Weird Webzine Fantastik och verklighet

I biomörkret:
Filmrecensioner & krönikor

 

VAMPYREN PÅ OPERAN,
eller UNGA DANSÖSER I LIVSFARA



THE VAMPIRE OF THE OPERA (1964)
Regi: Renato Polselli
I rollerna Giuseppe Addobbati, Barbara Hawards,
Carla Cavalli, Marco Mariani m.fl.
 
Christopher Zisi: Föreställ er detta! Ett par dussin passionerade, kvinnliga dansare klädda i avslöjande togor, korta nattlinnen eller genomskinliga underkläder. De måste dansa och de dansar ihärdigt. Till tung musik förvrider sig våra skönheter och kastar sig av och an i en vansinnig kadens. Nakna ben sparkar högt och urringningar pressas aggressivt mot kameran. Om de slutar kommer en flock av vampyrer att sluka dem. Dansarna drivs till galenskap av musiken och sina erotiska dansrörelser. Nymfomaniska och lesbiska tendenser visar sig i galenskapen. De lika lättklädda vampyrbrudarna är hungriga och kommer inte att bli besvikna. Så okej, låt oss nu ta en titt på en italiensk film från 1964: The Vampire of the Opera (i orig. Il mostro dell'opera).
 
Den synnerligen välvuxna Julia (Barbara Hawards) springer genom en gammal teater förföljd av vampyren Stefano (Giuseppe Addobbati). Klädd i blott en genomskinlig negligé blir denna skönhet jagad ner i en ansamling av vatten där hon blir biten av nidingen. Vakna! Ja, det var bara en mardröm. Julia vaknar skrikande och tröstas av lättklädda, unga skådespelerskor och dansöser. Och hoppsan, denna teatergrupp anländer till deras teater, som visar sig vara samma som i Julias drömmar. Julia kan nämligen vara reinkarnationen av Laura, vampyren Stefanos älskarinna. Stefano älskar fortfarande sin tidigare älskarinna men har också svurit att blodigt hämnas på henne.
 
Medan Julia fångas allt starkare i Stefanos trollkrets börjar tjejerna att bete sig underligt. Rosanna hånglar med några killar, med andra skådespelerskor, vampyren och flocken av vampyrbrudar. Andra skönheter blir lesbiska och hånglar med varandra. Ju mer Julia övertar rollen som Laura, desto mer utagerande blir våra tjejer. Då Julias situation blir allt mer utsatt, och Stefanos makt ökar, måste snyggingarna dansa oupphörligt, eller annars bli dränerade på blod. Alltjämt under Stefanos förtrollning försöker Julia att rädda sina vänner, men förtrollningen kan vända henne mot brudarna.
 
Dansnumren är intensiva och musiken är hög och hypnotisk. De med huggtänder försedda marodörerna kastar sig mot skådespelerskornas nackar som en dobermann över en lammkotlett. Kommer Julia att rädda sina unga sköna polare? Kommer Rosanna och Julia att delta i en erotisk hångel- och catfight-lek? Kommer någon av killarna i filmen att göra något som överhuvudtaget har betydelse? The Vampire of the Opera är tämligen erotisk och våldsam och ser till att alla som tittar på den besöker duschen. Den här filmen, regisserad av Renato Polselli, är meningslös underhållning gånger tio.
 
[Först publ. på bloggen Zisi Emporium for B Movies 2/3 2018. Övers. Noah Löfgren.]
 
 

*  *  *

 

LEVERERAR SKRÄCKEN
MED ENASTÅENDE CHRISTIE BURKE



STILL/BORN (2017)
Regi: Brandon Christensen
I rollerna Christie Burke, Jesse Moss,
Rebecca Olson m.fl.
 
Dax Ebaben: Det senaste decenniet eller däromkring har givit oss så många underbara moderna klassiker, att myten som lyder "De flesta skräckfilmer är usla" sakta men säkert börjar bli föråldrad. Trots att så många utmärkta filmer har släppts de senaste åren, innebär blotta antalet titlar som är tillgängliga vid varje givet tillfälle att det ibland är svårt att vada fram för att nå godbitarna. Detta betyder att lika mycket upphetsning väcks av en "dold pärla" när det finns ett överflöd av utmärkta filmer, som de skulle göra ifall de flesta skräckfilmer verkligen vore usla.
 
