Weird Webzine Fantastik och verklighet

Humanisternas
historia – rashygien
och vetenskap som religion

Av Rickard Berghorn

 

 

De svenska sekulära Humanisterna med Christer Sturmark i spetsen är del av Humanists International, som fram till början av 2019 hette International Humanist and Ethical Union (IHEU); i det följande kallas organisationen för internationella humanistunionen. Företrädarna är kända för sin aggressiva ateism. Ändå grundades rörelsen 1929 av kristna unitarister. Medlemmarna kallade sig för "religiösa humanister" och sökte en väg att kombinera naturvetenskap och religion.
 
Först 1973 blev rörelsen ateistisk. Bakom reformen stod den amerikanska marxisten Paul Kurtz. Han hjälpte också fram den serbiske kommunisten och nationalisten Mihailo Marković till ordförandeposten, där han stannade i hela tio år. Marković övergick sedan till att samarbeta med serbledaren och folkmördaren Slobodan Milošević.
 
Stor betydelse för rörelsen hade även FN-politikern och vetenskapsmannen Julian Huxley, Englands främsta och sista rashygienist.
 
Här beskrivs Humanisternas bisarra och solkiga historia. Detaljerade referenser finns här.

 

HUMANISM OCH ANTI-HUMANISM

 
Begreppet humanism används numera mycket brett, och klistras på alla slags livsåskådningar, filosofier och intresseområden som sätter människan och respekten för det mänskliga i fokus. Humanismen började dock som en intellektuell rörelse i 1300-talets Italien, där författare, forskare och konstnärer vände ryggen åt medeltiden och istället fördjupade sig i det som de uppfattade som mänsklighetens rena och oförfalskade urkälla: antiken och de första kyrkofäderna. Denna humanism är på många sätt synonym med det vi numera brukar kalla renässansen; i själva verket är det lätt att argumentera för att det var humanisterna som skapade renässansen.
 
Humanisterna förutsatte att det finns en universell moral giltig för alla människor i alla tider. Denna moralprincip fick två följder: Dels antagandet att alla människor oavsett nationalitet, stånd och religion är födda med samma fri- och rättigheter som inte ska kunna kränkas. Dels att demokratiska principer är att föredra framför diktatur och tyranni. Det är alltså en humanistisk tradition som ligger till grund för deklarationerna om de mänskliga rättigheterna, från franska revolutionen fram till FN:s deklaration 1948. Vanligtvis ansåg humanisterna att vår universella moral var given av Gud, medan exempelvis Immanuel Kant ansåg att vi får denna moraliska insikt med hjälp av vårt mänskliga förnuft.
 
En "marxistisk humanism" på ateistisk grund växte fram i västvärlden under 1950-talet, sedan det intellektuella klimatet blivit något friare efter Stalins död. Den marxistiske filosofen Louis Althusser var dock ärlig mot sig själv och andra och föredrog benämningen "antihumanism" på denna rörelse, eftersom Marx filosofi knappast är förenlig med humanismens ideal. Trots allt hade ju Marx själv kritiserat idén om mänskliga rättigheter och tagit avstånd från demokratiska principer.

 

RÖRELSEN GRUNDAS

 
Prästen Charles Francis Potter (1885-1962) grundade 1929 The First Humanist Society of New York. Som kristen med starkt intresse av naturvetenskap var Potter bekymrad över det inflytande som tro och religiösa dogmer hade över samhället och forskningen. Hans ideal var ett sekulariserat samhälle, där religion och vetenskap skulle leva i samförstånd sida vid sida. I tidningar och radio hade Potter gjort sig känd som en stridbar och öppenhjärtig debattör mot religiösa fundamentalister, och 1925 hade han varit rådgivare åt försvarsadvokaten Clarence Darrow under den ökända "aprättegången" i Dayton, Tennessee, då en skollärare stod åtalad för att han undervisat sina elever i evolutionsläran.
 
Potter hade goda kontakter bland tidens intellektuella och hans Humanist Society byggdes upp med hjälp av bl.a. Albert Einstein, Thomas Mann och Julian Huxley. Rörelsens tidskrift hette The New Humanist, som fortfarande utges under namnet The Humanist. Medlemmarna kom att kalla sig själva "religiösa humanister", och Potter hävdade till och med att han instiftat en ny religion.Han beskrev rörelsens filosofi i boken Humanism: A New Religion (1930).
 
Denna nya humanism var enligt Potter "en religion grundad på sunt förnuft, med målet att förbättra människan både individuellt och som släkte". Vetenskap och tekniska framsteg var mänsklighetens välsignelse. Tyvärr hade han också ett gott öga till eugeniken (rashygienen) och förespråkade dödshjälp (eutanasi) inom sjukvården. 1938 grundade han Euthanasia Society of America, som var nära associerat med eugeniken; dödshjälp åt sjuka och "defekta" människor sågs här som ett medel att uppnå rashygienens mål om en förädlad människa.
 
