which we have cognizance [...] If such clusters of clusters exist, however – and they do – it is abundantly clear that, having had no part in our origin, they have no portion in our laws. They neither attract us, nor we them. Their material – their spirit is not ours – is not that which obtains in any part of our Universe. They could not impress our senses or our souls.
Här måste man väl ändå berömma Poe för ett halsbrytande hugskott, som föregriper Olaf Stapledon och moderna kosmologers idéer om "multiversum" med 70-80 år? Nja...
 
Begreppet multiversum lanserades 1896 i essäsamlingen The Will to Believe av filosofen och psykologen William James, där han refererade till den tyske upplysningsfilosofen Gottfried Wilhelm von Leibniz (1646-1716). Begreppet användes sedan sporadiskt av fysikern Sir Oliver Lodge och författaren G.K. Chesterton. Ordet glömdes bort, men återupplivades på 60- och 70-talen inom modern teoretisk fysik. Idén om parallella universum levde dock kvar under hela perioden i god välmåga, som man kan se hos Stapledon.

 

SWEDENBORGS KOSMOS

 
Ett tidigt exempel på spekulationer om multiversum finns hos vår egen Emanuel Swedenborg (1688-1772) i Principia Rerum Naturalium (1734). När man läser detta bitvis oerhört fascinerande förslag på hur kosmos är uppbyggt och har utvecklats fram till sitt nuvarande tillstånd, ska man hålla i minnet att Swedenborg skrev det innan han gick igenom en andlig kris och blev religiös mystiker.
 
Principia är en naturvetenskaplig spekulation där Swedenborg så långt möjligt försöker förklara universums konstitution genom naturliga, mekaniska lagar, där Guds finger inskränker sig till att ha skapat och satt i rörelse en nolldimensionell punkt, ur vilken sedan hela universum vuxit fram. Denna oändligt lilla punkt existerar bara eftersom den befinner sig i rörelse. Genom sin blotta rörelse har den ynglat av sig till oändligt många andra likadana punkter, vilka sedan arrangerat sig till strukturer i form av partiklar och vad vi skulle kalla atomer och molekyler. Ur det kosmiska havet av utspridda partiklar formades spontant stjärnorna, Solen och planeterna genom ett slags självorganiserande, naturliga processer.
 
Intressant nog slår Swedenborg fast att dessa nolldimensionella punkter först i relation med varandra ger upphov till våra tre dimensioner samt tiden. Punkterna lyder geometrins lagar, och geometrins lagar ligger enligt Swedenborg till grund för mekanikens lagar – universum har utvecklats till en "världsmaskin".
 
Också mycket i detta förefaller oss märkligt modernt och sofistikerat, men egentligen är Swedenborgs kosmologi en förenklad version av Leibniz monadlära. Som förlaga använde Swedenborg en kosmologi som utarbetats av Leibniz vän och beundrare Christian Wolff (1679-1754), en tysk upplysningsfilosof. Det var Wolff som myntade begreppet "kosmologi" i och med sitt stora verk Cosmologia generalis (1731), som Swedenborg refererar till.

 

FRÅN LEIBNIZ TILL EINSTEIN

 
Leibniz argumenterade för att allt i universum egentligen består av abstrakt geometri och relationer och är "relativistiskt" till sin natur; till skillnad från Newton hävdade han att absolut tid och rum inte existerar. Leibniz filosofi inspirerade starkt Ernst Mach och Albert Einstein. Därmed måste Leibniz idéer betraktas ett historiskt led i utvecklingen fram mot Einsteins speciella och allmänna relativitetsteorier. Einstein var medveten om sitt beroende av denna idétradition; 1954 kallade han sig själv "leibnizian" i en presentation av Leibniz betydelse för naturvetenskapens historia. Leibniz idéer hade i sin tur vaga rötter hos antikens pythagoréer, vilka som bekant hävdade att kosmos är ett system av pur matematik och att allt som existerar har uppstått ur "monaden".
 
Leibniz naturfilosofi återfinns huvudsakligen i La Monadologie (postumt utgiven 1720). Ett speciellt inslag i monadläran är att Leibniz betraktade sina nolldimensionella punkter – monaderna – som ett slags psykiska atomer. Allt i hans universum består egentligen av "andligt" stoff och hans värld måste förstås som panteistiskt. Kosmos som helhet är Gud – ett allomfattande medvetande – och det som bara är delar av denna helhet befinner sig på olika stadier av mer eller mindre ofullkomlig medvetenhet.
 
Detta panteistiska drag är dock nedtonat hos Christian Wolff och finns inte uttalat hos Swedenborg. Däremot är det mycket möjligt att Olaf Stapledon var inspirerad av Leibniz; han var ju själv filosof och måste ha varit väl bekant med Leibniz. Stapledon beskriver ju ett panteistiskt universum där berättaren når högre och högre medvetandetillstånd tills han kommer i kontakt med Skaparen.

 

LEIBNIZ MULTIVERSUM

 
Möjligheten av att vi kanske lever i ett "multiversum" brukar anses vara intimt förknippat med Einsteins allmänna relativitetsteori. Tid och rum kan betraktas som en fråga om relationer och relativitet – vilken geometrisk struktur vårt universum har. Då följer naturligt möjligheten av att andra universum kan existera, konstruerade utifrån andra geometriska grundstrukturer som därmed leder till andra sorters naturlagar. Allt detta är förstås en tankelek och spekulation; trots tappra försök av moderna fysiker finns det ännu inget som tyder på att detta multiversum verkligen existerar.
 
I likhet med allmän relativitetsteori är monadlärans kosmos "relationistisk" och geometrisk till sin natur. Att detta öppnar upp för möjligheten av andra, annorlunda konstruerade universum förstod Leibniz mycket väl. Han behandlar den idén mot slutet av La Monadologie.
 