I denna skräckens guldålder utforskas många nya idéer, samtidigt som gamla idéer omprövas med nya perspektiv. Och ändå anses fortfarande så många idéer och bilder vara tabu, trots att genrens fanbase i stor utsträckning dyrkar vapensvingande, maskerade psykopater som mördar oskyldiga människor. Regissören Brandon Christensens Still/Born fnyser åt tanken på att vara mjäkig och slår rakt mot solarplexus i denna grymma, skrämmande och övernaturliga saga.
 
Filmen öppnar med en gudfruktig förlossningsscen. Barnet kommer till världen, och föräldrarna Mary (Christie Burke) och Jack (Jesse Moss) ler och talar ömt över deras nyfödda. Snart börjar Mary att krysta igen och vi finner att hon väntar tvillingar. Men tyvärr; som filmens titel antyder klarar sig inte det andra barnet, och föräldrarna blir helt förkrossade.
 
Historien fortsätter med att Mary och Jack återvänder till sina dagliga rutiner. Jack är advokat och alltid på språng, medan Mary är hemma och tar hand om barnet, Adam, och familjens nya hus. Det dröjer inte länge innan Mary börjar höra röster och ser oroande syner när hon är ensam med Adam. Hon upptäcker snart att en demon försöker äta upp hennes baby – och enda sättet att undvika detta hemska öde är att offra en annan nyfödd bebis för hennes sons överlevnad. Är detta verklighet, eller har hon knäckts under bördan av sorg och moderskap? Vägen till svaret är hemsk.
 
På ytan är Still/Born en enkel övernaturlig film i förening med nedstigning i galenskap. Under ytan störtar filmen huvudstupa ner i frågor som andra filmer inte vågar beröra eller undersöka på ett mer närgånget sätt. Historien har verkligen fokus på Mary och hennes svårighet att hantera förlust och sorg i ett skede där andra mödrar med nöje kryper in i sina nya roller. Kanske, kanske inte finns där en varelse som söker förtära babyn Adam, men den verkliga skräcken ligger i hur Mary hanterar sin förlossningspsykos.
 
Enligt Postpartum.net är förlossningspsykos besläktad med förlossningsdepression, men mycket mindre vanligt. Där förlossningsdepressionen ofta kännetecknas av ångest och nedstämdhet, innefattar förlossningspsykos symtom som hallucinationer och/eller vanföreställningar, paranoia, irritation, oförmåga att sova och snabba humörsvängningar (bland andra symtom). Det bör understrykas att de flesta som i verkligheten genomgår förlossningspsykos inte skadar sig själva eller andra, men det finns en uppenbar risk att skada uppstår eftersom man inte tänker rationellt.
 
Vardera av symptomen kan checkas av filmen igenom. Det är fullt möjligt att den babyätande demonkvinnan helt enkelt är en hallucination; rösterna som beordrar offrandet av en baby kan mycket väl vara vanföreställningar. I Still/Born skildras dock också några av de mindre uppenbara symptomen i listan.
 
Mary verkar exempelvis aldrig sova och är alltid uppe och går eller ligger i sängen och stirrar med vidöppna ögon på en ventilöppning i taket. Under en scen där hon glatt talar med sin mamma över nätet, händer det dessutom att Mary i fullt raseri skriker åt Adam att "hålla käften" innan hon muntert återvänder till datorn och fortsätter konversationen. Senare drabbas hon av stark paranoia om att maken är otrogen med en granne, trots att hon får överväldigande bevis på att så inte är fallet. Slutligen verkar Mary vara ganska stressad och ovårdad under större delen av filmen, men vid ett tillfälle skiftar hon till att bli en 50-talsaktig hemmafru, där hon ser ut och klär sig som en sådan. Denna fullständiga, oväntade förändring av Marys personlighet är kuslig, särskilt när hon i resten av filmen ser ut att behöva en lång, god tupplur eller en dusch – eller både och.
 
