Weird Webzine Fantastik och verklighet

Körkarlen:
En mardrömsresa med Ankou,
Charles Dickens spöken
och Selma Lagerlöfs
teosofi

Av Tatiana Fajardo

 

 

På nyårsdagen 1921 hade Victor Sjöströms Körkarlen världspremiär i Sverige, byggd på romanen med samma namn från 1912 av Nobelpristagaren Selma Lagerlöf. Det är ett mästerverk som starkt påverkade en filmskapare som Ingmar Bergman, vilken följaktligen presenterade Döden i sin banbrytande Det sjunde inseglet (1957) och lät Sjöström spela huvudrollen i Smultronstället (1957). En betydande scen i filmen finns tydligt speglad i Stanley Kubricks The Shining (1980).
 
Här har vi dock inte för avsikt att studera på vilket sätt denna stumfilm har påverkat andra framstående filmer, utan ha blickfånget på dess relation till Lagerlöfs ursprungliga verk. Ulla-Britta Lagerroth skrev: "Selma Lagerlöf brevväxlade under många år med den svenske skådespelaren och filmregissören Victor Sjöström. För det mesta diskuterade de hans filmmanus baserade på hennes verk." (I studien "The Troll in Man – A Lagerlöf Motif", 1968.) Sjöström filmatiserade flera berättelser av författaren såsom Ingemarssönerna (1919), Karin Ingmarsdotter (1920) och den nämnda Körkarlen. I analysen av Körkarlen kommer jag att granska tre olika koncept: hur folksägnernas Ankou framställs, hur Charles Dickens A Christmas Carol (1843) går igen i handlingen samt hur Lagerlöfs teosofiska uppfattningar dyker upp i såväl hennes roman som i filmen.
 
För den som är obekant med handlingen kan nämnas att historien tar avstamp på nyårsafton hos Frälsningsarméns syster Edit, döende i lungsot. Hennes sista önskan är att få träffa alkoholisten David Holm innan hon går bort. Mannen befinner sig på en kyrkogård där han för sina vänner berättar legenden om körkarlen, som samlar de dödas själar. Ediths utsända hittar honom där, men när han ombeds att besöka syster Edit vägrar Holm att gå. Han hamnar sedan i slagsmål med karlarna som har lyssnat på hans sägen och slås medvetslös av en flaska i huvudet, strax före midnattslaget. När sällskapet har övergivit Holm träffar han körkarlen. Och alltsom händelserna utvecklas får tittarna en inblick i Holms liv och usla vandel.
 
Lagerlöf skrev sin roman om skuld och försoning till en svensk organisation som folkbildade om tuberkulos, ett huvudtema i hennes intrig. Sjöströms film kan ses på nätet med musik av bandet KTL. [1]

 

ANKOU: DÖDENS MEDHJÄLPARE

 
Lagerlöf är känd för att hon uppmärksammade svensk folklore i berättelser som "Bortbytingen" (1908) med dess trollmotiv, Herr Arnes penningar (1904) med spöken i historisk miljö, samt hennes skildring genom ett fabelmotiv av svensk geografi i barnboken Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1906-07). [2]
 
Dock återfinns inte körkarlen i svenska folksägner. Tom Ruffles påpekar i boken Ghost Images att "[Körkarlen] bygger på en bretonsk folksägen om Ankou, [...] där vålnaden efter den sista människan som dör på nyårsafton blir dömd att köra Dödens vagn under det kommande året". I filmens andra akt samlar föraren själarna av en självmördare och ett drunkningsoffer. När Dödens vagn introduceras får romanen en drömlik karaktär där gränsen mellan verklighet och illusion suddas ut: "Men halvt medvetslös, som han ligger där, visar han ifrån sig tanken på att det kan vara dödskärran. Det är bara därför, att han så nyss har haft den i tankarna, som han inbillar sig höra den."
 
Filmen uppvisar samma drömlika stämning när körkarlen presenteras. Sjöström låter tinta filmen i blått för utomhusscener och sepiatoner för interiörer. I en scen presenteras körkarlen med meningen "Varhelst han går, möts han med sorg och förtvivlan". Filmpubliken får bevittna en förmögen människas sista ögonblick. Rummet han befinner sig i uppvisar stor trevnad och ett omfattande bibliotek. Den sörjande mannen begrundar sitt liv med en pistol i handen, vid ett skrivbord fullt av brev och ett fotografi på en kvinna. När Dödens medhjälpare går in i hans bostad med spöklikt långsamma rörelser, inser publiken att mannen redan har skjutit sig framför en spegel. Motvilligt lyfter körkarlen upp mannens lik och kastar den på vagnen innan han fortsätter med sina åligganden.
 
