Weird Webzine Fantastik och verklighet

Mörkrets makter:
Draculas väg till Sverige

Av Rickard Berghorn

 
(English version here)

 

I januari 2017 blev det en stor nyhet världen över, mätt med kulturnyheters mått, att Bram Stokers "förlorade" version av Dracula hade upptäckts på Island, där den hade legat bortglömd i över 100 år. Den hade nu utgivits på engelska: Powers of Darkness: The Lost Version of Dracula. Detta var en isländsk översättning av Dracula som följetongspublicerades i tidskriften Fjallkonan 13/1 1900 till 29/3 1901 under titeln Makt myrkranna ("Mörkrets makter" på isländska), för att sedan utges i bokform 1901. Översättaren till isländska angavs vara författaren och publicisten Jóhann Valdimar Ásmundsson (1852-1902). Men detta var en drastiskt annorlunda version av 1897 års Dracula.
 
Det var den nederländske konsthistorikern och Dracula-forskaren Hans Corneel de Roos som gjorde upptäckten. Tillsammans med de internationellt kända experterna Dacre Stoker (släkt med Bram) och John Edgar Browning sammanställdes den engelska utgåvan. De Roos, Browning och Dacre kom fram till att Makt myrkranna visade uppenbara tecken på att ha skrivits i samarbete med Bram Stoker själv, eller hade bearbetats utifrån ett tidigt utkast av Stoker till den klassiska vampyrromanen. Också David J. Skal förespråkade detta i sin stora biografi över Stoker, Something in the Blood (2016).
 
Makt myrkranna är nästan hälften så lång som 1897 års Dracula, fastän den inledande avdelningen med Harkers besök och fångenskap i Draculas slott är betydligt längre än motsvarande avsnitt i 1897 års version. Resten består egentligen inte av mycket mer än ett handlingsreferat, i stora stycken skissartat skrivet. Däremot innehåller den åtskilliga av de ingredienser som Stoker planerade att använda i sin roman, men som sedan ströks till slutversionen. Upptäckten av denna "förlorade" version ledde till ingående spekulationer om hur det kunde komma sig att ett utkast av Dracula hade hamnat på Island, och vem som var den förmedlande länken mellan Stoker eller hans romanutkast, och redaktören Valdimar Ásmundsson.
 
Så snart jag hörde talas om den engelska utgåvan, slog det mig att den första svenska översättningen av Dracula också gick under titeln Mörkrets makter. När jag kollade upp den i Kungliga Bibliotekets databas på internet, visade det sig att den publicerades som följetong i tidningarna Dagen och Aftonbladets Halfvecko-Upplaga med start sensommaren och hösten 1899, alltså året innan den isländska utgåvan började publiceras. Redan detta var anmärkningsvärt nog. Jag uppmanade min medarbetare Jan Reimer att beställa fram utgåvan och skicka mig kopior på sidorna, eftersom jag själv bor i Bangkok.
 
Det blev jackpott. Svenska Mörkrets makter är betydligt mer än bara originaltexten till Ásmundssons översättning. Versionen som publicerades i Dagen är en fullgången roman utan refererande och skissartade avdelningar – och nära nog dubbelt så lång som 1897 års Dracula med sina 1 625 800 tecken (inkl. blanksteg)! Här finns dessutom åtskilliga scener och karaktärer som inte ens omnämns i den isländska utgåvan och än mindre i den klassiska versionen.
 
Romanen publicerades i tidningen Dagen från 10 juni 1899 till 7 februari 1900 som "Mörkrets makter: Roman af Bram Stoker: Svensk bearbetning för Dagen af A–e". Parallellt publicerades den i Aftonbladets Halfvecko-Upplaga (en billighetsupplaga av Aftonbladet) från 16 augusti 1899 till 31 mars 1900. Aftonbladet med dess halvveckoupplaga och Dagen hade vid denna tid samma chefredaktör, Harald Sohlman, och delvis samma redaktion.
 
Texterna är identiska fram till och med första avdelningens slut, när Harker beslutat sig för att fly från Draculitz slott med hjälp av ett lakan som rep. Därefter tar den refererande och skissartade stilen vid i Aftonbladets version, och som sedan återkom i Makt myrkranna. Men den isländska versionen har förkortats ytterligare. Aftonbladets version har exempelvis kvar Renfield som en betydande bikaraktär, medan han är helt utraderad i Makt myrkranna.
 
En smula ironiskt är det allt. Så mycket akademisk möda och forskning har lagts på en isländsk text, som egentligen bara är en blek förkortning av en redan förkortad svensk version, byggd på ett original som publicerades i tidningen Dagen runt sekelskiftet 1900. Det skulle inte ha varit särskilt svårt att hitta den svenska grundtexten, ifall man bara hade besökt fler skandinaviska nationalbibliotek på nätet och slagit i deras databaser. När den engelskspråkiga dagstidningen Iceland Monitor 6 mars 2017 skrev om upptäckten av den svenska versionen, förklarade professor Guðni Elísson att isländska litteraturvetare sedan länge misstänkt att Makt myrkranna är just en översättning från ett annat skandinaviskt språk, och inte en isländsk originaltext – tanken existerade alltså redan.
 
Det finns dock ingen anledning att vara elak. Trots allt går det inte att förneka att Hans Corneel de Roos och hans team var på rätt spår – och att spåret är både fascinerande och ovärderligt för Dracula-forskningen.
 
Versionen i Aftonbladets Halfvecko-Upplaga återtrycktes aldrig i Sverige. Den fullständiga versionen i Dagen återpublicerades en andra och sista gång i Tip-Top nr 40 1916 till nr 4 1918, en billig veckotidskrift för nöjesläsning. Där presenterades den som "Roman av Bram Stoker. Svensk bearbetning för Tip-Top av A–e". Men förutom detaljer som bortrensade tankestreck och några ordval, samt ett fåtal strukna meningar och stycken, är texten identisk med Dagens text.
 
Romanen förseddes i Dagen och Aftonbladets Halfvecko-Upplaga med anonymt tecknade illustrationer. De föreställer i regel bara personer som samtalar med varandra och är ofta inte ens särskilt välgjorda, men några mer intressanta exempel kan hittas i denna artikel.
 
Aleph Bokförlag utgav den fullständiga Mörkrets makter i oktober 2017 med ett förord av John E. Browning. Och omdömet står kvar: "... en av de största upptäckterna i Draculaslånga historia", som Browning skriver.