Överlag är skådespeleriet i filmen mycket bra, men Christie Burke överglänser alla. På något sätt lyckas hon med att få många små skeenden att verka obetydliga tills det exakt rätta ögonblicket, då de alla gaddar ihop sig och överskuggar hennes karaktär varvid det blir desto tydligare hur liten hon är inför krafterna som motarbetar henne. Burke spelar instabil och livrädd på ett mycket bra sätt. Hon har en fantastisk förmåga att vidga ögonen i till synes äkta chock och fasa, vilket skapar mycket minnesvärda bilder av Rosemary Woodhouse och inbjuder publiken att njuta av skräcken.
 
Mest imponerande av allt är Burkes förmåga att bära filmen på sina axlar där hon ofta porträtterar vad som tycks vara äkta sorg. Det finns små stunder genom hela filmen då Mary inte lyckas göra någonting rätt med Adam och hon verkar ge upp. En av dessa är i scenen där Mary försöker amma men Adam inte vill ta hennes bröst. Hon blir alltmer irriterad när Jack flera gånger föreslår att hon ska mata Adam med flaska istället, tills han slutligen själv tar babyn. Spädbarnet börjar genast att äta från flaskan som Jack ger honom. Mary ser helt förtvivlad ut och stirrar allvarligt framför sig. Det är ett ögonblick i förbigående som lätt kunde glömmas bort vid nästa scen, men Burkes skådespel lyfter materialet och gör scenen minnesvärd.
 
Burke förmår publiken att engagera sig i henne och sympatisera med hennes karaktär, trots Marys tvivelaktiga moralkodex och opålitliga verklighetskontakt, vilket tittarna inte skulle ha gjort ifall rollen hade spelats av någon under Burkes kompetensnivå. När vi leds av Burke blir det både hjärtskärande och fascinerande att se Mary tvinga sig själv till att matcha bilden av perfekt hemmafru och moder, när hon kanske inte är beredd eller intresserad av den sortens utmaningar och ansvar – allt detta medan hon går igenom sorg, ett mentalt sammanbrott och konfronteras med något övernaturligt.
 
Tillika imponerande är Still/Borns utmärkta foto. Svepande flygbilder av parets vackra stad med dess strandtomtshus i perfekt symmetrisk kombination med bildrutornas inramning skapar en estetiskt mycket tilltalande film. Färger, ljussättning och skuggor används effektfullt för att skapa en skrämmande atmosfär i ett annars vackert hem. Dessutom tjänar de många vidvinkelbilderna till att visuellt förminska Mary, vilket ytterligare slår fast att hon är helt i händerna på de stressfaktorer hon konfronteras med.
 
Nu ska det ärligt påpekas att Still/Born inte saknar brister. Här finns några chockscener som meddelas så tydligt på förhand att nöjet förtas. Om dessa scener hade kommit från ingenstans skulle de ha höjt filmen ytterligare en nivå. Därtill finns det några skrattretande val i manuset. Efter att ha genomlidit ett påstått psykotiskt skov under vilket Mary nästan dödade Adam, är Jack av förståeliga skäl oerhört orolig och arg. Med tårar stockande i ögonen berättar han för den förvirrade Mary att hon nästan dödade deras son. Kort därefter visar han upp flygbiljetter till Hawaii – en absurd reaktion efter denna situation. Senare springer Mary tydligen hela vägen hem från sjukhusrummet i bara patientkläderna. Lyckligtvis är resten av filmen så fängslande och skrämmande att tittaren förlåter dessa stunder av mindre trovärdighet.
 
Still/Born är djärv också för att vara en skräckfilm – inte bara för att den utforskar förlossningspsykos, utan även i valet att låta en hel film handla om barnmord och att i så många scener skildra spädbarn i fara. Här finns en kameratagning så chockerande att den blir för mycket för känsliga tittare, trots att den bara visas ett kort ögonblick. Till skillnad från liknande filmer som The Babadook och Rosemary's Baby ryggar inte Still/Born från att visa barn i fara. Snarare finner den en njutningsfull glädje i att få publiken att skruva sig av olust i sätena. På något sätt lyckas filmen med att aldrig korsa gränsen, att alltid hejda sig innan den väcker anstöt hos publiken.
 
