Weird Webzine Fantastik och verklighet

I biomörkret:
Filmrecensioner & krönikor

 

 

ATT SNUBBLA RÄTT I EN APOKALYPTISK MEDIEVÄRLD



RAMPAGE (2009)
Regi: Uwe Boll
I rollerna Brendan Fletcher, Shaun Sipos,
Michael Paré m.fl.
 
Rickard Berghorn: Måndagen den 5 augusti skrev jag denna kommentar i en tweet av Uwe Boll:
 
Right now I look at "Rampage" a second time. And did you realize that the mass killer in that movie, fueled by leftist media propaganda and ditto apocalyptic worldviews, reminds VERY much of the El Paso maniac yesterday...?
Den kommentaren ledde till en blockning så omgående och definitiv att hela Twitter tycktes hoppa till.
 
Jämförelsen mellan en vänsterextremistisk massmördare och söndagens rasistiska dåd i El Paso kan verka märklig, speciellt om du är svensk och bara konsumerar svenska medier. Men den blir mindre märklig om man verkligen sett filmen. Och i synnerhet är jag säker på att Uwe Boll begrep jämförelsen – därför reagerade han som han gjorde.
 
Nu var det förstås två masskjutningar i USA under söndagen – dels den i El Paso av rasisten Patrick Crusius, dels den som genomfördes i Dayton av Connor Betts. Om du lever i Sverige är det mycket möjligt att du fått intrycket av att båda händelserna var samma andas barn. Du har förmodligen inte en susning om att den nu döde Dayton-mördaren var vänsterextremist och Antifa-anhängare. Eller vilka politiska åsikter som den ännu levande El Paso-mördaren omfattar, förutom att han är rasist och beskrivs som högerextremist.
 
Ty i "manifestet" som El Paso-mördaren postade på nätet strax innan massakern, visar det sig att han hatar både republikaner och demokrater, han hatar kapitalism och storföretagen som enligt honom styr Vita Huset. Samma kapitalism och storföretag som enligt honom förstör Jordens resurser, klimat och miljö och leder oss mot undergången. Han hatar den genomsnittlige amerikanen för att inte leva tillräckligt miljövänligt. Han till och med kallar manifestet för "The Inconvenient Truth" direkt efter Al Gores propagandafilm.
 
Medias "narrativ", skapat av en genompolitiserad journalistkår, har vrängt detta till en helt svartvit fråga om högerextremistisk terror, vilket det uppenbarligen inte var. Här har vi journalister som inte sysslar med journalistik, utan med aktivism och propaganda.
 
Rampage chockade filmpubliken 2009 inte bara genom våldet och den politiska råheten – den chockade också publiken genom att helt oväntat vara en bra film av Uwe Boll, som annars har blivit utnämnd till "världens värsta regissör". Hans dåliga rykte beror knappast helt på de undermåliga och i bästa fall menlöst mediokra filmer han spottat ur sig, utan snarare på att han baserat alltför många av sina sämsta filmer på datorspel och fått gamerfansen emot sig, då de upplever att han saknar respekt för genren och grundmaterialet. Genom att utnyttja Tysklands skattelagstiftning har han och finansiärerna kunnat tjäna grova pengar även när filmerna floppat, en cynism som också lett till upprördhet bland andra independentfilmare – eller kanske snarare väckt deras avundsjuka. Lägg därtill en skrytsam och arrogant personlighet, och Uwe Boll har blivit världens mest avskydda regissör bland filmnördar. Som förvisso har en tendens att överdriva grovt.
 
Den testosteronstinne boxaren Uwe Boll har säkert haft roligt när han skapat sina filmer med explosioner, action och sexiga brudar, men han har aldrig behövt anstränga sig för kvalitetens och publikens skull.
 
Anar man inte konturerna av en skrupulös kapitalist hos Uwe Boll som filmskapare? Men när man besöker hans personliga sidor på nätet är de fulla av aggressiva utfall mot Trump, högerspöken, multinationella företag och kapitalism i stort. Och likt en vänsteraktivist i mängden är miljöfrågor och miljöpropaganda något av det som ligger honom allra närmast hjärtat. Denna världssyn går igen i en annan av hans mer intressanta filmer, Postal (2007), en vildsint och bitvis rolig men inte särskilt välgjord svart komedi om storpolitik, terrorism och världens undergång. I Uwe Bolls värld står den syndiga mänskligheten på randen till en biblisk apokalyps av smältande poler, atomkrigshot, rasism, överbefolkning, exploderande kärnkraftverk, djurarter som försvinner varje sekund, och alla andra alarmistiska överdrifter som radikalvänstern producerar. Det är en propagandistisk världsbild som har blivit mainstream inom media sedan vänsterextremismens glansdagar på 60- och 70-talen. Journalistiken är numera starkt vänstervriden i hela västvärlden, ty politiska extremister söker alltid upp varje möjlighet att forma samhällets institutioner. Till dessa institutioner räknas universitet och journalistutbildningar.
 