Den franske folkloristen Anatole Le Braz beskrev den spökande vagnföraren i boken La Légende de la Mort en Basse-Bretagne (1893):
 
Ankou är Dödens hantlangare (oberour ar maro). Den sista döda personen i varje församling blir Ankou i församlingen under det följande året. Ankou är ibland avbildad som en mycket reslig och tunn man med långt, vitt hår och höljd gestalt med hög hatt; ibland i form av ett skelett i svepning vars huvud ständigt vrider sig runt på ryggraden likt en vindflöjel på sin stång, så att han kan få överblick över hela regionen där han måste resa omkring.
Denna gestalt förekommer således i Bretagnes sägner och finns avbildad i kyrkor och kapell; som citatet nämner sägs det finnas en Ankou i varje församling. Dessutom: "i den walesiska mytologin beskrivs den roll som spelas av Gwynn ab Nudd, Dödsrikets konung, på ett sätt som gör honom snarlik bretonska Ankou, när han går på jakt med sina vilda hades-hundar för att fånga de döendes själar", som den amerikanska antropologen Evans-Wentz skriver i The Fairy-Faith in Celtic Countries (1911).
 
Oxford Dictionary tillägger att "även om han är ungefärligt jämförbar med dödsvagnens kusk i irländsk folklore, förefaller Ankou ha mer gemensamt med Liemannen i medeltidens kristna folktro. 1800-talsförfattare Anatole le Braz föreslog att Ankou är ett folkminne av de förhistoriska skaparna av Bretagnes megalitgravar".
 
Le Braz förknippar personifikationen av Döden med tre huvudbegrepp: pest, hungersnöd och gabelle, en mycket illa sedd skatt på salt som infördes i Frankrike i mitten av 1300-talet och varade fram till 1946. Kopplingen mellan skatten på salt och Döden kan tyckas vara märklig, men här bör man beakta att salt var ett av ytterst få sätt att konservera mat i äldre tider, och därför också kunde förebygga svält. Folkloristen återger berättelsen om hertiginnan Anne, vars man arbetade för att upprätthålla saltskatten åt staten. Eftersom hon ville ha bort skatten och hennes make vägrade det, såg hon till att mörda honom.
 
Detta kan vara relevant för Lagerlöfs berättelse, eftersom den döende systern i Frälsningsarmén heter Edit liksom en gestalt i judisk sägen. I andra versioner, såsom i Bibeln, har hon inget namn och omnämns bara som Lots hustru, vilken "blev en saltstod" när hon tittade tillbaka på Sodom som de lämnat (Första Moseboken 19).
 
Det finns flera förklaringar till denna scen. En av dem hävdar att Edit vände sig om för att se ifall hennes döttrar, som var gifta med män från Sodom, också lämnade staden trots att änglarna hade varnat dem för att inte göra det. Men istället skådade hon Gud, "som hade nedstigit för att omintetgöra Sodom och Gomorra i ett regn av svavel och eld", som Howard Schwartz skriver i Tree of Soul: The Mytology of Judaism (2004). En annan förklaring betraktar hennes förvandling som ett straff. Lot ville vara en respektabel värd åt änglarna som kommit på besök hos honom, och eftersom de inte hade något salt att erbjuda sina himmelska gäster frågade Edit sina grannar om det. Schwarts förklarar: "därigenom varnade hon dem för gästernas närvaro och påskyndade mobben som krävde att Lot skulle överlämna änglarna till dem." Därför straffades hon med att bli en saltstod.
 
