Weird Webzine Fantastik och verklighet

Brian Keene:
En modern kioskförfattare

Av S.T. Joshi

 

 

Brian Keene (född 1967) presenterades i förra numret av Weird Webzine som del av artikeln "Barbarer i fantastikens djungel" (som ännu kan läsas i sin helhet). Keene är en högljudd opportunist som skaffat sig en nyckelposition i de nätdrev och trakasserier som idag blivit praktiskt taget normen i engelskspråkig fantastikfandom, en paranoia mot alla som inte bekänner total lydnad mot vänsterpolitiska dogmer, eller kan misstänkas inte göra det.
 
Brian Keene är mycket flitig på sociala medier, med bloggar och podradio, där han utmålar sig själv som helt central inom skräcken. I själva verket är han en andra eller snarare tredje rangens författare i genren, utgiven av ofta helt obskyra småförlag som ibland t.o.m. saknar hemsidor – långt ifrån en Stephen Kings eller Dean R. Koontz jämlike. En av hans romaner har blivit filmatiserad: den mycket billigt producerade tv-filmen Ghoul (2012 – 12% "audience score" hos Rotten Tomatoes, och en enda recension) – resten av de filmer han skryter om är byggda på hans verk är amatörfilmer utan budget inspelade av honom själv och/eller bekanta till honom. Det enda genrepris av betydelse som han mottagit är en Bram Stoker Award, som framröstas av medlemmarna inom Horror Writers of America, d.v.s. vänner och bekanta till Brian Keene. Allt detta och mycket mer kan läsas om i den nämnda artikeln.
 
I 21st Century Horror (2018) ger S.T. Joshi sitt utlåtande om moderna skräckförfattare. Joshi är en av fantastikens absolut främsta kritiker och experter med respekt långt utanför genrernas gränser. Delar av hans bok publicerades först i råform på Joshis blogg, varvid det blev bekant att han inte sockrade sin kritik av bl.a. Brian Keene och relaterade författare. Följden blev ännu ett av de hysteriska nätdrev som författarna och horderna av deras nättroll i den keenska subkulturen är så duktiga på att åstadkomma – ett drev som bara kan tolkas som att en kritiker inte längre har rätt att uttrycka vad han verkligen anser om en författares verk, och att författarna själva tillsammans med deras fans ska avgöra vilken kritik de får. Med denna absurda premiss hotade drevmakarna den tilltänkta utgivaren med bojkott ifall de publicerade 21st Century Horror. För att inte ge redaktören obehag valde Joshi att själv dra tillbaka boken, och han utgav den istället privat.
 
Just på grund av denna hysteriska idioti publicerar jag här Joshis långa och ingående kritik av Brian Keenes författarskap. Fler utdrag ur boken kommer att följa hos Weird Webzine, och eventuellt publicerar Aleph Bokförlag hela boken vad det lider. Alephs medarbetare Nicolas Krizan arbetar redan på ett omslag som kommer att användas dels till Joshis privatutgivna version, dels till den svenska.
– Rickard Berghorn
 

*  *  *

 
Om man så vill, går det att spåra den "populära" fantastikens [1] ursprung till de gotiska romanerna i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, då en brokig skara dussinförfattare, wannabes och imitatörer prånglade ut hundratals helt obetydliga romaner och berättelser som imiterade kvalitetsalstren från en handfull anmärkningsvärda författare, i synnerhet Ann Radcliffe, M.G. Lewis, Mary Shelley och Charles Robert Maturin. Denna tendens fortsatte under 1800- och 1900-talen med sådana författare som Thomas Peckett Prest och James Malcolm Rymer (Varney the Vampire, 1847), George W.M. Reynolds, 1920- och 30-talens pulpförfattare (Seabury Quinn, Hugh B. Cave etc. ad infinitum), Dennis Wheatley och ytterligare namn.
 
"Skräckboomen" på 70- och 80-talen var i sig i stort sett ett populärkulturellt fenomen, och få romaner som publicerades i det oändliga utbudet under denna period – även av sådana uppmärksammade författare som Stephen King, Anne Rice, Clive Barker och andra – lär överleva särskilt långt efter vår tid. Otaliga dussinförfattare försökte slå mynt av skräckmanin genom att klämma ur sig hundratals romaner – med resultatet att "boomen" begick självmord genom detta överflöd av medelmåttighet. Och ändå verkar det fortfarande finnas författare som anser att det finns en publik för överdriven "schlocky" skräck, vanligtvis publicerad i pocket och paperback med titlar i stil med "Den/Det/De + presens particip". En av de mest ihärdiga av dessa är Brian Keene (född 1967).