Huvudsakligen behandlar Leibniz dock multiversum i Essais de théodiceé (skriven 1710), där han utvecklar sin filosofi om "den bästa av alla möjliga världar". Leibniz förklarar att Gud hade möjligheten att skapa otaliga universum, alla med sina specifika naturlagar, men att han valde att förverkliga bara det vi nu hör hemma i. Detta universum är långt ifrån perfekt inrättat, men i alla fall det som innebär minst lidande för oss människor. På detta sätt försökte Leibniz lösa det gamla teodicéproblemet, frågan varför en allsmäktig och god Gud har skapat lidande i världen.

 

OM VÄRLDARNAS MÅNGFALD

 
Notera detta: Leibniz hävdade utifrån sin monadlära att otaliga andra universum har möjlighet att existera, men att de inte gör det. Så försiktig var inte Leibniz vän och lärjunge Christian Wolff. I Cosmologia generalis hävdar han att det är möjligt att dessa andra, annorlunda universum verkligen existerar. Och Emanuel Swedenborg frossar i denna idé – han hävdar helt frankt att det verkligen existerar oändligt många andra universum där ingen äger naturlagar identiska med vårt universum.
 
Multiversumtanken är närvarande på åtskilliga ställen i Swedenborgs kosmologi, men i del tre, kapitel två under rubriken On the Diversities of Worlds ("Om världarnas mångfald") gör han en djupdykning in i ämnet.
 
I de inledande meningarna förklarar han avsikten med detta kapitel. Hittills har vårt universum och dess lagar beskrivits, men det är möjligt att det också finns andra världar. "Naturen" är inte begränsad till att forma endast det universum vi är bekanta med:
 
The universe and its laws, such as they are or may be, we have amply explained in our former chapters. We now proceed another step, and enquire whether nature can extend her bounds still further; for certain it is, that she is most profusely fertile and ever essaying at further ends...
Detta kapitel har ofta missuppfattats som att Swedenborg bara spekulerar om utomjordiskt liv och hur märkligt det kan te sig för oss, men det är ingen tvekan om att Swedenborg beskriver ett multiversum med oändligt många främmande världar som alla lyder under annorlunda naturlagar.
 
Swedenborg föreställer sig hur mänskliga besökare skulle uppleva dessa främmande världar, och betvivlar att vi alls skulle kunna uppfatta de vidunderliga fenomenen med våra jordiska sinnen: "In other worlds, the air and the ether, if there be anything similar to them, do not experience the like tremulations; the organs of sight and hearing are also affected by them in a different manner; nor perhaps are our organs capable of receiving the undulations of their elements, because they are not constituted in accordance with their mechanism and motions." Bland besökarna finns Arkimedes, som finner att hans genialitet och kunskaper går om intet, och att han inte längre besitter förmågan att stjälpa världen över ända:
 
The magniloquent Archimedes, who talked of moving by his mechanism the world out of its place, were he translated to another system and earth, might perhaps somewhat lower his tone, when he found in those worlds all his skill and ingenuity disappear, and himself at a loss how to apply the common powers of mechanism; for, if he there wished to make any experiments, he would have first to learn the very first principles and rudiments of mechanism; which could be deduced only from the phenomena peculiar to that earth.
Swedenborgs Principia rerum naturalium utgavs på engelska 1845-46; det är från den översättningen jag hämtat citaten. Detta var bara några år innan Edgar Allan Poe utgav sin på många sätt snarlika kosmologiska spekulation i Eureka. Det är mycket möjligt att Poe hade läst sin Swedenborg och låtit sig inspireras.

 

REFERENSER
Essän ovan bygger på två uppsatser som författaren skrivit vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet. Fullständiga referenser finns i dessa uppsatser; här listas de viktigaste.
• Agassi, Joseph: "Leibniz's Place in the History of Physics" (Journal of the History of Ideas, vol. 30, nr. 3, 1969).
• Berghorn, Rickard: Big Bang och ett besjälat universum. Edgar Allan Poes Eureka i idéhistorisk belysning (Uppsala Universitet: Institutionen för idé- och lärdomshistoria, 2009).
• Berghorn, Rickard: En värld av geometri och rörelse. Ontologi och multiversum i Emanuel Swedenborgs Principia, i jämförelse med Leibniz (Uppsala Universitet: Institutionen för idé- och lärdomshistoria, 2011).
• Corr, Charles A: "Christian Wolff and Leibniz" (Journal of the History of Ideas, vol. 36, nr. 2, 1975).
• Eriksson, Gunnar: Västerlandets idéhistoria 1800-1950 (Stockholm, 1983). ISBN 91-7021-438-7
• Eriksson, Gunnar & Frängsmyr, Tore: Idéhistoriens huvudlinjer (Stockholm, 2004). ISBN 91-46-21086-5
• Danielsson, Ulf: Stjärnor och äpplen som faller: En bok om upptäckter och märkvärdigheter i universum (Stockholm, 2003). ISBN 91-0-010138-9
• James, William: The Will to Believe (London, 1896).
• Melsen, Andrew G van: From Atomos to Atom: The History of the Concept Atom (New York, 2004) ISBN 0-486-49584-1
• Odhner, Hugo: "Christian Wolff and Swedenborg" (The New Philosophy, okt. 1951).
• Tegmark, Max: "Parallel universes" i Barrow, Davies & Harper (red.): Science and Ultimate Reality: From Quantum to Cosmos (Cambridge, 2004). ISBN 0-521-83113-X

 

SKICKA EN KOMMENTAR!

 

Weird Webzine utges av Aleph Bokförlag.
Följ oss på Twitter och Facebook!

Allt innehåll © 2018 Weird Webzine
och respektive upphovsman. All Rights Reserved.
ISSN 1234-1234