 

MÖRKRETS MAKTER

 
1899 års Mörkrets makter var inte helt okänd i Sverige, den finns noterad i Sam J. Lundwalls Bibliografi över science fiction & fantasy. Däremot är det uppenbarligen ingen forskare som har uppmärksammat hur drastiskt denna version skiljer sig från 1897 års Dracula, och än mindre förstått betydelsen av det. Här är det inte bara vampyrsläktet som Dracula vill sprida över världen, utan han konspirerar med politiker och makthavare världen över för att införa en ny världsordning utifrån ett slags rasbiologiska och direkt fascistiska idéer om "de starkas" naturliga rätt att härska. Greve Dracula – eller Draculitz som han heter här – uppfattar vampyrsläktet som nästa steg i mänsklighetens utveckling, en ny "härskarras" som Hitler snart skulle kalla det. Mörkrets makter kan delvis läsas som en satir över – och varning för – de socialdarwinistiska teorier som frodades runt sekelskiftet 1900. På ett fascinerande mörkt sätt förebådar romanen det fördärv som nazismen och fascismen skulle föra med sig på 30- och 40-talen.
 
Mot slutet spelar romanen starkt på 1890-talets sekelskiftespessimism och det oroliga tillstånd som västvärlden befann sig i. De politiska spänningarna lade grunden för Första världskriget och ledde indirekt till Andra världskriget. Dr Seward reflekterar över världsläget när han läser en tabloidtidning:
 
Tidningens telegramavdelning meddelar förresten åtskilliga egendomliga nyheter – dårhusmässiga uppträden och pöbelupplopp, föranstaltade av antisemiter, både i Ryssland, Galizien och södra Frankrike – plundrade butiker, ihjälslagna människor – allmän osäkerhet till liv och egendom – och de vidunderligaste amsagor om "ritualmord", bortrövade barn och andra onämnbara förbrytelser, vilka alla på fullt allvar skrivs på de stackars judarnas räkning, under det att inflytelserika tidningar hetsar till ett allmänt utrotningskrig mot "israeliterna". Man skulle tro sig vara mitt i mörkaste medeltiden! [...] Nu har man åter, tycks det, kommit en s.k. "orleanistisk" komplott på spåren – och samtidigt hyllar de fria republikanerna i Frankrike med hänförelse slaveriets och despotismens representant i Östern [...] Det är en underlig tid vari vi lever, det är visst och sant. – – – Ibland förefaller det mig som alla de vansinniga fantasier, alla de galna idéer, hela den värld av förryckta och sönderstyckade föreställningar, vari jag som dårhusläkare under åratal varit nödsakad att intränga vid vården av mina stackars patienter, nu börjar ta form och gestalt och vinna praktisk tillämpning i de stora världshändelsernas gång och utveckling.
Med "en s.k. 'orleanistisk' komplott" avses mer eller mindre välgrundade rykten om en planerad militärkupp mot Frankrike, som åren 1898-99 omgav den person som gjorde anspråk på att vara Frankrikes kung: Ludvig Filip Robert, hertig av Orléans (1869-1926). En detalj som denna visar att i alla fall delar av bearbetningen gjordes efter att Dracula hade utgivits 1897.
 
Mörkrets makter satiriserar också tidens vurm för ockultism och nykonstruerade religioner, där såväl det magiska sällskapet Golden Dawn som madam Blavatskys teosofi var angelägenheter för samhällets besuttna klasser i England. Allra djupast under slottet, uthugget i själva klippan, finns hålor där greve Draculitz som överstepräst praktiserar en motbjudande hednisk religion med människooffer, tillbedd av djuriskt degenererade grottmänniskor. En religion som han nu också planerar att sprida över världen.
 

 

BRAM STOKER OCH SAMTIDENS DRACULA

 
Irländaren Abraham "Bram" Stoker (1847-1912) var under sin livstid känd som den berömde skådespelaren sir Henry Irvings assistent och ständige följeslagare. Han var också chef för Lyceum Theatre i London, i vars pampiga byggnad Irving uppträdde när han inte var på turné. Stokers författarskap var en bisyssla under denna tid, men han tvingades in i rollen som yrkesförfattare efter 1905 när Irving dog och hans engagemang vid Lyceum Theatre upphörde. Stokers ekonomi blev lidande och han behövde periodvis läkarvård p.g.a. överansträngning. Mot slutet av sitt liv lär han ha drabbats av flera blodproppar i hjärnan. Dödsorsaken har varit höljd i dunkel, men David J. Skal argumenterar starkt för den kontroversiella uppfattningen att Stoker dog av syfilis som angripit nervsystemet (och därmed också orsakade det som har tolkats som blodproppar).
 
Dracula blev en framgång hos såväl kritiker som publik när den publicerades av Archibald Constable & Co., Westminster, även om det skulle dröja innan den uppnådde den monumentala klassikerstatus som den har idag. Stoker hade låtit publicera teaterrecensioner och noveller dessförinnan samt fyra romaner mellan 1890 och -95, dock hade bara några av novellerna haft skräckmotiv. Efter vampyrorgien med den transsylvanske greven återvände han till skräckgenren med The Jewel of Seven Stars (1903; se Annika Johanssons artikel) och den gotiska The Man (1905). Hans sista skräckromaner närmar sig Dracula dels med en kvinna som tros vara en vampyr i The Lady of the Shroud (1909) och dels med ett vampyrliknande monster i The Lair of the White Worm (1911), där en förförisk och mordisk kvinna egentligen är en gigantisk orm som lever gömd i hålorna under ett slott.
 
Redan med start 1 januari till 29 mars 1898 publicerades en ungersk översättning av Dracula i tidningen Budapesti Hírlap, direkt efter texten i 1897 års roman. Året därpå publicerades Dracula som följetong i amerikanska Charlotte Daily Observer, med start 16 juli 1899 och fullbordad 10 december samma år. Också denna text överensstämmer med originalromanen och finns i avscannat skick på nätet.
 