 

SKRÄCKGENRENS SNABBMAT

 
Det enda skrämmande i Keenes produktion är dess omfattning. Sedan år 2000 har han publicerat minst fyrtiotre romaner, tolv novellsamlingar och diverse övriga skriverier – det vore en imponerande prestation, ifall böckerna bara hade uppvisat någon substans eller i alla fall kompetens, men det är motsatsen som gäller när böckerna bara än grova och slarvigt tillyxade hafsverk, som fallet nu är. En ansenlig mängd av hans böcker har publicerats av Leisure Books, ett förlag som barmhärtigt nog lades ned nyligen, men innan dess hade för vana att prångla ut allt slags lättsmält dravel för massan. Det var en pakt som hörde mörkrets makter till. Resultatet blev att Keene lyckades vinna kioskförfattarnas minimala Heliga Graal: han har blivit något av ett varumärke. Alla hans romaner från Leisure Books har en enhetlig omslagsdesign som gör det uppenbart för läsarna att veta vad de får. Precis som McDonald's rätter (jag använder ordet i vid mening) är pålitligt likformiga i sig undermålighet, är Keenes böcker förutsägbara gytter av yxiga, orimliga intriger direkt från vita dukens skräck- och actionäventyr – den sortens filmer som han desperat önskar att hans romaner skall göras om till – med högst rudimentär karaktärsteckning, allt skriven på en vårdslös skral prosa, som aldrig blir påfrestande för de intellektuellt funktionsnedsatta läsare som han önskar locka till sig.
 
Jag är inte tillräckligt mycket masochist för att ha läst Brian Keenes samlade verk. I stället har jag valt ut fyra romaner – The Rising (2003), City of the Dead (2005), Ghoul (2007) och A Gathering of Crows (2010) – som jag antar är representativa för hans författarskap. De utgör verkligen en sorglig historia – det mest tragiska är att så många läsare har duperats till att tro att deras skräpiga intriger klarar av att ge något av den substanslösa underhållning man förväntar sig i pocketutbudet hos Pressbyrån eller på flygplatser.

 

INTELLIGENTA ZOMBIER?

 
The Rising är den första av en serie postapokalyptiska böcker där en viss mystisk trupp av främmande varelser har tagit döda kroppar i besittning och återupplivat dem i form av illvilliga zombier. Detta låter inte som ett särskilt intresseväckande uppslag för en roman, än mindre för en serie av romaner, och är det inte heller. Keene tror att han radikalt har nyskapat zombietemat (ett motiv som förefaller mig ännu mindre konstnärligt livsdugligt än de förlegade och överanvända vampyrerna, spökena och varulvarna) genom att hans zombier uppvisar intelligens och förmåga till samarbete, och genom att även djur kan bli zombies. Men dessa avvikelser ökar bara befängdheten i böckernas övergripande innehåll. [2]
 
The Rising fokuserar växelvis på karaktärerna i en skiftande samling. Först och främst finns här en Jim Thurmond, en frånskild man i West Virginia som är så nedslagen av zombiernas härjningar ("Civilization was dead") att han överväger självmord; men han ändrar sig när han tar emot ett samtal från sin sexårige son Danny, nu bosatt i New Jersey, som säger att hans mamma (Jims ex-fru Tammy) och hennes nya man, Rick, har blivit zombies, och att han själv är fånge på vinden i sitt hus och hoppas att Jim kan rädda honom. I samma ögonblick som vi får veta denna händelseutveckling är det helt uppenbart att Jim i slutändan kommer att lyckas med uppdraget; det står klart att Keene vill göra förhållandet mellan Jim och hans son till den emotionella förankringen i berättelsen, och med stort välbehag smetar han ut den kladdiga sentimentaliteten.
 
Ett annat fokus i boken är Frankie (efternamn tillhandahålls tydligen inte), en svart prostituerad i Baltimore som till en början är beroende av heroin men lyckas bota sig själv och blir en tapper zombie-slaktare. Därefter finns pastor Thomas Martin, en svart man som yttrar fadda fromheter genom hela boken och dess uppföljare. Jag trodde ursprungligen att Martin [3] var tänkt som en karikatyr – en mångordig pajas med en betänkligt förvirrad teologi (om den kan kallas så). Men det blir gradvis uppenbart att Keene verkligen gillar den här mannen och försöker få oss att gilla honom – och därtill svälja hans försvar av Gud trots att världen barkar rakt åt helvetet. (Mer om detta senare.) Slutligen finns här William Baker, professor i kärnfysik vid något som heter Havenbrook National Laboratories i Pennsylvania, där något märkligt experiment utfördes för inte så länge sedan. Experimentet resulterade i zombieapokalypsen och Baker, som hade ansvaret för det, plågas av skuld ("It was his fault"), men det klargörs aldrig hur detta gick till.
 
Jag besparar er ledan i att få intrigen förklarad i detalj. Det räcker att nämna att Jim, Thomas Martin och Frankie, i trots mot all rimlighet, lyckas bilda ett sällskap på väg mot New Jersey för att rädda Danny. De får uppleva mer än nog av flykt med knapp nöd från zombiemarodörer, men nära Gettysburg blir de sedan ansatta av en enhet samvetslösa militärer som tillgriper fascistiska och andra oamerikanska metoder för att rädda mänskligheten. Ett av milisens ofog är att ha samlat ihop en grupp kvinnor som tvingas till prostitution för att betjäna manskapet på lediga stunder. Många i milisen går under när de försöker nå Havenbrook i tron att det är en säker plats. I själva verket står den under kontroll av zombierna. Men Jim och hans tappra vänner lyckas fly och ta sig till New Jersey. Romanen slutar med en skrattretande cliffhanger då Jim går in i ex-hustruns hus för att se om Danny fortfarande är vid liv, men vi begriper fullständigt väl att han är det, vilket också framgår av inledningssidorna i City of the Dead (som upprepar de sista sidorna i The Rising ordagrant).