I Lagerlöfs berättelse återvänder Edit till synden gång på gång eftersom hon inte kan släppa sitt intresse för David Holm. För körkarlen bekänner hon sitt sanna intresse:
 
Men den värsta förödmjukelsen ligger ändå inte däri, att jag älskar en gift man. Den värsta förnedringen består däri, att det är en ond och dålig människa, som jag älskar. Jag vet inte varför jag skall ha kastat bort mig på en usling. Jag har hoppats, jag har trott, att det skulle finnas något gott hos honom, men jag har ständigt blivit besviken.
Trots att hon känner sig ledd av Gud i sin vilja att hjälpa andra, är följaktligen hennes attraktion till Holm hennes förbannelse. Hon dör eftersom hon har blivit smittad av hans sjukdom. Hennes död påminner om den upptuktelse som Lots hustru undfår för att ha blivit lockad av synden. Dessutom är det Dödens körkarl som ombesörjer att hon kan återse Holm innan hon dör, inte Gud. Ett förebud av detta finns i filmen när David svarar henne: "Åh, jag kommer att vara där. Jag kommer att visa dig att Gud inte brydde sig ett jota om dig eller ditt babbel" när hon förklarat att hon önskar honom det bästa inför det nya året, och gärna skulle vilja se honom igen följande nyårsafton.
 
Körkarlen är en före detta vän till Holm i både romanen och filmen. Han var i livet en usling som drog med sig David i illgärningar medan de båda levde, men den döde kusken Georges illustrerar Holms missdåd och förmår honom att reflektera över sina handlingar. Detta för tankarna till Charles Dickens A Christmas Carol (1843), som följande avsnitt undersöker.

 

DICKENS GÅR IGEN HOS LAGERLÖF

 
Tom Ruffles hävdar att "den roman som Körkarlen inspirerades av heter My Christmas Carol [sic]. I likhet med Scrooge får Holm en ny chans genom att i smyg bevittna scener som påverkar hans samvete." [3] Lagerlöfs roman och därmed också Sjöströms film skildrar ett råskinn som kunde ha levt ett lyckligt liv tillsammans med sin fru, barn och bror, men istället valde att följa samma fördärvliga väg som Georges. Både Holm och Scrooge vägleds av sina avlidna vänner; i Dickens berättelse är det Marley som introducerar julens tre spöken för Scrooge. Lagerlöfs huvudkaraktär dväljs dock i alkoholism och sjukdom, medan Dickens girigbuk bara har som mål att spara pengar. Scrooge bor ensam medan Holm har sällskap av andra uslingar, men båda är ensamma själar.
 
Vålnaderna i de ovannämnda romanerna är, som Andrew H. Miller hävdar, "tydligt didaktiska gestalter [...] Som Marleys beskrivning av spökvärldens lag antyder, finns andarna både inom och utanför varje person, före döden såväl som efter" (i artikeln "The Specters of Dicken's Study", 1997). I Holms fall är publiken inte helt säker på om han är död eller bara medvetslös, men han kan bevittna scener från det förflutna liksom Scrooge tillsammans med Gångna Julars Ande. Som anden förklarar för Scrooge, scenerna "är bara skuggor av det som varit [...] De kan inte uppfatta oss." I likhet med Dickens karaktärer kan Georges och Holm besöka levande människor utan att själva märkas av. Men medan Dickens skildrar Scrooges barndom och ungdom, är det Holms ondska mot sin familj och syster Edit som Georges framhäver. En klassisk flashback, som till och med inspirerade Stanley Kubrick till en liknande scen i The Shining (1980), är den där David Holm slår sönder en dörr med en yxa för att hindra familjen att överger honom. [4]
 
Då David skådar sitt förflutna och studerar vilka konsekvenser hans handlingar har fått i nutiden, påminner Georges om Kommande Julars Ande i Dickens berättelse: en gestalt i svart kåpa med en kapuschong dragen över huvud och ansikte där bara en utsträckt hand är synlig.
 
Spökena ledsagar huvudpersonerna att skåda sig själva i tidigare skeenden av livet. Härvid illustreras det freudianska begreppet "das unheimliche", det vill säga "den klass av skräckupplevelser som kan ledas tillbaka till något som för länge sedan var känt för oss, en gång mycket välbekant". (Sigmund Freud i essän "Das Unheimliche", 1919.) Sålunda är både Scrooge och Holm förbryllade när de beskådar sina forna gestalter eftersom de känner igen sig i dessa "skuggor", samtidigt som de är främmande.
 