Dessförinnan, med start 7 maj 1899, hade dagstidningen Inter Ocean i Chicago börjat trycka romanen under titeln The Strange Story of Dracula. När Hans Corneel de Roos tidigare i år upptäckte denna amerikanska följetongspublicering gick han överentusiastiskt ut och hävdade att det var förlagan till svenska Mörkrets makter, en slutsats som han baserade på en enda detalj: att Lucy Westenra i en serie annonser för följetongen fick namnet feltryckt som Lucy Western. Detta skenspår har han dock fått ge upp, och de kopior på följetongstexten som han själv publicerat, liksom en innehållsbeskrivning i en annons, visar att Inter Ocean helt enkelt publicerade texten från 1897 års Dracula ännu en gång. De Roos är en naturkraft när det kommer till att göra ambitiösa utgrävningar i databaser och arkiv, men hans entusiasm tar ibland överhanden.
 
Detta är de kända förekomsterna av Dracula i tryck fram till tiden för originalpubliceringen av Mörkrets makter i tidningen Dagen. Ingenting utesluter att Mörkrets makter är en översättning eller bearbetning av en snarlik version publicerad i något annat land, men det finns inget som tyder på det. Mörkrets makter står kvar som en unik version av Dracula.

 

HARKER OCH DEN BLONDA MANSLUKERSKAN

 
En av de mest intressanta skillnaderna mellan Mörkrets makter och Dracula är förekomsten av en blond och blåögd vampyrkvinna som ständigt söker förföra Harker i Slottet Draculitz och lockar honom mot fördärvet. I 1897 års text är det istället tre kvinnor, två mörka och en blond, som i en scen visar erotisk blodlust för Harker. De spelar överhuvudtaget en tämligen obetydlig roll i romanen, till skillnad från Harkers blonda manslukerska i Mörkrets makter. Det handlar om ångande erotik:
 
I detsamma upplystes allt av det skarpa elektriska ljuset av två stora, flammande kornblixtar, nästan omedelbart följande på varandra – – I dessas sken stod hon plötsligt framför mig –, helt nära – – – bländande – som en vit låga – med samma gåtlikt frestande leende, som då jag första gången såg samma hennes ögon av blå eld, som liksom brände sig in i min hjärna och kom min kraft och min vilja att smälta som vax. – Blott ett par sekunder såg jag henne så, smärt och likväl yppig, mot rummets dunkla belysning – därpå blev det åter mörkt [...]
 
Ännu en gång blänkte det tysta, flammande skenet till, spöklikt och överjordiskt – det visade mig hennes underbara ansikte tätt inpå mitt, lutat över mig, med ögonen fasthållande mina ögon, de röda, svällande, trånande läpparna halvöppna, det gnistrande smycket på hennes vita blottade barm – jag såg – hur hon sjönk på knä, bredvid bänken där jag låg – i nästa ögonblick var det åter mörkt och jag tyckte mig svindlande och halvt medvetslös sjunka i en avgrund [...] – – jag kände hennes andedräkt varm och berusande, på mitt ansikte – – kände ett par svällande läppar pressas mot min hals i en lång, brännande kyss som kom varje fiber i min varelse att skälva av rysande lust och kval – och slöt i besinningslös yrsel den sköna gestalten i min famn – –
Jämför denna scen med motsvarande i Dracula, där den blonda av kvinnorna stiger fram för att ge Harker "vampyrkyssen". Scenen är klassisk för sin "sexighet", men framstår som lam i jämförelse.

 

DRACULAS MYSTISKA GÄST

 
Bram Stokers novell "Dracula's Guest" kastar ett intressant ljus över den blonda vampyrkvinnan. Novellen publicerades 1914 i samlingen Dracula's Guest and Other Weird Stories redigerad av Brams änka Florence. I förordet hävdade hon att det var ett dittills opublicerat avsnitt ur Dracula som hade strukits p.g.a. utrymmesskäl. Under lång tid satte texten myror i huvudet på Dracula-forskare, eftersom den helt enkelt inte passar in i romanen.
 
Berättelsen utspelar sig utanför München under valborgsmässoafton, som infaller 30 april varje år, medan Dracula inleds med att Jonathan Harker anländer till Bistritz från München några dagar senare, 3 maj. "Dracula's Guest" antogs därför vara ett struket inledningskapitel. Men händelserna i noveller har inget att göra med intrigen i romanen och språkstilen är helt annorlunda från Jonathan Harkers övriga anteckningar. Slutet med dess anspelning på Dracula verkar dessutom vara påklistrat.
 
Engelsmannen i novellen (Harker, men namnet är inte utsatt) ger sig ut i vildmarken utanför München för att besöka en sägenomspunnen övergiven by. Han överraskas dock av en våldsam snöstorm och letar sig fram mot ett gravvalv för att söka skydd. Där vilar en grevinna Dolingen af Gratz, som begick självmord 1801. I skenet av en blixt ser Harker innanför dörren en vacker kvinna liksom sovande på en likbår. Nästa blixt utplånar gravvalvet i samma ögonblick som kvinnan reser sig upp. Harker hittas sedan medvetslös vid spillrorna av några soldater, där han vaktats och hållits varm av en väldig varg som slickat på hans hals. Som händelserna utvecklas antyds det mer än uppenbart att det var greve Dracula som skyddade sin blivande gäst mot den odöda grevinnan genom att skapa elementens raseri, och i gestalt av vargen höll honom vid liv i vinternattens kyla.
 
Idag vet vi att "Dracula's Guest" verkligen var ett struket avsnitt i en tidigare version av Dracula. Detta främst p.g.a. ett oväntat fynd i början av 1980-talet i en lada i nordvästra Pennsylvania, USA: Stokers maskinskrivna manuskript till vampyrromanen, som ligger mycket nära slutversionen 1897. Manuskriptet hade tillhört Thomas Corwin Donaldson (1843-98), en jurist i Philadelphia som varit god vän med Bram Stoker.
 
"Dracula's Guest" finns inte heller att hitta i detta manuskript – men däri finns meningar och partier som direkt nämner det vådliga äventyret under valborgsmässoaftonen. Det är fragment som ströks innan publiceringen och tydligen blev kvar i manuskriptet av misstag. T.ex. nämner Harker sitt äventyr under valborgsmässoaftonen i en diskussion med greve Dracula, och här finns en mening där Harker beklagar sig över att hans hals fortfarande värker efter att en grå varg har slickat på den med sin skarpa tunga.
 