 

DONALD TRUMP: ZOMBIE SLAYER

 
Romanen tar vid direkt där The Rising slutade, men fokus ligger mindre på Jim och hans kompisar än på en Darren Ramsey, en fabulöst rik person i New York City som konstruerade Ramsey Towers strax efter 9/11 med alla slags säkerhetsfunktioner som antas kunna bevara det intakt i händelse av alla slags katastrofer, och det tjänar nu som en fristad för mänskligheten i kölvattnet av zombiernas fortlöpande skövling. (Det står helt klart att Ramsey är en Donald Trump-karaktär. Som Jim kommenterar: "The billionaire developer? [...] The one with his own board game and books and a reality series on TV?") Men det verkar som om Ramsey börjar knäckas av påfrestningen, och han besitter även ett potentiellt farligt anlag att leka Messias; därför tar en viss Bates, hans säkerhetschef, saken i egna händer. I vetskapen om att zombierna planerar en omfattande belägring av byggnaden vill han lämna den – men hur transporterar man iväg de 300 människorna som befinner sig där? En uteliggare vid namn Pigpen (!) berättar för Bates om en hemlig tunnel som kan föra dem till en säker plats; men när Baker, Jim och några andra börjar följa tunneln, attackeras de av zombier i form av både människor och råttor. Jim riktar då en eldkastare mot gasledningarna i taket och offrar därmed sig själv men räddar tydligen åtminstone några människor. (Ramsey dog tidigare i en skottväxling med Jim.) Det ser ut som om Frankie, Danny och Pigpen (samt även Pigpens katt, kallad Gud) kommer att överleva. Men ack! Zombie-råttorna gnager hål i det som de överlevande trodde var ett ogenomträngligt skydd – och alla dödas. Verkar som om mänskligheten har kolat vippen.
 
Fast vänta! Jag ser nu att Keene har skrivit en annan roman, The Rising: Deliverance (2010). Detta mästerverk har jag inte läst, men jag antar från dess titel att människans tid på Jorden inte är helt slagen ännu. Vilken lättnad! Jag blev en smula orolig där.

 

FÖRVIRRAD TEOLOGI

 
Om det inte räcker att bara skissa upp intrigerna i dessa två romaner för att visa hur befängda de är, kan det kanske göras med en undersökning av den ogenomtänkta teologin som ligger till grund för dem. Fastän det i City of the Dead hävdas att experimentet i Havenbrook "opened the door, broke down the dimensional barriers" som gjorde att de främmande varelserna kunde ta kontroll över människor och djur och återuppliva dem, upprepar jag att det är fullständigt oklart exakt hur detta skedde. Men det är långt ifrån den största absurditeten i sammanhanget. Vissa utomjordiska entiteter kallade siqqusimer blev uppenbarligen genom experimentet i stånd att ta sig in i döda kroppar och återuppliva dem. Men i vilket syfte? I City of the Dead får vi av Ob, ledaren för siqqusimerna, veta att "We were banished long ago, banished to the Void by Him, the cruel one; the one your kind worships still". Förespråkar Keene verkligen en uttryckligen kristen metafysik? Det verkar faktiskt så. Vid ett tillfälle diskuterar Jim och Thomas Martin denna fråga. Jim, en skeptiker mer eller mindre mot sin vilja, ställer den uppenbara frågan: "Why did God let this happen?" Martin svarar med ett förbluffande påstående: "What's happening isn't of God. It's Satan who was given mastery over the Earth... Despite what you may have heard, bad things are not caused by God."
 
Jag antar att Keene inte har minsta lilla aning om vad han här hävdar genom sitt språkrör. Den urgamla frågan varför en allsmäktig och välvillig gud (som kristendomens Gud påstås vara) låter goda människor lida (eller låter lidandet existera överhuvudtaget), är en olösbar gåta för kristna teologer. De har prövat alla slags sofistikerade krumbukter för att ta sig ur problemet, främst genom att tillgripa begreppet fri vilja. Men som Walter Kaufmann argumenterade i The Faith of a Heretic (1961) ger den fria viljan ingen väg ut ur paradoxen. Vad Keene nu föreslår är förbluffande radikalt. För länge sedan hävdade David Hume i Dialogues Concerning Natural Religion (1779) att antingen Guds allmakt eller Guds välvilja måste överges om detta problem ska kunna lösas. De flesta kristna har, som man kan förstå, inte varit beredda att släppa Guds allsmäktighet, men några teologer (i synnerhet katoliken Hans Küng i Does God Exist?, 1980) har gjort det. Men glad i hågen lämnar Keene den därhän och argumenterar för ett slags manikeistiskt scenario där Gud och Satan på något sätt är jämnstarka, eller i alla fall att Gud av någon anledning är oförmögen (eller ovillig?) att ingripa på Jorden, också när den art han värderar högst av alla – det vill säga oss – står på spel.

 

KEENE OCH DEN URÅLDRIGA SKRÄCKEN

 
Vad gäller siqqusimerna är deras drivkraft uppenbarligen endast ett blint gudshat. Mot slutet av City of the Dead uttrycker Ob viljan att döda Jim och Danny, eftersom den handlingen "would burn the Creator's ears and eyes". Inte vidare hyggligt! I ett tidigt skede av The Rising får vi faktiskt veta att zombierna är besatta av:
 
something that was – old. Ancient.
 
