Weird Webzine Fantastik och verklighet

Skräck, skratt och
allvar – en intervju med
Anders Mathlein

Av Rickard Berghorn

 

 

När John Ajvide Lindqvist debuterade 2004 förvånade han sig i intervjuer över det påhittade faktumet att det inte fanns några skräckförfattare i Sverige, och att han själv därför var den förste – tydligen okunnig om Aurora Ljungstedt, Kristoffer Leandoer, Sven Christer Swahn m.fl. Också Anders Mathlein (född 1956) var en veteran som skräck- och rysarförfattare. Han debuterade på 70-talet med en novell om ett mordiskt barn i Lektyr, som på den tiden ännu inte blivit en porrtidning och i varje nummer hade en "rysare", och därefter med en serie noveller i Veckans Chock. Han återkom sedan flitigt med skräckberättelser i Sveriges Radios Kalla kårar – skräck i sommarnatt (som började sändas 1981 och blev en medial 80-talsinstitution), uppföljaren till Torsten Jungstedts legendariska radioprogram Mannen i svart och Klubb Varulven. Hans två första böcker blev de uppmärksammade skräck- och rysarsamlingarna Någon där ute (1979) och Den dag du dör (1980), båda på Wahlströms; förlaget använde dock den mer säljande beteckningen "deckarnoveller". Anders Mathlein har fortsatt att producera rysare och thrillers, därtill är han serietecknare och har en stark humoristisk ådra, som bl.a. resulterat i den populära serien "Besserwisser" och satiriska självhjälpsböcker.
 
I juni 2019 utger Aleph Bokförlag hans nya roman Mannen som lekte med verkligheten: en absurd thriller, som bland mycket annat är en hejdlös parodi på svenska deckare. Av den anledningen har Weird Webzine samtalat med författaren. Intervjun gjordes per mail 17/5 – 20/5 2019.

 

Kan du kort skissa upp din professionella karriär? Hur fick du dina första noveller och böcker utgivna?
 
– Jag har alltid varit road av att skriva, så kallat uppsatsskrivande i skolan var favorituppgift vid sidan av teckning. En liten triumf som lever kvar i minnet var när min svensklärare i gymnasiet föll i gråt av rörelse då hon för klassen läste upp min berättelse om en döende man.
 
Jag började redan i tonåren skriva rysarnoveller och fick med tiden flera publicerade, bl.a. som Veckans Chock i Veckorevyn, illustrerade av Hans Arnold. Jag var klart påverkad av den svenska versionen av Alfred Hitchcock's Mystery Magazine och novellerna där, liksom de korta rysarfilmer som också med honom som presentatör visades i tv. Min pappa läste mycket, även deckare och skräck- och rysarnoveller. Även tv-serien Twilight Zone ("Skymningszonen" på svenska) med rysare och övernaturligheter fanns i bilden.
 
I den dåförtiden gängse bokslukaråldern hoppade jag i stort över ungdomsböcker och läste i stället Manhattandeckare, västernböcker och agentromaner. Ett starkt minne av övergången till den ska vi säga seriösare litteraturen var upptäckten av Joseph Hellers Moment 22 och att man kunde skriva med drastisk humor om allvarliga ting. Min humor formades starkt av Svenska Mad och Lasse O'Månssons Hjälp som jag djupdök i långt innan jag ens förstod alla poänger.
 
Efter gymnasiet jobbade jag några år på annonsbyrå som originalare/ad-ass, sadlade om och gick Journalisthögskolan, hade under flera år långa vikariat på Dagens Nyheter, bl.a. som redaktör för DN Söndag. Skrev hela tiden noveller m.m. parallellt, bl.a. för radions Kalla kårar – skräck i sommarnatt. Var under nära tio år chefredaktör – på frilansbas – för tidningen Res, och kom att skriva mängder av resereportage för den och andra blad. Reste mycket i främst Stilla havet och skrev förutom resor även om de vid den tiden omdebatterade franska kärnvapenproven i Polynesien. Detta blev också senare motivet för romanen Ön.
 