 

STEGET ÖVER TRÖSKELN

 
Intressant nog drar både Freud och Dickens nytta av den tyskromantiske författaren E.T.A Hoffmann (1776-1821) i sina texter. Freud analyserar "Der Sandmann" (1816) till sin definition av "das unheimliche", medan de fantastiska elementen i Dickens berättelse först visar sig genom att portklappen på Scrooges dörr tar formen av Marleys ansikte. Detta är inspirerat av Hoffmanns Der goldne Topf (1814; på sv. som Den gyllene krukan, 2017), där huvudpersonen Anselmus ser ansiktet av en häxa i en portklapp.
 
Faktum är att passager har en viktig funktion i de berättelser som vi diskuterar här. Den amerikanske litteraturvetaren Paul K. Saint-Amour förklarar i uppsatsen "Christmas Yet to Come" (2007) hur Dickens historia är
 
besatt av passager, vare sig de representeras av dörrar eller dörreglar eller portklappar eller dörrsteg, inbjudningar eller ankomster eller inträdelser eller besök. Om själva A Christmas Carol betraktas som ett välvilligt spöke, vinnlägger det sig om att inbjuda sina gäster till sin textuella boning, vars väggar är skapade för att vandras igenom i minst lika hög grad som dörrarna.
På liknande sätt är passager betydelsebärande i Lagerlöfs och Sjöströms verk. I den utmärkta audiovisuella uppsatsen "The Phantom Carriage: A Revaluation" betonar John Gibbs och Douglas Pye passagemotivet i Körkarlen: de analyserar betydelsen av "övergångar och passageutrymmen" ("the thresholds and the liminal spaces") som "fysiskt, psykiskt och andligt hindrar karaktärerna". De ger exempel på scener där dörrar isolerar karaktärerna, som i den redan nämnda scenen med yxan, eller scener där dörrar tvärtom öppnas för nya möjligheter i livet. Syster Edits roll som värdinna framhävs när hon öppnar dörren för David. I Lagerlöfs roman kan Edit urskilja Georges innan hon dör: "Hon öppnar ögonen på nytt och genomforskar rummet med skärpt uppmärksamhet. Då upptäcker hon med stor möda, att därnere vid dörren står något. Det är inte så tydligt som en skugga. Hon skulle vilja säga att det är bara skuggan av en skugga." Tid och rum upplöses i och med att begreppet "skugga" används för att beskriva spöket, påminnande om Dickens nyttjande av samma ord när han hänvisar till scener med levande personer.
 
Lagerlöfs användning av passagesymboler är dessutom kopplad till författarens teosofiska uppfattningar, eftersom intrigen illustrerar flera koncept som utarbetades av Helena Blavatsky (1831-91), den ryska kvinnan som grundade rörelsen.

 

KÖRKARLEN OCH TEOSOFIN

 
Teosofin "hämtade beståndsdelar från alla slags källor: magi, gnosticism, frimureri, mysticism, religioner, filosofiska läror, vetenskapliga verk och allehanda historiska religioner, däribland hinduism och buddism" enligt den kanadensiska teologen A.S. Woodburne – se referenslistan.
 
Erland Lagerroth skrev i en artikel 1965 hur "Selma Lagerlöfs beroende av ockulta läror i skildringen av andevärlden ställs i förgrunden med hjälp av ett panorama över den teosofiska, spiritistiska litteraturen hon studerade, och genom att påvisa vad hon omfattade däri". Lagerlöf diskuterade dessa intressen i ett brev till Stella Rydholm 1921:
 
Jag hade väl varit teosof eller spiritist för längesedan om jag någonsin hade haft några erfarenheter, några bekantskaper med Högre Världar. Men det enda, som jag säkert har erfarit har varit den poetiska intuitionen...
Därefter påpekar hon dock att just den poetiska kraften har varit så stark att hon inte kan tro att den härstammar från henne själv. Lagerlöf kände till idéerna om det undermedvetna, som också var viktiga inom teosofin (där det undermedvetna ansågs stå i kontakt med övernaturliga krafter och världar), och hon upplevde att den kreativa processen var en källa för inspiration från den översinnliga världen. Hon byggde sina berättelser på den tidigare nämnda folkloren, men också på sina andliga övertygelser.
 