And very, very evil.
Observera formuleringen här (uttryckt med hjälp av ett stycke bestående av en enda kort mening, vilket antas vara dramatiskt – ett barnsligt knep som Keene använder i övermått): varelserna är inte bara gamla; inte bara mycket gamla, utan mycket, mycket onda. Förväntar sig Keene verkligen att vuxna och intelligenta läsare kommer att reagera på denna bombastiska redigering med något annat än hånskratt? (Huruvida några vuxna och intelligenta läsare överhuvudtaget läser Keene är en annan fråga.) Det är intressant ur ett filosofiskt perspektiv att det i Keenes värld bara finns ett enda eller stort kriterium för att en varelse ska kunna anses vara moraliskt ondskefull: den skada som varelsen kan åsamka mänskligheten. Han skiljer sig klart från Lovecraft, som en gång skrev beskt:
 
Populära författare vill och kan uppenbarligen inte uppskatta det faktum att sann konst endast erhålls genom att förkasta normalitet och konventioner in toto och närma sig teman som fullständigt har renats från alla ordinära eller förutfattade perspektiv. [...] Vem har någonsin skrivit en berättelse ur perspektivet att människan är en skönhetsfläck i kosmos, som borde utplånas? [...] Endast en cyniker kan skapa skräck – ty bakom varje mästerverk av det slaget finns en pådrivande demonisk kraft som föraktar mänskligheten och dess illusioner, och längtar efter att slita dem i stycken och förlöjliga dem.
 
[Brev till Edwin Baird, publicerat i Weird Tales, mars 1924.]
Keene hamnar i ytterligare svårigheter när han låter spöket efter Thomas Martin (som nu också har kolat vippen) berätta för Frankie att information om zombierna kan hittas i vissa gamla böcker: "And there are other books too, tomes even older than the original Bible or Koran. Books like the Daemonolateria [sic]." Det är inget tryckfel, ty det återges på exakt samma sätt i andra böcker. Antagligen är detta Keenes otydliga minne av ett existerande verk, Daemonolatreia av Remigius (Nicholas Remy, 1530-1612), nämnt av Lovecraft och andra. Verket är knappast äldre än Bibeln eftersom det publicerades år 1595 (titeln översätts till "dyrkan av demoner"). Vad detta arbete skulle ha med zombiemotivet att göra, är dock oklart.

 

IMITATION AV 80-TALSSKRÄCK

 
Jag misstänker att den teologiska grunden för de två romanerna är av smärre betydelse för de flesta läsare, som annars överväldigas av upprepade scener med zombiernas blodutgjutelser eller mord och andra sadistiska grymheter som begås av den illasinnade milisen. För Keene är detta uppenbarligen böckernas raison d'être; men det löjliga överflödet av splatter förtar effekten, varför varje ny instans mot slutet bara sköljer över läsaren utan att framkalla några som helst känslor – med undantag av föraktet man känner mot en författare som hemfaller åt en sådan monoton kalabalik.
 
Ghoul är den enda av Keenes romaner som haft förmånen att bearbetas till en film i full längd (för tv), men tyvärr verkar filmen vara skräp, ifall rankningen 3,9 (av 10) hos IMDb.com är en pålitlig mätare. Själva romanen är inte mycket bättre, även om det är tydligt att Keene gör ett patetiskt uppriktigt försök att skriva en mer "seriös" bok, fullproppad av karaktärer som kämpar med trauman av olika slag. Men slutresultatet är lika banalt och stereotypt som hans tidigare böcker.
 
Här befattar vi oss med tre pojkar på tolv år i centrala Pennsylvania – Timmy Graco, Barry Smeltzer och Doug Keizer – som ser fram emot en rolig sommar år 1984, men istället bara möter skräck. Barry och hans mor blir upprepade gånger illa behandlade av den skurkaktiga fadern, Clark Smeltzer, som är kyrkogårdsvaktmästare i ortens lutherska kyrka. Dougs mor har gått ner sig i alkoholism efter att hennes man har övergivit henne för en annan kvinna och nu, hemska tanke, har hon faktiskt sex med sin son när han inte låser henne ute från sitt rum. Timmys familjeliv är relativt sunt i jämförelse, men han mår dels dåligt av att hans farfar Dane Graco har dött, dels av en senare händelse som jag strax tar itu med. I denna eländesröra är det bara en karaktärsteckning som uppvisar något som liknar djup, det av Doug, som paradoxalt är skräckslagen av sin mammas avskyvärda beteende och ändå håller fast vid henne, i insikten att hon utgör den enda familj han har kvar. Men Keene faller platt i ett otroligt lamt försök att krama hjärtskriande känslor ur begravningen av Dane – hans prosa är så träig och livlös att den olidliga scenen maler på utan att framkalla minsta reaktion hos läsaren.