Episoden antyds också i Stokers arbetsanteckningar till Dracula: "Adventure snow storm and wolf." [EM sid. 40.] [1] I själva verket visar anteckningarna att Stoker hade försett Dracula med en utarbetad förhistoria innan Harker anländer till Bistritz, som sedan ströks. Enligt anteckningarna bor Harker i München på värdshuset Quatre Saisons (där han också bor i "Dracula's Guest", men som inte omnämns i Dracula) och upplever bl.a. märkliga händelser i ett bårhus i staden. Harker ledsagas under resan från London av brev från Dracula liknande det som avslutar "Dracula's Guest". [EM sid. 10 & 40.]
 
Stokers maskinskrivna manuskript avslöjar något ytterligare: Den självmördade grevinnan i gravvalvet är identisk med den blonda av de tre vampyrkvinnorna i Draculas slott. I scenen där kvinnorna närmar sig Harker och den blonda vampyren försöker "kyssa" honom, finns följande passage i manuskriptet som ströks till slutversionen: "I was looking at the fair woman and it suddenly dawned on me that she was the woman – or her image – that I had seen in the tomb of Walpurgis Night..."
 
Beskrivningen av denna blonda vampyr i Dracula lyder: "The other was fair, as fair as can be, with great wavy masses of golden hair and eyes like pale sapphires." – Det är visserligen en kortfattad beskrivning, men det går knappast att missta sig på att den överensstämmer med den blonda vampyrkvinnan som vällustigt ansätter Harker i Mörkrets makter. Recensenter och kommentatorer har påstått att hon är tecknad som en typisk blond, skandinavisk idealkvinna, och att detta är ett exempel på en bearbetning som Ásmundsson skulle ha gjort på eget bevåg. Men beskrivningen finns alltså redan i Dracula 1897.
 
Något avsnitt liknande "Dracula's Guest" finns inte heller i Mörkrets makter, men vi får en fylligt tecknad bakgrund till den blonda vampyren. Hon visar sig vara en grevinna "från seklets början" i överensstämmande med den döda grevinnan i "Dracula's Guest". Hur hon dog lämnas åt läsarens fantasi – men det är mycket möjligt att hon drevs att ta sitt eget liv.
 
Språket i "Dracula's Guest" skiljer sig betydligt från den koncentrerade och avskalade prosa som Jonathan Harker använder i Dracula 1897; däremot stämmer den överens med prosan i Mörkrets makter.
 
Till detta kommer att Stoker, i arbetsanteckningarna från 1892, under en period verkligen planerade att bara ha en vampyrkvinna och inte tre i Draculas slott [EM sid. 12] – en detalj som märkligt nog inte uppmärksammades i den engelska översättningen av Makt myrkranna. I de allra tidigaste anteckningarna förekommer flera kvinnor i Draculas slott, utan att deras antal specificeras. Till slutversionen bestämde sig Stoker för tre vampyrkvinnor, varav den blonda fortfarande gavs den mest framträdande rollen.

 

LOVECRAFTS FINGERVISNING

 
Att Stoker skrev tidigare versioner av Dracula framgår ganska väl av omständigheterna kring "Dracula's Guest". Men det finns mer direkta bekräftelser på detta från en oväntad källa, ingen annan än den klassiske amerikanske skräckförfattaren Howard Phillips Lovecraft (1890-1937).
 
I ett brev till Frank Belknap Long 7 oktober 1923 förklarade han: "Mrs. Miniter saw 'Dracula' in manuscript about thirty years ago. It was incredibly slovenly. She considered the job of revision, but charged too much for Stoker." (Selected Letters vol. 1.)
 
Mrs Miniter i citatet är Lovecrafts goda vän författaren och journalisten Edith Dowe Miniter (1867-1934). De knöts samman av deras gemensamma intresse för New Englands lokalhistoria och engagemang i United Amateur Press Association, en organisation för utgivning av amatörtidskrifter och amatörjournalistik. De umgicks personligen från 1920 fram till hennes död och Lovecraft bodde under korta perioder hos henne.
 
I ett brev till Donald Wandrei 29 januari 1927 upprepar Lovecraft ungefär samma uppgifter om Stokers manuskript: "... it is curious to note that one of our circle of amateur journalists – an old lady named Mrs. Miniter – had a chance to revise the 'Dracula' MS. (which was a fiendish mess!) before its publication, but turned it down because Stoker refused to pay the price which the difficulty of the work impelled her to charge." (The Lovecraft Letters vol. 1.)
 
Samt i brev till R.H. Barlow 10 dec 1932: "I know an old lady who almost had the job of revising 'Dracula' back in the early 1890s's – she saw the original MS., & says it was a fearful mess. Finally someone else (Stoker thought her price for the work was too high) whipped it into such shape as it now possesses." (O Fortunate Floridian.)
 
I ytterligare ett brev till Barlow september 1933 tillägger Lovecaft att mrs Miniter inte själv hade kontakt med Stoker: "She never was in DIRECT touch with Stoker, a representative of his having brought the MS. & later taken it away when no terms could be reached." (Samma källa.)
 
Slutligen, i en minnestext över den nyligen bortgångna mrs Miniter, skriven 1934 men publicerad 1938, ger Lovecraft ytterligare uppgifter samt ett delskäl till varför mrs Miniter inte åtog sig uppdraget: "Notwithstanding her saturation with the spectral lore of the countryside, Mrs. Miniter did not care for stories of a macabre or supernatural cast; regarding them as hopelessly extravagant and unrepresentative of life. Perhaps that is one reason why, in the early Boston days, she had declined a chance to revise a manuscript of this sort which later met with much fame – the vampire novel Dracula, whose author was then touring America as manager for Sir Henry Irving." (Enligt citatet i David J. Skals Something in the Blood.)
 
Detta har påståtts visa att Lovecraft gav motstridiga uppgifter om händelsen, men det saknar grund; Lovecraft är öppen om att han spekulerar ("Perhaps that is one reason..."), och Miniter accepterade inte en lägre summa för ett uppdrag som inte intresserade henne. Att Stoker också avslog hennes motbud innebär naturligtvis inte någon motsägelse.
 