Mina två första böcker var novellsamlingar med Veckans Chock-alster och annat. I efterhand kan jag se att glädjen över att bli utgiven redan som 23-åring grumlade kvalitetsomdömet en del. Den första romanen var en thriller som Norstedts nappade på, det var i en tid då man inte nödvändigtvis måste ha en återkommande hjälte.
 
För samma producent som till Skräck i sommarnatt skrev jag också en radiopjäs om en svensexa där "kamraterna" tar livet av festföremålet därför han varit en sådan översittare under uppväxten. En kuriositet med pjäsen är att den spelades in med vad som då kallades "ljudhuvud", dvs att mikrofonerna var monterade och avskärmade som öron, så när man lyssnade på den med lurar fick man en stark "3D- känsla" i ljudet, man kunde t.ex. höra en fluga flyga runt sitt huvud. Skälet var, vill jag minnas, att man som lyssnare var festföremålet som drogs runt på stan med förbundna ögon, och alltså hade omvärldskontakt endast med hörseln.

 

Hitchcock, rysare, thrillers... Vad sägs om Roald Dahl?
 
– Naturligtvis – hur kunde jag glömma Roald Dahl? Hans noveller har betytt mycket för mig. Det var min lärare i gymnasiet som satte hans böcker i våra händer, och till min förvåning upptäckte jag att jag kunde läsa engelska relativt obehindrat, vilket jag så att säga inte visste vid den tiden. Vinkännaren, mannen med cigarrettändaren... där är många historier man minns. Har sett åtskilliga filmatiseringar också.
 
Senare förstod jag att Dahl (liksom t.ex. Graham Greene, en av mina favoriter) tydligen inte var en särskilt sympatisk person, vilket kanske hans smak för det sadistiska ger en fingervisning om. Men om man alltför mycket tar hänsyn till gapet mellan upphovsman och verk blir det stora problem. Tyvärr är klimatet åt det hållet just nu, med krav på censur av "opassande" saker. Skulle vi sluta läsa Celine, Hamsun och Strindberg på grund av deras antisemitism? Tintin p.g.a. Hergés "rasistiska" framställningar av svarta? Om inte annat måste man försöka se till tidsandan då verken kommit till. Antisemitismen, till exempel, var ju inte något nazisterna hittade på, den var utbredd i hela Europa. Det räcker t.ex. med att titta i några gamla nummer av humortidskriften Strix.

 

Författare har väl alltid många idéer och uppslag som pockar på att bli skrivna. Varför valde du att skriva just Mannen som lekte med verkligheten, på vilket sätt var den berättelsen viktig för dig att formulera?
 
– Grunden var en leda vid alla dessa poliser som befolkar "det svenska deckarundret" – knivskarpa hjärnor men med alkohol- eller andra problem, övervikt, mörka minnen, taskiga relationer ja, allt möjligt som ska skänka något slags "realism" åt karaktären, men i kombination med smak för opera eller klassisk jazz eller exklusiva drycker. Jag ville ställa detta framför en skrattspegel, och det gav tillfälle att skapa en riktig skröna med ganska drastisk humor, som jag är svag för. Också möjlighet att sätta ljus på en del samtidsfenomen, som t.ex. mediernas roll. Jag är i och för sig ingen vän av burleskerier och pikareskromaner av John Irvings slag, men jag tycker själv att jag på sätt och vis behåller markkontakten i den här vildsinta historien.
 

 

Det finns en sanning eller myt om att de som skriver skräcklitteratur har vuxit upp i besvärliga omständigheter. Samtidigt finns uppfattningen om clownen som gråter bakom sin mask. Var din uppväxt ett inferno...?
 
– Nej, det var en ganska harmonisk medelklasshistoria i en förort till Stockholm. Inga uppslitande skilsmässor, missbruk eller andra haverier. Att jag fick polio som mycket liten var något jag undkom med bara ett försvagat ben, och möjligen kan jag ana att mina färdigheter i att teckna och skriva vässades som kompensation för idrottsprestationer jag inte var mäktig. Men jag vet inte. Psykoanalytiska förklaringsmodeller är inte min melodi. En bestående kvarleva är min ilska mot vaccinationsskeptiker, och uppfattningen att man ska ta mobbning på allvar. Personligen drabbades jag bara marginellt av det, men jag har bevittnat vidriga fall som måste ha påverkat de utsatta för livet.