 

LIKÄTARE OCH VÅLDTÄKTSMAN

 
Det övernaturliga elementet introduceras tidigt i prologen, som skildrar ett par kåta tonåringar, Pat Kemp och Karen Moore, som hånglar på kyrkogården men attackeras av något hemskt monster. Pat dödas; Karens öde nämns inte, men vi kan alla gissa vad det bör vara. Snart får vi veta att Clark Smeltzer är i maskopi med monsteret, som visar sig vara en likätare ("ghoul"). Varelsen är "not dead, yet not really alive". Den och andra av samma släkte var "cursed by the Creator long ago to dwell beneath the surface"; de kunde bara äta "the cold, rotting corpses of the dead – the scraps from the Creator's table". Dessutom, "Its kind were impervious to the weapons of man [...] only the sun's rays could destroy it". I samma ögonblick som detta förklaras vet vi alla vad upplösningen kommer att bestå i. Också när vi får veta att likätaren är förtjust i kvinnor och kan para sig med dem för att skaffa avkommor, råder det ingen tvekan om vad som kommer att ske: likätaren säger själv till Smeltzer att han vill ha "more women" och Smeltzer gör sitt bästa att tillmötesgå det, genom att föra en stackars ung kvinna vid namn Deb Lentz till likätaren för dennes nöjes skull. (Det har nu blivit uppenbart att likätaren redan har Karen Moore i sin fångenskap.) Men varför har likätaren blivit verksam just nu? Vi får veta att "the sigil is accidentally broken", vilket syftar på att Smeltzer oavsiktligt förstörde en grav och släppte varelsen lös. Likätaren har tydligen gjort ett system av tunnlar under kyrkogården.
 
Timmy, Barry och Doug oroas av mysterierna omkring dem – Pat och Karens försvinnande, förekomsten av slukhål över hela kyrkogården – och undrar vad orsaken kan vara. Sedan läser Timmy en serietidning som han identifierar som nr 135 i The House of Secrets. Detta är en verklig serie utgiven av DC, men i beskrivningen som följer visar det sig att Keene i själva verket har nr 153 (september 1978) i tankarna. Hur som helst frortsätter Keene att beskriva en berättelse i serietidningen, "Down with the Dead Men", som på ett anmärkningsvärt sätt erinrar om denna boks intrig:
 
It took place in a cemetery, which piqued his flagging interest. A ghoul was on the loose; eating the bodies of the dead and hording [sic] the gold and jewelry with which they'd been buried. In the comic, a group of villagers trapped the creature in a crypt and destroyed it by waiting for the sun to rise, then allowing the sunlight to shine through the crypt's small window.
Denna berättelse finns inte i den verkliga serietidningen. Timmy slås av detta som en anmärkningsvärt exakt redogörelse för vad som har hänt i hans stad. Men när han dumdristigt försöker övertyga sina föräldrar, Randy och Elizabeth, om likätarens existens, antar Randy (förnuftigt) att Timmys slukande av serier har förvridit skallen på honom. Systematiskt sliter han sönder hela samlingen av serietidningar medan Timmy ser på med tårar i ögonen.

 

KVINNORNA

 
Men Timmy är orubbad i sin önskan att besegra likätaren – en önskan som förstärks när pojkarna upptäcker de ruttnande resterna av Pat Kemp i bagageutrymmet i hans bil. Karens lik är dock inte där. Barry, som nu planerar att rymma för att slippa sin fars övergrepp, kommer till Timmys hus för att säga adjö; men Timmy berättar sin teori om likätaren för Barry och övertalar denne att hjälpa honom. (De är ovetande om att likätaren redan har dödat Doug.) I en annan del av kyrkogården har Timmy, Barry och Doug skapat ett "underjordiskt klubbhus" som de kallade Dugout. Timmy och Barry går nu dit och upptäcker att det delvis har fallit ihop. Timmy ser Dougs cykel i närheten och går under marken för att söka efter honom; han uppmanar Barry att använda faderns traktor för att gräva upp tunnlarna. I ståhejet som följer hittar Timmy både Karen och Deb, där den sistnämnda är praktiskt taget stum efter att ha blivit antastad av likätaren. Men Timmy och Barry lyckas bekämpa likätaren – på det sätt som vi alla begrep från början: genom att lura upp den på markytan i samma stund som solen går upp.
 
I en kort epilog har tjugo år gått. Timmy, nu med fru och barn, kommer tillbaka till sin hemstad. Barry har tagit över sin fars anställning som vaktmästare på kyrkogården, men har förutsägbart nog blivit lika brutal mot sin son som hans far mot honom. Och där slutar boken.
 
Men vänta lite! Saknas det inte något? Exakt vad hände med Karen Moore och Deb Lentz? Under bokens klimax avslöjar Karen ett överraskande mått av såväl kvickhet som känslomässig stabilitet, trots att hon måste ha blivit sexuellt utnyttjad av likätaren i veckor eller månader. Det verkar som om Timmy och Barry räddade henne, men Keene ägnar inte ett ord om hennes följande öde – och han bekymrar sig överhuvudtaget inte om Deb. Dödades hon? Överlevde hon? I så fall, hur hanterade hon det trauma som hon måste ha drabbats av? Än viktigare, med tanke på att Keene gör sådant stort nummer av likätarens desperata önskan att få avkomma (den undrar ofta ifall den är sista likätaren på Jorden), är det häpnadsväckande – faktiskt chockerande – att Keene inte ägnar minsta uppmärksamhet åt möjligheten att likätaren har gjort de båda unga kvinnorna gravida. Fick de barn? Gjorde de abort? Vi har ingen aning – tystnaden är bedövande. Om något indikerar att Keene lider av en grundläggande brist på intresse för sina kvinnliga karaktärer, har vi det här. Det är svårt att hitta ett mer tydligt exempel på misogyni.
 