Humaniströrelsen publicerade sitt manifest 1933: Humanist Manifesto I. Huvudförfattaren till detta var en annan präst, Raymond Bennett Bragg, och manifestet undertecknades av 34 på sin tid berömda och inflytelserika personer. Av dem tillhörde 15 den unitariska kyrkan.
 
Rörelsen växte stort och avknoppades med avdelningar i USA och Europa, och kontaktnätet bland intellektuella och politiker förstärktes. En av dem som varit med vid grundandet, Julian Huxley, fick en framstående position inom rörelsen. 1952 insågs behovet av en mer effektiv organisation, varför Huxley såg till att instifta The International Humanist and Ethical Union (IHEU). På öppningskongressen var Huxley president. De olika avdelningarna samlades nu under samma övergripande organisation.
 
IHEU stadgades i den första Amsterdamdeklarationen, där man valde bort beteckningen religiös humanism till förmån för "etisk humanism". Men inte heller vid denna tid fanns någon ateism inskriven i rörelsens program. Liksom i manifestet 1933 tog man bara avstånd från religiösa dogmer.

 

JULIAN HUXLEY: HUMANIST OCH RASHYGIENIST

 
Julian Huxley (1887-1975) var socialist och tidigare generaldirektör för UNESCO. Som vetenskapsman, filosof och författare var Huxley på sin tid en högt respekterad och inflytelserik person. Men han hade en mörk sida: han var Englands främsta rashygienist och ordförande för British Eugenic Society.
 
Eugeniken (rashygienen) handlade om att på olika sätt förhindra att sjuka, handikappade eller kriminella individer skulle få barn, eftersom deras gener antogs vara defekta. Genom att rensa ut mindre värdiga individer skulle mänskligheten "förädlas". Som bekant var det dessa rashygieniska idéer som låg bakom den politik med tvångssterilisering som infördes i Sverige på 1930-talet. Efter Andra världskriget, när det stod klart vilka fasansfullt resultat dessa idéer hade fått i Nazityskland, började eugeniken snabbt förlora sin vetenskapliga status och prestige.
 
Huxley propagerade dock oblygt för eugeniken ända fram till sin död. Han hade storvulna idéer om att omforma hela samhället och mänskligheten utifrån "rasförädlande" insatser, som inbegrep tvångssterilisering, statligt kontrollerad barnalstring och inseminationer. Mänskliga egenskaper som ledarskap och konstnärlig begåvning ansåg Huxley ligga i generna, och inte minst intelligensnivån. I den mån det går att nyansera bilden, kan man påpeka att Huxley i alla fall inte kan anklagas för att vara rasist. Tvärtom deltog han i arbetet att ta fram FN:s riktlinjer mot rasdiskriminering och rasism.
 
Huxleys bror, författaren Aldous Huxley, var djupt kritisk till dessa rashygieniska idéer och hade redan 1931 satiriserat dem i den klassiska romanen Brave New World. Där gestaltas det samhälle som Julian Huxley drömde om. Boken utspelar sig i en framtid där barnen skapas på industriell väg och avlas fram med kroppar och hjärnor som har anpassats till deras förutbestämda plats i samhället.
 
Kritisk var däremot inte styrelsen i internationella humanistunionen, som bistod med att föra ut Huxleys skrifter till medlemmarna. I ett långt tal på humanistunionens stiftelsekongress hade han också redogjort för sina åsikter. Humanistunionen blev en tunnelplats för teknokratiska och rashygieniska idéer. Det är betecknande att nära hälften av dem som vid denna tid tilldelades rörelsens stora utmärkelse Humanist of the Year förespråkade rashygien, såsom Joseph Fletcher, Anton J. Carlson, Brock Chisholm och Herrmann Joseph Muller.

 

PAUL KURTZ: MARXISM OCH DRÖMMEN OM EN VÄRLDSREGERING

 
Rörelsens andra manifest publicerades år 1973, Humanist Manifesto II. Medan det tidigare manifestet och Amsterdamdeklarationen inte förespråkat ateism, var tongångarna nu annorlunda. Här fanns inte längre något utrymme för Potters och Braggs strävan om att religion och vetenskap skulle leva i samförstånd sida vid sida. Nu var kampen för ateism och mot religion själva utgångspunkten för rörelsens verksamhet.
 
Humanist Manifesto II författades av marxisten Paul Kurtz (1925-2012), professor i filosofi vid State University, USA. Han satt i styrelsen för American Humanist Association och var redaktör för The Humanist. Kurtz gick in för att åstadkomma en "sekularisering" av rörelsen – vilket i själva verket innebar att göra rörelsen till ett slags ateistisk kamporganisation. Hans utgångspunkt var marxistisk humanism, alltså det som Althusser definierade som antihumanism.
 