En av Lagerlöfs huvudidéer är uppdelningen mellan kropp och själ. Sjöström illustrerar den åtskillnaden när David Holm blir slagen i huvudet och kollapsar. Liggande på en grav är Davids kropp omedveten om verkligheten som omger honom, medan hans själ observerar och fylls av vagnens skrällande ljud. Det faktum att David blir i stånd att se körkarlen när han förlorar medvetandet framhäver själens betydelse över kroppen i den teosofiska doktrinen.
 
Medan kristendomen betonar köttets betydelse på gott och ont – bl.a. därigenom att Kristi anhängare äter hans kött under nattvarden – är "gnosticismens attityd helt annorlunda; den avvisar köttet och anser att det materiella planet är overkligt, inte olikt Platons syn på världen som han förklarade i sin 'grottliknelse'", förklarar Robert Guffey i uppsatsen "Here Among the Dead" (2016).
 
I "grottliknelsen" jämförs människorna och deras materiella värld med skuggor på en grottas vägg. Den verkliga världen befinner sig utanför grottan, men de som levt hela sina liv i grottan vet inget om den och ser bara skuggorna. Därför upprepas begreppet "skugga" i denna myt, och den materiella världen inklusive kroppen är blott ett fängelse för den individ som söker sann kunskap.
 
När Georges ropar till David: "Du fånge, träd åter in i ditt fängelse!" i slutet av romanen kräver han att David ska återvända till sin kropp. David anar att kroppen innebär att hans frihet berövas: "David Holm ryser till av skräck. Människolivet står för honom som något kvävande och dödande. Skall själens friska växt inte stanna av, om han åter blir människa? All hans lycka väntar honom i en annan värld." När David förstått sin ondska och är redo för bot och bättring, känner han sig förlorad: "Jag vet inte vart jag skall vända mig. Jag vet inte om jag skall be till Gud eller Kristus. Jag är en nykommen i denna världen. Vem är det, som har makten?" Eftersom David inte får något svar, blir det underförstått att det inte finns någon kristen Gud som styr människornas öden, men att körkarlen är den som kan lära honom att bli en bättre människa.
 
Dock måste själen vara redo för kunskapen när den slutligen lämnar sitt kött. David förstår att han har en underutvecklad själ, och han hoppas uppfylla den bön som körkarlen George uttalade innan han dog: "Gud, låt min själ få komma till mognad, innan den skall skördas!"
 
Det är heller ingen slump att det är alkoholen som leder till hans död och möte med den andra sidan, ty för teosoferna är detta ett gift som skadar barriären mellan världarna. Charles Webster Leadbeater, den inflytelserike medlemmen av Theosophical Society, skrev 1910:
 
De oegentligheter som gradvis kan skada det skyddande nätet i fråga tillhör två kategorier – missbruk av alkohol eller narkotika, och avsiktliga försök att slå upp dörrar vilka naturen har hållit stängda... Vissa läkemedel och drycker – i synnerhet alkohol och all slags narkotika inklusive tobak – innehåller ämnen vilka förflyktigas när de bryts ned, och små kvantiter av det passerar då från det fysiska planet över till astralplanet...
 
[Citerat av Guffey.]

EN SJUK POJKE

 
Till skillnad från romanen utvecklar inte Sjöströms film den personliga berättelsen om brodern till David Holm. I filmen förklaras att brodern har fått ett fängelsestraff för att i fyllan ha mördat en man. David fick skulden för anhöringens alkoholism och beteende, och efter att själv ha fängslats för ett brott försökte han ändra sin livsstil. Lagerlöfs berättelse visar ytterligare hur Georges och David besöker brodern, också han avliden i tuberkulos. I Georges samtal med honom framkommer hur han flydde ur fängelset och gömdes undan polisen och allmänheten av en familj. I familjen fanns en sjuk gosse, Bernard, som enligt doktorn bara kan tillfriskna genom att bada i havet, vilket innebär en lång resa tillsammans med utgifter för uppehället.
 
I slutet, när David har ändrat attityd till Edit, sin familj och brodern, bestämmer han sig för att hjälpa gossen:
 
Han hade fullgjort det första, som hade blivit honom förelagt genom nattens händelser. Det återstod honom nu att hjälpa gossen, som hans bror hade älskat. Det återstod honom att visa sådana människor som syster Maria, att syster Edit inte hade haft orätt, då hon hade gett honom sin kärlek. Det återstod honom att lyfta sitt eget hem ur förfallet. Det återstod honom att överbringa körkarlens hälsning till människorna.