Men Ghoul havererar också på många andra sätt. Jag blir inte klok på varifrån Keene fick uppslaget att likätare inte tål solljus. Jag känner inte till något exempel i tidigare bearbetningar av motivet där en sådan idé uttrycks, från den ursprungliga i William Beckfords Vathek (1786) över diverse berättelser av H.P. Lovecraft till Caitlín R. Kiernans The Daughter of Hounds (2007). Det är uppenbart att Keene har knåpat ihop detta helt enkelt som ett bekvämt sätt att förgöra likätaren i slutet. Omnämnandet av "Skaparen" är också besynnerligt; återigen känner jag inte till något tidigare verk i den övernaturliga genren där likätare så tydligt knyts till religiös (och antagligen kristen) metafysik. Och Keenes försök att skriva en kvasihistorisk roman, utspelande sig år 1984, är också ett sorgligt misslyckande; han förmår bara att helt enkelt rabbla upp populära tv-serier, filmer eller serietidningar från tiden, men sådant åstadkommer ingen äkta upplevelse av periodens socio-kulturella atmosfär.

 

KOSMISKA KRÅKMÄN ANFALLER

 
A Gathering of Crows är den tredje boken om en ex-Amish-trollkarl eller mirakelman vid namn Levi Stolzfus, även om den kan läsas fristående från de föregående Dark Hollow (2006) och Ghost Walk (2008). Här befinner vi oss i den lilla staden Brinkley Springs, West Virginia, som är anfäktad av en ovanlig skara övernaturliga väsen: fem varelser som förmår ändra gestalt från stora kråkor till svartkädda människor och tillbaka. De besitter också enorma krafter som att kunna riva ut en människas hjärta med sina bara händer, bland andra vidunderliga gåvor. Levi råkar vara på plats när dessa kråkmän begynner sina härjningar, och han samlar en tapper grupp människor för att bekämpa dem. Inga hemligheter avslöjas då jag nämner att de har framgång i detta.
 
Det är knappast värt att följa intrigen i denna uppblåsta, svamliga bok, ty Keene har på ett skrattretande sätt fyllt ut den med upprepade (och enformigt repetitiva) scener av blodsutgjutelse, varigenom vi introduceras för olika individer i Brinkley Springs bara för att få se dem bli omintetgjorda av kråkmännen. Det står klart att detta är en kortroman i bästa fall, som med konstgjorda medel har utökats till full romanlängd. Här finns mycket lite utveckling av handlingen fram till kanske den sista tredjedelen av boken, när vi äntligen får en uppfattning om vad dessa kråkmän har i kikaren. Under tiden ska vi tydligen intressera oss för de få människor som överlever, bland annat en veteran från Irakkriget vid namn Donny Osborne och hans tidigare flickvän Marsha Cummings, som försökte begå självmord sedan att han brutit med henne efter gymnasiet. Donny har återvänt för att sköta om sin mamma, men hon dog av cancer innan bokens händelser gick av stapeln. Och ändå är skildringen av dessa två karaktärer så skissartad att läsaren inte känner något för dem, och bara får acceptera författarens ord på att de verkligen är själsfränder djupt förälskade i varandra.
 
Levi – som framstår likt en ripoff av Robert E. Howards Solomon Kane (i dennes påträngande kristna fromhet) och William Hope Hodgsons Thomas Carnacki (i dennes absurda ockultistiska rappakalja) – håller sig gömd i en Bed & Breakfast som drivs av någon Esther Landry. Han har lämpligt nog översållat detta ställe med diverse krimskrams som magiskt skydd mot kråkmännen. I ett avsnitt, när han ser att kråkmännen dödar alla i sikte, mumlar han en trollformel som delvis lamslår dem, så att Donny och Marsha kan fly deras klor. Senare går han och några andra till Myrtle Danburys hus, en new ageare, för att samla på sig salt och salvia, vilket tydligen besitter starka krafter som kan användas mot kråkmännen. Därefter blir Levi och de andra uppenbarligen fångna i ett hus som börjar belägras av kråkmännen; men Levi tillkännager pompöst att "There is a way to move between all of these different worlds in all of these various dimensions and realities". Mycket kosmiskt! Så transporterar Levi sina skyddslingar till någon avlägsen värld i universums ofantlighet? Inte riktigt; han för dem till... Esther Landrys hus. Han lockar dit kråkmännen och använder olika knep för att likvidera dem. Staden är helt förstörd, men i alla fall ett fåtal människor har överlevt, och man får anta att de kommer att befolka den igen.

 

KRISTENDOM FAST INTE?