Som led i sin kampanj ordnade Kurtz med tre "dialoger" mellan marxistiska och religiösa humanister på universitet i Östeuropa och USA 1968-1973, där han själv stod på den marxistiska sidan. Flera av de kommunister och marxist-humanister Kurtz knöt kontakt med vid denna tid skulle sedan bli ordföranden för internationella humanistunionen, som tjecken Svetozar Stojanović.
 
En av Kurtz närmaste var en annan jugoslav, Mihailo Marković (ordf. 1975-85). Marković var en serbisk nationalist och kommunist. Under sin tid på ordförandeposten arbetade Marković fram skriften SANU Memorandum, som stakade ut grunderna för den politik som Slobodan Milošević skulle driva. Under 90-talet hade Marković sedan ett nära samarbete med Slobodan Milošević, trots att han iscensatt inbördeskriget och folkmordet. Detta blev en pinsam skandal för humaniströrelsen, som såg till att bryta kontakten med Marković och snabbt lägga locket på affären. Paul Kurtz var sedan själv humanistunionens ordförande 1986-94.
 
Vid denna tid var ordförandeposten tredelad och kallades av styrelsen för en "trojka", ett politiskt begrepp som härstammar från kommunistregimen i Sovjetunionen. Det visar hur oblyg humanistunionen faktiskt var med sin marxistiska prägel.
 
Många nutida läsare av Humanist Manifesto II hajar nog till när de får veta att internationella humanistunionen ska verka för inrättandet av en världsregering på ateistisk och vetenskaplig grund: "we look to the development of a system of world law and a world order based upon transnational federal government." Men hur bisarrt eller fnoskigt detta än verkar, förklaras idén klart och tydligt i manifestet under rubriken "World Community", omfattande punkterna 12-16. Paul Kurtz m.fl. skulle sedan utveckla denna idé i boken Building a World Community: Humanism in the 21st Century (1989).
 
Världsregering är en gammal kommunistisk dröm. Men rörelsen hade ju också genom Julian Huxley starka kopplingar till FN, i sig en mall för en löst hållen "världsregering".

 

HUMANISTERNA OCH SKEPTIKERRÖRELSEN

 
Humanistunionen utsåg sig själva till naturvetenskapens banerförare och vita riddare. Men bakom retoriken och de humanistiska anspråken fanns Paul Kurtz marxistiska ateism planterad i en pseudovetenskaplig mylla av eugenik, utopism och teknokrati.
 
Paul Kurtz nöjde sig inte med att bara omforma internationella humanistunionen till en ateistisk propagandaorganisation, i skottgluggen fanns betydligt mer än så. Under 1976 års kongress för American Humanist Association instiftade han och en viss professor Marcello Truzzi The Committee for the Scientific Investigation of Claims of the Paranormal (CSICOP, numera förkortat till CSI – Committee for Skeptical Inquiry). Detta var startskottet för den internationella skeptikerrörelsen. En svensk avdelning av CSI är Vetenskap och Folkbildning, som grundades av Sven Ove Hansson och Dan Israel år 1982. Båda var kommunister, och i styrelsen satt också maoisten Hans Isaksson.
 
På namnet märks att CSICOP/CSI vill göra intryck av att vara något av en myndighet, och denna retorik lever kvar hos VoF som påstår sig syssla med "folkbildning". Men några myndighetsanspråk kan man naturligtvis inte göra; skeptikerrörelsen utgörs av ideella föreningar och privatpersoner som ofta saknar vetenskapliga meriter.
 
Skeptikerrörelsen hävdar att man har som utgångspunkt att fördomsfritt och öppet undersöka sanningen angående övernaturligheter och pseudovetenskap. Men kort efter grundandet tog Truzzi avstånd från CSICOP, eftersom han ansåg att rörelsen utgjordes av falska skeptiker som på förhand bestämt sig för att fenomenen inte existerar. Enligt Truzzi är detta i sig dogmatiskt och strider mot naturvetenskapliga ideal. Han myntade uttrycket "pseudoskepticism" för denna attityd.
 
Ett bra exempel på pseudoskepticism är affären Edzard Ernst, skeptikerrörelsens auktoritet i alternativmedicinska frågor. I omgångar mellan 2001 och 2010 avslöjades att han fuskat fram stora delar av sin forskning, där han påstod sig bevisa att exempelvis kiropraktik är skadligt och i stort sett saknar positiva verkningar. Dessutom har han sannolikt ljugit om sin utbildning. Om skeptikerrörelsen var trogna de vetenskapliga ideal de säger sig stå för, skulle de naturligtvis bli bestörta vid detta och upphöra med sitt stöd åt professor Ernst och hans forskning. Det som istället har skett är att man blundat och tigit. I februari 2011 bjöd VoF in honom till en föreläsning på högskolan i Örebro, och VoF har fortsatt att publicera hyllningsartiklar om Ernst på sin hemsida.
 