För biobesökare på jakt efter filmer som tänjer gränserna är Still/Born det rätta valet. Filmen har många skikt och underliggande teman att beakta, men är också ett spännande och enkelt tidsfördriv – helt utan pretentioner. Still/Born är en gedigen skräckfilm som är värd uppmärksamhet; konstfull, mörk och direkt ohygglig.
 
[Först publ. i Bloody Disgusting 13/2 2018. Övers. Noah Löfgren.]
 
 

*  *  *

 

GIRLPOWER LÖPER AMOK



PATCHWORK (2015)
Regi: Tyler MacIntyre.
I rollerna Tory Stolper, Tracey Fairaway,
Maria Blasucci, James Phelps m.fl.
 
Noah Löfgren: En underfundig kompiskomedi om tre omaka tjejer som slaskar runt bland gore, kroppsdelar och inälvor, kan det vara något?
 
De tre unga kvinnorna har kidnappats från en bar och tråcklats samman till en enda "perfekt" kvinna, i form av ett experiment på en mindre nogräknad skönhetsklinik. Tjejerna är dock inte smickrade av arrangemanget, i synnerhet inte när också deras respektive hjärnor har klämts ihop till ett organ – kroppen är nu boning för tre disparata personligheter, vilket inte var meningen. Således måste de försöka komma överens om kroppsfunktioner, rörelsemönster och sociala preferenser, som exempelvis vilken kille de kan gå till sängs med. Det fungerar dock bättre än väntat och de stortrivs snart i varandras sällskap, tills en av tjejerna visar sig vara någon annan än hon utgivit sig för att vara.
 
Huruvida man gillar detta är – kort sagt – en smakfråga. Uppfinningsrik splatter samsas sida vid sida med ganska begåvad relationskomedi. Skådisarna är också bra, med ett irriterande undantag: James Phelps tycks bemästra bara ett enda ansiktsuttryck – fåraktigt leende – vare sig han är förälskad, förvirrad eller skräckslagen.
 
Bakom kulisserna liknar skönhetskliniken ett till laboratorium inrett bårhus, och inte ett särskilt välskött sådant. Filmen har regelbundet jämförts med Re-Animator (1985-2003) och Frank Henenlotters kultklassiker Frankenhooker (1990). De har uppenbart funnits i bakhuvudet hos regissören och manusförfattaren Tyler MacIntyre, men frånsett splatter & gore är detta en film i spåren efter All of Me (1984) med Steve Martin och Lily Tomlin, och kultfilmen Man With the Screaming Brain (2005) med Bruce Campbell som regissör och huvudroll. Båda filmerna gör komedi och fars av konceptet att två omaka personligheter måste försöka komma överens i samma kropp. All of Me är en light fantasy-fars, Bruce Campbells film flirtar med skräckgenren men är huvudsakligen en svart komedi rätt och slätt. Patchwork tar steget över till splatterfilmens underland, så långt som den begränsade budgeten tillåter.
 
Det känns dock en smula forcerat. För att göra filmen till en splatterfars ser den till att de tre sammanbakade kvinnorna, i sin nya kropp, plötsligt får mordiska drifter och älskar att massakrera människor i parti och minut. Dessutom har trippelkvinnan nu en rent djurisk brunst samt äter utsvultet som tre hästar. Allt detta ger möjlighet till dråpliga och groteska scener, men är egentligen opåkallat och växer inte fram på ett naturligt eller logiskt sätt ur förutsättningarna.
 
Manuset har brister men regin är polerad, begåvad och innovativ, med originella scenlösningar. Detta är mer än en splatterfilm i mängden och regissören visar att han har en bredd som sträcker sig utanför B-skräckfilmernas gränser och konventioner. Patchwork var hans första professionellt producerade film och bristerna får skrivas på debutkontot. Jag kommer inte att missa hans nya slasherkomedi Tragedy Girls, som i år har väckt uppmärksamhet på filmfestivaler.

 

SKICKA EN KOMMENTAR!

 

Weird Webzine utges av Aleph Bokförlag.
Följ oss på Twitter och Facebook!

Allt innehåll © 2018 Weird Webzine
och respektive upphovsman. All Rights Reserved.
ISSN 1234-1234