 
Teologin i A Gathering of Crows är ännu mer farsartad än den i Keenes övriga böcker. I en typisk informationsdump håller Levi en utdragen föreläsning om de varelser han bekämpar. De är uppenbarligen hjälpredor åt ett väsen vid namn Meeble, "who seems to delight [...] on [sic] destroying humanity one town at a time". Man skulle tro att ett kosmiskt väsen av detta slag borde ha större byten att jaga, men låt gå. Meeble ingår i en grupp varelser som kallas "De tretton", bland vilka återfinns Ob och andra från The Rising; dessa tretton levde tidigare i ett universum som Gud förstörde när han skapade vårt nuvarande universum, men de "escaped the destruction" på något sätt och drivs nu av sitt hat mot Gud (förstås). De kan omintetgöras genom "very specific – and dangerous – magic [...] That magic is known only to a few, of which [sic] I am one". Synnerligen passande!
 
Men vem är guden i fråga? Genom hela romanen åkallas han av Levi på olika sätt. I början får vi veta att "He [Levi] was a stranger to everyone but himself... and God". Senare ber Levi uttryckligen till Jesus Kristus, och ännu senare ber han till Herren och tillägger patetiskt: "Any help you can give me would be greatly appreciated." Jag antar att Gud tar förfrågan under moget övervägande. Och om det inte var tillräckligt tydligt allaredan, så ber Levi till "God the Father... the Son and the Holy Ghost".
 
Men i en tidigare passage har Keene uttryckt hån mot åtskilliga av världens standardreligioner. Han är i synnerhet fientlig mot "New Age amateur mystics" och "Evangelical Christians", och berättaren i tredje person fortsätter:
 
In his [Levi's] experience, the majority of both were hypocrites and con artists, wolves dressed in sheep's clothing, preying on those who refused to think for themselves and discern God's truths from mankind's lies. In Levi's opinion, that was the problem with religion in general. The Christians [Joshis betoning], Muslims, Jews, Buddhists, Sikhs, Satanists, pagans, Hindus, Cthulhu cultists, Scientologists and every other religious group or cult, no matter how big or small, thought that their way was the right way. In reality, none of them had it completely right, for it was not meant for them to know all of the universe's secrets.
Allt detta skulle inte vara anmärkningsvärt, ifall Levi bara inte varit så uppenbart knuten till det kristna trosystemet. Det är ganska svårt att be till Fadern, Sonen och den Helige Anden utan att bekänna sig som kristen! Levi må hävda som han gör vid ett tillfälle, att han är "not Amish or Mennonite, or Protestant or Catholic [...] I'm just trying to live my life right and do God's work" – men det väcker bara frågan vilken gud det egentligen är som Levi tror på.
 
Men Keene förvärrar oredan med en senare scen, där en av kråkmännen inte reagerar på en trollformel som Levi muttrar: "The fact that it had merely taunted him told Levi that this was something else, something beyond the Judeo-Christian pantheon [sic], or any other of the world's major religions". (Inom parantes sagt är jag nyfiken på att få veta hur en monoteistisk religion som kristendomen kan sägas ha en "panteon", vilket betecknar en mångfald gudar.) Om så är fallet, hur kan då Levis åkallande av den kristna guden vara till någon nytta? Ifall någon kan få detta virriga teologiska mischmasch att gå ihop, så överträffar han mig. (Jag bryr mig inte om att kommentera den latinska rotvälskan – mycket av den ogrammatisk och därtill felstavad – som Levi låter flöda ur sig från tid till annan, för att inte nämna några meningslösa och förvirrande lovecraftianska referenser, varigenom kråkmännen får sitt öde beseglat "beneath the noxious skies of Yuggoth".)
 
Det finns minst två huvudsakliga problem med ett uttryckligt åberopande av kristen dogma, såsom Keene gör här och i andra böcker. Det första: Med tanke på det uppenbara faktum att en betydande majoritet av världens befolkning (däribland människor med annan tro samt de icke-troende) inte erkänner kristendomen, kommer de bara att reagera med hån eller likgiltighet mot verk som kräver läsarens acceptans av den. Det andra problemet angår specifikt författare av övernaturlig skönlitteratur: det gör arbetet alltför enkelt. När författarna fastnar i någon svårighet med handlingen behöver de bara vända sig till Gud (liksom Stephen King frammanar "Guds hand" mot slutet av The Stand) för att ta sig vidare. I Keenes fall vet vi redan inledningsvis att Levi, som företräder Gud (vilken uppenbarligen är den kristne guden, trots alla dunkla uttalanden), kommer att segra över de "onda" kråkmännen. Spelet är riggat från början.

 

FÖRFATTARE UTAN REDAKTÖR

 
Jag måste påpeka att Brian Keenes böcker är fulla av häpnadsväckande fel i stil och grammatik. Vanligtvis är det inte litteraturkritikerns roll att peka ut sådana fadäser, och jag är också väl medveten om att nästan vad som helst tillåts passera i vår anständiga tid vad tillämpningen av engelska språket angår. Men en hel del av Keenes språkliga försummelser placerar honom tämligen nära analfabetismens gräns. Låt mig uppmärksamma endast några av de mer anmärkningsvärda språkfelen i The Rising:
 
• felaktig användning av pluralis: "The fly had friends. Lot's [sic] of them"; "I'm one of the guy's [sic]"
 