Detta är långt ifrån enda gången som omdömeslöshet har utmärkt Vetenskap och Folkbildning. En uppmärksammad skandal utspelade sig 2011-2014, då VoF:s ordförande Hanno Essén blev grundlurad av den italienske storskojaren Andrea Rossi och började promota dennes påstådda uppfinning. Uppbackad av kollegan Sergio Focardi utgav sig Rossi för att ha skapat kall fusion och förväntade sig att göra stora pengar på förhandsbeställningar av uppfinningen, som kallades E-Cat. När de inte i detalj kunde förklara hur den kalla fusionen åstadkoms, eller varför ingen radioaktivitet eller andra tecken på kärnreaktioner kunde märkas, började de istället hävda att det handlade om någon annan mystisk reaktion som inte ens de själva förstod. Den naive fysikprofessorn Essén såg inget konstigt med detta. Tillsammans med några vänner han engagerat från Uppsala Universitet och KTH gav han skojeriet ett sken av trovärdighet i massmedia och specialpress världen över. Vetenskapsradion gjorde 2014 en uppmärksammad reportageserie om denna intellektuella härdsmälta, som nominerades till Guldspaden året därpå.
 
Inget blev heller bättre 2011 när en av föreningens främsta ansikten utåt avslöjades med att sakna vetenskapliga meriter och ha en förfalskad publiceringslista – och strax därefter fälldes i domstol för pedofilbrott. Mannen har försvunnit från offentligheten och ägnar nu istället sin tid åt att skaffa sig den utbildning och meriter som han tidigare bara låtsades att han hade.

 

EUGENIKEN LEVER KVAR

 
Tiderna förändras och människor byts ut. Vänsterextremismen tycks vara ett passerat kapitel inom humanistunionen och skeptikerrörelsen, däremot lever arvet kvar i deras aggressiva propaganda och attityd. Humanisterna vurmar inte längre öppet för eugeniken, men idéerna ligger och skvalpar i bakgrunden. Detta framkom med önskvärd tydlighet 2005, då rörelsen invigde sitt centrum för bioetik i New York, Appignani Bioethics Center. Invigningstalare var norrmannen Levi Fragell, humanistunionens ordförande 1987-90 samt 1998-2003. I talet hyllade han Julian Huxley och talade entusiastiskt om framtidens bioteknologi:
 
Filosofiska frågor i anknytning till biologi, liv och död är förstås lika gamla som mänskligheten, men bioteknologin har undergått en fantastisk utveckling de sista mansåldrarna och öppnat helt nya perspektiv och möjligheter: Kan människor designas? Kan embryon manipuleras till att bli intelligenta spädbarn? Kan livet förlängas – och med hur många år?
Fragell fortsatte med att beklaga att vetenskapligt okunniga kritiker sätter käppar i hjulen för utvecklingen.
 
Inbjudna att tala på invigningen var också företrädare för Transhumanisterna, en sektliknande rörelse som betraktar eugeniken som mänsklighetens befrielse och välsignelse. Med bioteknikens hjälp ska en ny, överlägsen människostam avlas fram. Också för dessa är Julian Huxley en föregångsgestalt: År 1957 formulerade Huxley grunderna för deras filosofi och myntade begreppet "transhumanism", i en text som Transhumanisterna hänvisar till på sin hemsida.
 
Allt detta är så känsligt för Humanisterna, att Christer Sturmark och Fragell Fragell valde att blåneka till problemet i Svenska Dagbladet 2010. Journalisten och debattören Jesus Alcala hade där i maj samma år publicerat en artikel om humaniströrelsens historiska koppling till eugeniken. I sin replik påstod Sturmark och Fragell att "Julian Huxley var president på IHEU:s stiftelseskongress 1952, i kraft av sin roll som grundare av Unesco. Någon annan roll i rörelsen har han inte haft."
 
En snäll tolkning är att Sturmark och Fragell var katastrofalt okunniga om humanistunionens historia. Men här är vi inte snälla, ty lögn och hyckleri är inte förenligt med vetenskapliga ideal.

 

REFERENSER
Detaljerade referenser finns här. Artikeln ovan publicerades först hos Tidningen Kulturen 1/2 2012 och därefter i norsk översättning 1/3 2012 hos Kulturverk. Den publiceras här i stort sett oförändrad, där bara avsnittet om Vetenskap och Folkbildning har utökats.

 

 

SKICKA EN KOMMENTAR!

 

Weird Webzine utges av Aleph Bokförlag.
Följ oss på Twitter och Facebook!

Allt innehåll © 2019 Weird Webzine
och respektive upphovsman. All Rights Reserved.
ISSN 1234-1234