Ifall Lovecrafts uppgifter stämmer – det var trots allt 30 år efteråt som Edith Miniter berättade detta för honom – kontaktades mrs Miniter om uppdraget, när sir Henry Irving och hans ensemble var på turné i staterna uppbackade av Bram Stoker. David J. Skal förklarar i sin Stoker-biografi att turnén började 1893 och kom till Boston i januari 1894, där Edith Miniter arbetade för Boston Home Journal, en veckotidskrift för litteratur och konst. Irvings uppsättningar recenserades i Boston Home Journal – men på ett iögonenfallande nedgörande sätt; det var i själva verket bland de mest negativa recensioner som Lyceum fick under sin USA-turné. Bram Stoker var presskontakt under turnén, och Skal antar att han sin vana trogen kontaktade redaktionen för "några diplomatiska ord". Med detta antyder Skal möjligheten av en kontakt mellan Stoker och Miniter utan att specificera hur, men det är tänkbart att Stoker fick god kontakt med i alla fall Edith Miniter på redaktionen. Det är också tänkbart att kontakten dem emellan förmedlades helt oberoende av Boston Home Journal – trots allt rörde de sig i Bostons konstnärliga och litterära kretsar samtidigt.

 

MÖRKRETS MAKTER I STOKERS ANTECKNINGAR

 
I Eighteen-Bisangs och Millers Bram Stoker's Notes for Dracula, avdelningen "Limitations of the Notes", förklarar redaktörerna att Stoker mycket väl kan ha skrivit fler anteckningar till Dracula än de som föreligger. Redaktörerna tillägger: "Almost half the events in the novel are not mentioned in the Notes. Most of the interactions between human beings and vampires from chapters 16 to 27 [in Dracula] are missing." Det klargörs också att det är "highly unlikely that Stoker moved directly from the Notes to the typescript. He probably bridged the gap between them with one or more lost drafts of the novel."
 
En av de slående överensstämmelserna mellan Stokers arbetsanteckningar och Mörkrets makter, till skillnad från 1897 års Dracula, har redan nämnts: Förekomsten av en ensam vampyrkvinna som gör närmanden mot Harker i grevens slott. Här följer en rad andra överensstämmelser som saknas i Stokers färdiga roman:
 
I Stokers anteckningar finner Lucy en "mystisk brosch" på stranden utanför Whitby, antagligen menad att komma från det förlista skeppet som fört Dracula till England. Smycket spelar sedan en dunkel roll när Lucy går i sömnen till Whitbys kyrkogård och blir överfallen. [EM sid. 18, 19 & 34.] I Mörkrets makter hamnar hon under inflytande av ett liknande mystiskt smycke av zigenarna som står i maskopi med Draculitz, och som har slagit läger utanför Whitby. Samma slags smycke bär den förföriska blonda kvinnan i Draculitz slott; och Harker får av greven en ring i gåva, försedd med samma suggestivt glimmande rubin som dessa smycken innehåller. De har något slags hypnotisk inverkan på Harker och Lucy.
 
I anteckningarna har greven en dövstum tjänarinna [EM sid. 1 & 7], medan greven själv tar hand om alla hushålleliga bestyr i Dracula. Anteckningarna ger vid handen att denna kvinna är grevens tjänare i England, men i Mörkrets makter är hon bara närvarande i greve Draculitz slott. Ytterligare en tjänare till Dracula nämns i Stokers anteckningar, en "tyst man", möjligen från början kusken som för Harker till slottet. I Dracula spelar greven själv rollen av kusk, liksom också i Mörkrets makter.
 
I anteckningarna förekommer en detektiv Cotford. [EM sid. 1 & 7.] Denna detektiv har under namnet Edward Tellet en betydande biroll i Mörkrets makter, där han efterhand får hjälp av ytterligare en yrkesbroder vid namn Barrington Jones.
 
I upprepade anteckningar nämner Stoker ett blodfärgat rum: "Secret room – coloured like blood"; "Count's house searched º blood red room"; "the blood room"; "Searching the Count's house – the blood red room"; "Secret search Count's house – blood red room". [EM sid. 7, 8, 15, 27 & 34.] I Mörkrets makter visar sig detta blodfärgade rum vara vampyrgrevinnan Ida de Gonobitz-Vàrkonys allra heligaste, där hon bor på Draculitz gods Carfax. Dr Seward beskriver det sålunda:
 
Jag befann mig i ett sovrum, inrett med stor lyx samt upplyst av en hängande taklampa med blodröd kupa. Allt i rummet hade samma färg, i mitt tycke föga lämpad för den lugna, rogivande stämning man gärna söker i en sängkammare – ett starkt lågande rött, vilket genomträngde och fyllde hela atmosfären. [...] Tak och väggar var klädda med rubinrött siden; två av de stora väggytorna täcktes nästan helt och hållet av ofantliga speglar, infattade i röd plysch – mattan hade samma röda färg, och såväl fönster som dörrar täcktes helt och hållet av röda draperier, under det att själva sängen var så beklädd, draperad och madrasserad med siden och sammet i denna djupa, lysande färg, att den mera liknade ett för något dyrbart smycke avsett etui än ett vanligt viloläger.
Det är tänkbart att detta djupröda rum ursprungligen var tänkt som Draculas orgiekammare, men det passar tvivelsutan bättre till en kvinna. I Mörkrets makter har Dracula ett motsvarande rum i en annan byggnad där han förför sina offer, dock inrett på ett betydligt mer maskulint sätt.
 
I Stokers anteckningar beskrivs dr Seward, dårhusföreståndaren i grannskapet till Carfax, som en galen doktor, "the mad doctor". [EM sid. 1 & 5.] I Dracula har han inga problem med sin egen mentala hälsa, däremot är det en betydande "plot point" i Mörkrets makter att han förstår sig vara på gång att bli galen, och på slutet också blir det. Hans psyke blir lidande av sorgen efter Lucys död och de fabulösa upplevelser han tvingas genomgå i Carfax.
 
Var dr Seward och Renfield ursprungligen en och samma person, som Stoker sedan valde att dela upp i två karaktärer? Det vore logiskt ifall en galen doktor utvecklade teorierna om odödlighet och livskraftens flöde i arternas utvecklingsstege, vilka nu istället tänks ut av den vetenskapligt obildade Renfield. Dock nämns den galne doktorn och hans patient redan på den allra tidigaste sidan med anteckningar:
 
Mad Doctor – loves girl
Mad patient – theory of perpetual life

 

HUR MYCKET AV STOKER?

 
Alla detaljer som räknats upp här återfinns i Stokers anteckningar från 1890 till 1892, enligt deras egna dateringar och den ordning som Eighteen-Bisang och Miller placerat dem i. Efter 1892 blir dateringen av anteckningarna högst oklar, men noteringarna närmar sig slutversionen av Dracula. Det utkast som låg till grund för Mörkrets makter tycks ha skrivits i detta skede eller strax därefter.
 