• de förhatliga syftningsfelen, som förgiftar alla skollärares liv: "Fleeing down dark tunnels and hallways, the sounds of Ob's furious pursuit echoed closely behind him" (subjektet till "fleeing" är "sounds" som det står skrivet; men kontexten visar att Keene avser William Baker som subjektet)
 
• felaktig användning av "lay" for "lie": "She lays in her own shit"
 
• felaktig användning av substantiv istället för verb: "She can't breath"
 
• förväxling av "its" och "it's": "as something picked it's way" (detta förekommer upprepade gånger i andra böcker)
 
• felaktiga ordval: "Is this anyway [d.v.s. any way] to act?"
City of the Dead innehåller bedårande pärlor av språklig inkompetens i stil med dessa:
 
• sammanblandning av metaforer: "the Teraphim ... will drown this planet in fire"
 
• ett speciellt flagrant exempel på fadäsen "lay/lie": "He ... lied down in bed"
 
• användning av felaktigt ord: "digestive track [d.v.s. tract]" (ett anmärkningsvärt fel av Keene att begå, med tanke på hans besatthet av inälvor); "A drought [sic] of warm air" (förmodligen hade Keene avsikten att skriva "draught", men detta är i sig den brittisk-engelska stavningen av "draft")
 
• felaktig användning av verb som preposition: "They crawled overtop [sic] one another" – förmodligen menar Keene att varelserna i fråga krälade över varandra ("over the top of one another")
Ghoul är en skattkammare av mångskiftande och färgstarka språkfel; här följer några av de mest utsökta:
 
• felaktig användning av perfekt particip: "two of the older tombstones had sunken [d.v.s. sunk] into the earth"
 
• felaktig användning av konjunktiv: "lest his father ... looked [sic] over the hill and saw [sic] them" (det som avses här är "look" och "see")
 
• underlåtenhet att använda bindestreck i sammansatt adjektiv: "a boarded up window"
 
• felaktiga ordval: "They ... often road [sic!] their bikes"; "He went [to church] out of deferment [d.v.s. deference] to his wife"
 
• felaktig användning av "like" istället för "as": "He knew the aisle like [sic] he knew the cemetery outside"
 
• felaktig användning av possessiv pluralis: "The three boy's [sic] underground clubhouse"; "the grim expression on both his parent's [sic] faces"
 
• felstavning av ord: "discernable"; "hording [d.v.s. hoarding]"
 
• felaktiga idiomatiska uttryck: "all of the [sic] sudden" (detta upprepas i andra böcker)
 
• felaktig användning av biblisk engelska: "Thou shall [d.v.s. shalt] not suffer a witch to live"
Jag bör betona att detta bara är de mest allvarliga felen; Keenes böcker är fyllda till brädden med mindre tabbar – dålig interpunktion, alla slags undermåligheter i stil och språk, felaktig användning av citattecken, och så vidare och så vidare. Det är knappast förvånande att fårskallarna till redaktörer på Leisure Books inte kunde fixa felen eller ens urskilja dem.
 
Men Keenes svaga känsla för det engelska språket är det minsta av hans problem. I grund och botten är hans intriger banala och förutsägbara, hans karaktärer är extremt endimensionella och oengagerande och hans prosa ett fulländat destillat av amerikansk sermo vulgaris varför den helt saknar elegans, raffinering och subtilitet.
 
Kort sagt, Brian Keene är inte bara en dålig författare; inte bara en mycket dålig författare.
 
Han är en mycket, mycket dålig författare.
 
Översatt av Noah Löfgren

 

NOTER
 
[1] I orig. "weird fiction", en i det engelska språkområdet ofta använd beteckning som saknar svensk motsvarighet. Lovecraft är det primära exemplet här, skräck, rysare eller allmänt kuslig litteratur som blandar fantastiska ingredienser från fantasy, science fiction och gotik. – Övers. anm.
 
[2] Det behöver knappast påpekas att konceptet med intelligenta zombier var gammalt redan när Keene var barn. I Nightmare City (1980) kan zombierna flyga plan och mejar ner folk med kulsprutor, i Return of the Living Dead (1985) har zombierna talförmåga och gillrar smarta fällor för människor. De berörs också i George A. Romeros Day of the Dead (1985) där det visar sig att zombierna med rätt stimulans kan återfå tankeförmåga och minnen av sitt tidigare liv. – Övers. anm.
 
[2] Märkligt nog benämns denne karaktär vid ett tillfälle som "George Martin". På liknande sätt presenteras en yngling som Lloyd Clendenan, vars namn senare ändras till Delmas Clendenan. – Förf. anm.

 

REFERENSER
Texten ovan är ett något bearbetat kapitel ur Sunand Tryambak Joshis 21st Century Horror: Weird Fiction at the Turn of the Millennium (Seattle: Sarnath Press, 2018). Översättningen publiceras med författarens tillåtelse.
• City of the Dead. New York: Leisure Books, 2005.
• A Gathering of Crows. New York: Leisure Books, 2010.
• Ghoul. New York: Leisure Books, 2007.
• The Rising. New York: Leisure Books, 2004.

 

 

SKICKA EN KOMMENTAR!

 

Weird Webzine utges av Aleph Bokförlag.
Följ oss på Twitter och Facebook!

Allt innehåll © 2019 Weird Webzine
och respektive upphovsman. All Rights Reserved.
ISSN 1234-1234