 

Vill du berätta mer om dessa fall? Finns de direkt eller indirekt skildrade i något av det du skrivit?
 
– Det fanns en vargflocksmentalitet i min skola, med som oftast några tongivande fascisttyper. Stötarna sattes in mot alla slags avvikelser – dialekt, klädsel, fysiska defekter, svaghet. En kille var utfryst under hela skoltiden, föraktad, en driftkucku som vem som helst kunde säga vad som helst till. Tjejer började gråta om de placerades nära honom i klassrummet. Jag begriper inte hur han stod ut. Andra kunde finna sina kläder nedstuvade i toaletten efter gymnastiken, en blev instängd i en av gatukontorets sandlådor och plågoandarna spottade genom hålen på sidan. En blev nedkastad från randen av det grustag som låg i närheten av skolan. Exemplen är många. Flera av de värst drabbade var sådana som i dag sannolikt skulle ha någon bokstavsdiagnos. Även om jag inte deltog i det värsta ryckte jag inte in till försvar, till det hade jag inte auktoritet eller mod, om inte annat fanns rädslan för att själv hamna bland de oberörbara. Ett vardagsexempel på tyst medlöperi som ännu väcker skam efter alla dessa år. Lärarna tittade oftast åt ett annat håll.
 
Jag har skrivit flera noveller i vilka detta tema har tagits upp på olika sätt, bl.a. som i Anna Odells Återträffen, då offret dyker upp många år senare och konfronterar de andra med vad de gjort. Civilkurage, eller bristen på det, är ett ständigt intressant ämne.

 

Författare har ofta ett eller några få teman som de ständigt återkommer till. Finner du själv någon minsta gemensamma nämnaren i dina thrillers och rysare, som kanske också återfinns i annat du utgivit inklusive dina serier?
 
– Hämnd har alltid fascinerat mig som tema, med blandade känslor då jag inser att försoning säkert är en mer framkomlig väg i många fall. Men jag tilltalas av idén att få ge igen för oförrätter, och har stor förståelse för impulsen. "Hämnden är min", säger Herren, men jag förstår dem som inte vill vänta på det. Otrohet och svek, liksom mobbning, har också varit återkommande teman hos mig, liksom naturligtvis hämnd i det sammanhanget. Över huvud taget tycker jag moraliska dilemman är intressanta, vi slits ju alla mellan våra drifter och önskningar å ena sidan, och å andra vad vi anser vara rätt och moraliskt korrekt.

 

Vilka av dina romaner och noveller ligger dig själv närmast hjärtat? Varför?
 
– Romanen Ön, som utspelas mot bakgrund av kärnvapenproven i Söderhavet, var tillfredsställande att få utgiven, kanske för att jag kunde kombinera en engagerande fråga med en spännande historia. Bland novellerna är det svårt att välja, jag har nog skrivit ett par hundra. Men jag glömmer inte den första radionovellen i P1, en skräckhistoria som hette "Sista tåget hem": en fascistoid väktare ska åka hem efter sitt nattpass, under vilket han har "råkat" slå ihjäl en uteliggare. Under färden märker han att tåget bara ökar farten och aldrig når någon station, och han upptäcker att de andra passagerna är döda – utom uteliggaren som nu har dykt upp i vagnen... Scary.

 

Har du böcker som väntar på att utges? Vad handlar de om?
 
– Ja, har skrivit en thriller tillsammans med en god vän om en man som råkar i svårigheter och försöker gå upp i rök för en tid genom att företa en resa genom Sverige för att röja upp i sitt förflutna. Det har varit lite motigt att finna en förläggare till den, men nu tror vi oss ha lyckats med det. Och jag skissar på en historia som likt Mannen som lekte med verkligheten med satir och humor ska ta itu med självhjälps- och coachingkulturen.

 

 

SKICKA EN KOMMENTAR!

 

Weird Webzine utges av Aleph Bokförlag.
Följ oss på Twitter och Facebook!

Allt innehåll © 2019 Weird Webzine
och respektive upphovsman. All Rights Reserved.
ISSN 1234-1234