Mörkrets makter kan dock omöjligt vara en direkt översättning av detta tidiga utkast. Jonathan Harker, Mina Murray, Lucy Westenra och Dracula benämns med sina slutgiltiga namn redan i dessa tidiga anteckningar 1890-92, men har till den svenska bearbetningen ändrats till Thomas Harker, Vilma Murray, Lucy Western och greve Draculitz respektive. I Mörkrets makter anspelas på världshändelser som skedde efter Draculas originalutgivning 1897, med exempel som den "orleanistiska komplotten" 1898-99. I avsnittet med människooffren under Draculas slott jämförs den av eldsflammor upplysta scenen med kinematografens flimrande bilder; kinematografen (den första filmprojektorn) patenterades inte förrän 1895 och började användas kommersiellt från 1896.
 
Den stora frågan är hur mycket som har blivit bearbetat av "A–e". Stokers tidiga utkast måste ha innehållit den nämnda förhistorien innan Harker anländer till Bistritz. Att den strukits här antyder att redaktören lät sig inspireras av 1897 års Dracula under arbetet. Hela delintrigen om Draculitz politiska konspiration med fascistiska förtecken kan vara ett svenskt tillägg utifrån de socialdarwinistiska antydningar som redan finns i Dracula, [2] vilket i så fall förklarar det skvaderliknande intryck som ges av vampyrtemat i kombination med politisk thriller och satir. Temat med fin de siècle – förra sekelskiftets pessimism och dekadens – i sista fjärdedelen av romanen tycks vara tillagt för att göra romanen dagsaktuell; denna avslutande del publicerades i tidningen Dagen från december 1899 till början av februari 1900.
 
Dock finns det en märklig anspelning på odödlighet och storpolitik också i Stokers tidiga anteckningar: "Immortaliable – Gladstone". [EM sid. 6.] William Gladstone var Storbritanniens premiärminister samt god vän med sir Henry Irving. Och trots allt är språkstilen märkvärdigt konsekvent romanen igenom. Texten är också inte så lite bemängd med översättningsmisstag i form av anglicismer.
 
På detta stadium är det helt enkelt inte möjligt att veta hur mycket av texten som återspeglar Stokers originalutkast, och hur mycket som är struket, tillagt och omarbetat av "A–e".
 

 

BRAM STOKER OCH SVERIGE

 
Dracula hade redan blivit uppmärksammad utomlands. Varför såg inte redaktionen bakom Dagen och Aftonbladets Halfvecko-Upplaga till att bara översätta den redan utgivna romanen rakt av? Det skulle dels bli billigare – Sverige hade ännu inte ingått Bernkonventionen vid denna tid, varför piratöversättningar av utländska författare var mer regel än undantag – och dels betydligt enklare, än att betala signaturen A–e för en "svensk bearbetning" dubbelt så lång som ursprungsromanen. Att i alla fall A–e fick betalt för jättearbetet kan man tryggt utgå ifrån. Detta var inte någon enkel piratutgivning i mängden.
 
Redaktionen bakom Dagen och Aftonbladets Halfvecko-Upplaga förväntade sig säkert att de med Stokers utkast som grund hade en garanterad litterär succé, en blivande alternativklassiker till 1897 års Dracula.
 
Förhoppningen om succé kom dock på skam. Bara den isländska översättningen av Aftonbladets förkortade text kom till stånd, och de två svenska versionerna trycktes aldrig i några separata bokupplagor. [3] Romanen publicerades bara ännu en gång 16 år senare i den billiga veckotidskriften Tip-Top – för att därefter falla i glömska. Att följetongen i Aftonbladets Halfvecko-Upplaga förkortades radikalt efter att första avdelningen hade tryckts, kan också tolkas som att den inte slog så bra som redaktionen hoppades; man ville så snabbt som möjligt lämna utrymme för nya följetonger som förhoppningsvis skulle tilltala publiken bättre.
 
Hur hamnade då Bram Stokers utkast i Sverige? Här kommer vi till författaren och dramatikern Anne Charlotte Leffler (1849-92) och hennes bror, matematikern och kulturpersonligheten Gösta (Gustaf) Mittag-Leffler (1846-1927).
 
Den idag ganska bortglömda författaren Anne Charlotte Leffler behandlade i huvudsak kvinnosaksfrågor i sin dramatik. Hon var en mycket framgångsrik, omdiskuterad och kontroversiell författare också internationellt sett under sin livstid; i England lär hon ha varit mer uppmärksammad än Henrik Ibsen. Hennes bror Gösta Mittag-Leffler var å sin sida en internationellt känd professor i matematik, ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien samt hedersledamot av Royal Society. Icke förty var han starkt intresserad också av kultur och litteratur och umgicks flitigt i Stockholms litterära kretsar, där han också verkade som debattör i kulturella och politiska frågor. 1914 åtalades och fälldes han för förtal av statsministern Karl Staaf, en dom som dock rivdes upp av Högsta domstolen p.g.a. formella felaktigheter i åtalet.
 
I Kungliga Bibliotekets handskriftssamling finns brev och meddelanden bevarade, som visar att Anne Charlotte Leffler och Gösta Mittag-Leffler var goda vänner med Bram Stokers syskon, och därmed i all förmodan också med Bram själv. Från Bram Stokers bror George Stoker (1854-1920) finns ett brev till Anne Charlotte Leffler bevarat, daterat 1887, liksom ett odaterat visitkort från honom till Gösta Mittag-Leffler. Hos KB hittar man dessutom 7 stycken brev till Gösta Mittag från Brams syster Margaret Dalrymple Stoker (1853-1928), skrivna från c:a 1874 till 1883. Vidare finns tre odaterade brev 1875 till Gösta från en Mathilde Stoker. Det är oklart om detta är Bram Stokers mor Charlotte Mathilda Blake Stoker (1818-1901) eller hans syster, konstnären Charlotte Matilda Stoker Petitjean (1846-1920). Korrespondensen är alldagligt hållen och innehåller inte något av speciellt intresse för en litteraturvetare, men den visar att kontakten mellan syskonen Leffler och syskonen Stoker var omfattande och familjär.
 