*  *  *

 
Med sitt stora inflytande på andra betydande filmskapare har Körkarlen ofta studerats av forskare. Oavsett om publiken delar detta intresse eller inte, är det en fantastisk film som bör ses vid juletid eller i synnerhet på nyårsafton och nyårsdagen.
 
Översatt av Noah Löfgren

 
NOTER
 
[1] Hela filmen kan ses hos Archive.org.
 
[2] Scenen kan ses hos Youtube.
 
[3] Lagerlöf var själv öppen om inspirationen från A Christmas Carol och beskrev Körkarlen i brev som "min Julsaga" – Dickens roman var översatt till svenska som En julsaga. Tom Ruffles felaktiga återgivning av Dickens boktitel verkar bero på en felöversättning av Lagerlöfs brev. (I Ruffles orig: "the novel upon which The Phantom Carriage was based is called My Christmas Carol.") – Övers. anm.
 
[4] En jämförelse mellan scenerna i Körkarlen och The Shining kan ses hos Youtube.

 

REFERENSER
Texten ovan är en bearbetad version av en bloggartikel som författaren publicerade 16/12 2018, "Victor Sjöström's 'The Phantom Carriage': A Nightmarish Journey with the Ankou, Charles Dickens's Ghosts, and Selma Lagerlöf's Theosophical Beliefs. Översättningen publiceras med författarens tillåtelse.
• Danielson, Larry W: "The Uses of Demonic Folk Tradition in Selma Lagerlöf's Gösta Berlings saga". Artikel i Western Folklore vol. 34 nr 3 (juli 1975).
• Dickens, Charles: A Christmas Carol in Prose: Being a Ghost Story of Christmas (1843), utgåvan hos Archive.org.
• Evans Wentz, W.Y: The Fairy-Faith in Celtic Countries (Oxford: Oxford University Press, 1911).
• Freud, Sigmund: "The 'Uncanny'" (1919), på engelska hos Massachusetts Institute of Technology.
• Gibbs, John & Pye, Douglas: "The Phantom Carriage: A Revaluation". Ausiovisual Essay.
• Guffey, Robert: "Here Among the Dead: The Phantom Carriage (1921) and the Cinema of the Occulted Taboo". Kapitel i Expressionism in the Cinema (red. Brill & Olaf. Edinburgh: Edinburgh University Press, 2016).
• Lagerlöf, Selma: Brev: 2, 1903-1940 (Lund: Gleerup, 1969).
• Lagerlöf, Selma: Körkarlen (Stockholm: Bonnier, 1912). I engelsk övers. som Thy Soul Shall Bear Witness hos Archive.org.
• Lagerroth, Erland: "Selma Lagerlöf Research 1900-1964: A Survey and an Orientation". Artikel i Scandinavian Studies vol. 37 nr 1 (februari 1965).
• Lagerroth, Ulla-Britta: "The Troll in Man – A Lagerlöf Motif". Artikel i Scandinavian Studies vol. 40 nr 1 (februari 1968).
• Le Braz, Anatole: La Légende de la Mort en Basse-Bretagne (Paris: Honoré Champion, 1893).
• Miller, Andrew H: "The Spectres of Dicken's Study". Artikel i Narrative vol. 5 nr 3 (oktober 1997).
• Oxford Reference, uppslagsord "Ankou" (läst 1 december 2018).
• Ruffles, Tom: Ghosts Images: Cinema of the Afterlife (Jefferson: McFarland, 2004).
• Saint-Amour, Paul K: "'Christmas Yet to Come': Hospitality, Futurity, the Carol, and 'The Dead'". Artikel i Representations vol. 98 nr 1 (våren 2007).
• Schwartz, Howard: Tree of Souls: The Mythology of Judaism (Oxford: Oxford University Press, 2004).
• Woodburne, A.S: "Review: A Study in Theosophy". Artikel i The Journal of Religion vol. 11 nr 4 (oktober 1931).

 

 

SKICKA EN KOMMENTAR!

 

Weird Webzine utges av Aleph Bokförlag.
Följ oss på Twitter och Facebook!

Allt innehåll © 2019 Weird Webzine
och respektive upphovsman. All Rights Reserved.
ISSN 1234-1234