Men det slutar inte där. Anne Charlotte Leffler hade överhuvudtaget omfattande kontakter med vänner till Bram Stoker; hon rörde sig helt enkelt i samma kretsar. Hos KB finns ett brev till henne, odaterat 1884, från Francisca Elgee Wilde, mer känd som Jane Wilde (1821-96) – Oscar Wildes färgstarka mor. I Dublin drev hon en litterär salong där den unge Bram Stoker varit flitig besökare. Han började umgås med familjen och blev god vän med hennes son. David J. Skal skildrar ingående deras vänskap i Something in the Blood. Bram Stokers fru Florence hade också haft ett förhållande med Oscar Wilde innan hon gick över till Bram.
 
I ett av Anne Charlotte Lefflers brev till Adam Hauch, som finns återgivet i brev- och dagbokssamlingen En självbiografi (1922), beskriver hon sitt möte med lady Wilde under en vistelse i London 1884:
 
Jag har gjort bekantskaper i en massa litterära kretsar. Häromdagen fick jag en inbjudning till en lady Wilde, en mycket känd litterär dam, som just håller på att publicera en bok över Skandinavien, där hon nämner mig som en av de ledande förf. därhemma, och som då hon fick höra talas om att jag var här, nödvändigt ville se mig. Det var den kostligaste bjudning jag någonsin varit på. Hennes son, Oscar Wilde, känd poet och ledare för den s.k. estetiska rörelsen här, brukar gå klädd i knäbyxor och spansk kappa, hon själv visar sig aldrig vid dagsljus, varför hennes rum voro förmörkade mitt på dagen och endast upplysta av ett konstlat rött sken, – klädd i djupt dekolleterad ljus sidenklänning (på en förmiddagsmottagning) mycket målad, möblerna det brokigaste bric-à-brac, kvarlevor av deras förra härlighet, men trasiga, vilket ej var ämnat att synas i halvdunklet – – –.
Lady Wilde som vampyr? Den irländska författarinnan levde vid denna tid i misär i London, sedan hennes make dött bankrupt några år tidigare. Leffler väljer ordet "kostlig" på ett ironiskt sätt; speciellt på 1800-talet användes ordet både i betydelsen lustig och dråplig, och i betydelsen dyrbar och påkostad.
 
Var Oscar Wilde själv närvarande vid bjudningen? Det går att tyda hennes brev på det sättet. I Lefflers dagbok 9 maj samma år finns till och med omnämnt att hon och Oscar Wilde besökte ett "mystiskt sällskap" i London: "Mystiskt drawing-room meeting. Hermetiskt, teosofiskt sällskap i evening-dress. Doktor Mrs. Kingsford intagande, vacker, intelligent, mycket medveten, gulrött hår, lång och slank, blekt ansikte. Oscar Wilde med 'nasty looks' på haltande, koppärriga miss Lord. Talare två hermetiska celebriteter."
 
I Monica Lauritzens biografi Sanningens vägar: Anne Charlotte Lefflers liv och dikt (2012) berättas att Leffler under samma period i London var flitig teaterbesökare, där hon blev allra mest imponerad av sir Henry Irvings version av Shakespeares Mycket väsen för ingenting, vilken hon måste ha sett på Lyceum Theatre. Lauritzen ger dock inte många konkreta detaljer om denna händelse. Blev Leffler introducerad till den store skådespelaren efter föreställningen? Det vore hur som helst dålig etikett ifall hon på Lyceum inte växlade några ord med Bram Stoker, vars bröder och systrar hon och hennes bror hade sådan god kontakt med. Överhuvudtaget måste man utgå ifrån att Leffler umgicks med syskonen Stoker under sin tid i London, även om det inte framgår i de brev och dagboksanteckningar som hittills är kända.
 
Exakt hur det gick till när Bram Stokers utkast till Dracula hamnade på Aftonbladets redaktion i Stockholm vet vi inte, men det är en mycket stark arbetshypotes att detta skedde genom Anne Charlotte Leffler och Gösta Mittag-Leffler. Det behövs betydligt mer forskning än den som hittills varit möjlig att göra.
 
Anne Charlotte dog i oktober 1892 av blindtarmsinflammation, men Gösta fortsatte att vara aktiv inom Stockholms litterära kretsar fram till sin död 1927.

 

SIGNATUREN A–E

 
Vem var då signaturen "A–e", som tog på sig uppdraget att revidera Stokers utkast till en läsbar roman? Det är kort sagt höljt i dunkel och ännu något som kräver mer forskning. Signaturen var en engångsföreteelse i Dagen och Aftonbladets Halfvecko-Upplaga. Att ett tankestreck förbinder A:et med e:et tyder på att det handlar om ett maskerat namn, exempelvis Alice eller Anne. Men att Anne Charlotte Leffler skulle ha varit redaktören bakom Mörkrets makter är förstås helt osannolikt, inte minst för att hon dog redan 1892.
 
Det kan också vara ett förkortat smeknamn. En skribent på landsortstidningar vid namn Algot Agelborg använde då och då signaturen A–e efter sitt smeknamn "Agge", men född 1894 var han bara fem år när följetongen publicerades. Birger Landén (1846-1927) var en smärre debattör i religionsfrågor som ibland använde signaturen A..e. Han producerade till synes ingen skönlitteratur eller översättningar och inget tyder på att han hade koppling till Dagen eller Aftonbladet.
 
När det gäller signaturen A.E. och varianter på den, finns det däremot ingen brist på kandidater: exempelvis författarna Albert Andersson-Edenberg (1834-1913), Albert Engström (1869-1940) och Daniel Bergman (1869-1932). Alla dessa hade kopplingar till Aftonbladet. Albert Engström skrev till och med en gotisk skräckroman i form av Ränningehus (1920). Men det behövs mycket till för att tro att Kolingens skapare låg bakom signaturen A–e.
 
Sin vana trogen har Hans Corneel de Roos spekulerat livligt om vem A–e kan ha varit. Enligt hans första förslag i en artikel i mars 2017 var A–e en förkortning för "Aftonbladets editor" (sic!), med andra ord Aftonbladets och Dagens chefredaktör Harald Sohlman. Detta resonemang faller förstås på sin egen orimlighet. Nästa förslag, i maj 2017, framställde han som otvivelaktigt: att A–e var Aftonbladets medarbetare Albert Andersson-Edenberg, baserat på att denne ibland signerade sina artiklar och översättningar med A.E. och A.-E. – och hade skrivit en artikel i Svenska Familj-Journalen om antika järnbeslagna dörrar. Också i Draculas slott i Mörkrets makter förekommer antika järnbeslagna dörrar! Men en sådan detalj är just vad man kan förvänta sig i ett uråldrigt slott. De Roos påstod att han funnit många fler liknande paralleller mellan Mörkrets makter och Andersson-Edenbergs artiklar, men redovisar dem inte. Om något av dessa indicier var starkare än fallet med den järnbeslagna dörren, skulle han säkert ha nämnt det istället.
 
Det är ännu alldeles för tidigt att utnämna någon till identiteten bakom A–e. Allt detta, inklusive efterforskningarna kring syskonen Lefflers koppling till Stoker, behöver omsorgsfull och eftertänksam research innan några sanningar slås fast.
 
Hur denna historia utvecklas kommer att kunna följas här hos Weird Webzine framöver.

 

NOTER
 
[1] EM står för Eighteen-Bisang & Miller, duon som redigerade Stokers arbetsanteckningar; sidnumren representerar den ordning som EM placerade sidorna i. Se Bram Stoker's Notes for Dracula (2008). Anteckningarna hade studerats av en handfull forskare sedan 70-talet men utgavs av Eighteen-Bisang & Miller först 2008.
 
[2] Mathias F. Clasen analyserar detta på djupet i sin avhandling Darwin and Dracula: Evolutionary Literary Study and Supernatural Horror Fiction (Department of English, Århus universitet 2007).
 
[3] Det kan dock nämnas att följetongen publicerades i boksidesformat i Dagen och Aftonbladets Halfvecko-Upplaga, på ett sätt som gjorde det möjligt att skära ut arken och lämna över dem till en bokbindare. Detta var ett vanligt sätt att publicera följetonger på i Sverige under 1800-talet.

 

REFERENSER
Stort tack till Jan Reimer och Martin Andersson för hjälp med referensuppgifter. De omnämnda breven etc. från syskonen Stoker och Jane Wilde till syskonen Leffler finns i Kungliga Bibliotekets handskriftsavdelning och tillhör huvudsakligen Gösta Mittag-Lefflers arkiv, de flesta ännu ej registrerade i KB:s databaser men letades fram vid förfrågan i februari 2017. Tack också till Karin Sterky vid KB för hjälp med detta.
• Bygdén, Leonard: Svenskt anonym- och pseudonym-lexikon vol. I (Uppsala: Akademiska Boktryckeriet 1898-1905). Finns på nätet <runeberg.org/sveanopse>. Läst 2017-09-28.
• De Roos, Hans Corneel: Next Stop Chicago! Earliest U.S. serialisation known so far discovered. Was it the source for Mörkrets Makter? Finns på nätet <vamped.org/wp-content/uploads/2017/05/HansDeRoos_For-Vamped-Org_v12.pdf>. Läst 2017-09-28.
• De Roos, Hans Corneel: The True Source of Makt Myrkranna? (Children of the Night Dracula Congress. Official Bulletin of the Brașov Congress Initiative. Nr 1, mars 2017). Finns på nätet <dracongress.jimdo.com/conference-bulletin>. Läst 2017-09-28.
• Eighteen-Bisang, Robert & Miller, Elizabeth: Bram Stoker's Notes for Dracula: A Facsimile Edition (London & Jefferson, NC: McFarland & Company, Inc. 2008. ISBN 9780786 434107).
• "Icelandic version of Dracula, Makt myrkranna, turns out to be Swedish in origin." Artikel i Iceland Monitor 6/3 2017. Finns på nätet <icelandmonitor.mbl.is/news/culture_and_living/2017/03/06/icelandic_version_of_dracula_makt_myrkranna_turns_o>. Läst 2017-09-28.
• Lauritzen, Monica: Sanningens vägar: Anne Charlotte Lefflers liv och verk (Stockholm: Bonniers 2012. ISBN 9789100130275).
• Leffler, Anne Charlotte: En självbiografi: Grundad på dagböcker och brev (Red. Jane Gernandt-Claine & Ingeborg Essén. Stockholm: Bonniers 1922).
• Lovecraft, Howard Phillips: Selected Letters I: 1911-1924 (red. August Derleth & Donald Wandrei. Sauk City, WI: Arkham House 1965).
• Lovecraft, Howard Phillips: The Lovecraft Letters: Mysteries of Time & Spirit: Letters of H.P. Lovecraft & Donald Wandrei vol. 1 (red. S.T. Joshi & David E. Schultz. Night Shade Books 2005. ISBN 1892389509).
• Lovecraft, Howard Phillips: H.P. Lovecraft's Letters to R.H. Barlow (red. S.T. Joshi & David E. Schultz. Tampa, FL: University of Tampa Press 2007. ISBN 9781597320344).
• "Orleans, Louis Philippe Robert, Duke of." Artikel i Encyclopædia Britannica vol. 20, 1911. Finns på nätet <en.wikisource.org/wiki/1911_Encyclop%C3%A6dia_Britannica/Orleans,_Louis_Philippe_Robert,_Duke_of>. Läst 2017-09-28.
• "Pretenders Watching the French Throne." Artikel i Chicago Tribune 13/11 1898.
• "Pseudonym- och signaturregister" i Lundstedt, Bernhard: Sveriges periodiska litteratur (Stockholm: Idun 1895-1902). Finns på nätet <www.kb.se/Sverigesperiodiskalitteratur>. Läst 2017-09-28.
Publicistklubbens porträttmatrikel (Stockholm: Publicistklubbens förlag 1936). Finns på nätet <runeberg.org/pk/1936/0005.html>. Läst 2017-09-28.
• Skal, David J: Something in the Blood: The Untold Story of Bram Stoker, the Man Who Wrote Dracula (London & New York: Liveright/W.W. Norton 2016. ISBN 9781631490118).
• Stoker, Bram: Dracula (New York: Grosset & Dunlap 1897). Finns på nätet <www.gutenberg.org/ebooks/345>. Läst 2017-09-28.
• Stoker, Bram & Ásmundsson, Valdimar: Powers of Darkness: The Lost Version of Dracula (London & New York: Overlook Duckworth 2017. ISBN 9781468313376).
Svenskt biografiskt lexikon. Finns på nätet <www.riksarkivet.se/sbl>. Läst 2017-09-28.

 

SKICKA EN KOMMENTAR!

 

Weird Webzine utges av Aleph Bokförlag.
Följ oss på Twitter och Facebook!

Allt innehåll © 2017 Weird Webzine
och respektive upphovsman. All Rights Reserved.
ISSN 1234-1234