Rampage är inspelad likt en dokumentär med handkameror och avsiktligt grov klippning. Filmen lyckas utmärkt med realismen, inte minst på grund av skickliga skådespelare som genomgående ger intryck av att ha fångats i verkliga, normala, ej tillrättalagda meningsutbyten och situationer. På ljudbandet och liksom förföljande huvudpersonen Bill (Brendan Fletcher) spelas en strid ström av fragmenterade nyhetsuppläsningar och mediarapporter om katastrofer, rasistiska överfall, upplopp, peak oil, miljöförstöring, global warming... för att inte tala om att Jorden tippar över ända på grund av överbefolkning. Alltså radikalvänsterns apokalyptiska världsbild rakt av. Denna världsbild representeras också av Bills bäste vän Evan (Shaun Sipos), en politisk demagog och internetpersonlighet, vars föräldrar tillhörde 70-talets aktivistiska och militanta vänster.
 
Och här växer något fram, som gör filmen iögonfallande intelligent – men jag är inte säker på att det var Uwe Bolls medvetna avsikt. Bill har vid någon punkt givit upp, och kvar finns bara hans avsky och förakt mot mänskligheten. I en usel värld av överbefolkning, girighet och rovdrift på Jordens resurser, borde större delen av mänskligheten utrotas såsom varande värdelös, en samling skadedjur på Jordens yta. Bara rättänkande och överlägsna individer bör överleva. Genom att följa radikalvänsterns propaganda och världsuppfattning till dess logiska spets hamnar Bill inte bara på gränsen till fascism och nazism, utan överskrider den.
 
Allt blir en perfekt illustration av att extremvänstern och extremhögern är samma andas barn – hur mycket de än själva avskyr tanken. Och vänsterintellektuella talar inte gärna om att Mussolini faktiskt var revolutionär socialist i sin ungdom eller att hans ideolog Giovanni Gentile (1875-1944) var starkt inspirerad av Karl Marx. Eller att Hitler hävdade att kommunisterna hade stulit den ursprungliga socialistiska idén, varför nazismen (d.v.s. nationalsocialismen) skulle betraktas som socialism på nationell och rasmässig grund.
 
Rampage haltar betänkligt på några områden. Hur kan en yngling som arbetar på en bilverkstad samla på sig alla dessa vapen, sprängmedel och ammunition? Varifrån har han fått sin skicklighet i strid? Men det är samtidigt en film där det mesta klaffar på ett närmast magiskt sätt, ibland till synes av ren slump. Uwe Bolls avsikt var nog bara att skildra den frustration och uppgivenhet som kan upplevas av personer fångna i den propagandistiska "verklighet" som man tar för givet är verkligheten, inte att varna för att extremvänstern är fascismens och människohatets närmaste granne.
 
Men det är så det blev.
 
 

*  *  *

 

FRANKENSTEINS BRUD
I OVÄNTAD UPPFÖLJNING



THE BRIDE (1985)
Regi: Franc Roddam
I rollerna Sting, Jennifer Beals, Clancy Brown,
David Rappaport m.fl.
 
Rickard Berghorn: Ett ögonblick, bäste läsare: Är det verkligen inte en intressant idé med en film som börjar där James Whales Bride of Frankenstein (1935) slutar, och i vilken vi får följa Brudens öden i livet?
 
Jo, rimligtvis. Så varför hör man nästan aldrig talas om denna påkostade, intelligenta och inspirerade storproduktion? Ingen mindre än Sting spelar huvudrollen som baron Frankenstein (mycket begåvat dessutom) och en annan dåtida storstjärna spelar Bruden, Jennifer Beals. Varför ignorerad? Svaret är antagligen alltför enkelt – och alltför pinsamt:
 
Filmnördar är både den bästa och den värsta filmpubliken. När de agerar i flock – och det gör de alltid – sker det med bravur och råge; de kan förvandla en film till en omedelbar klassiker, men kan också omedelbart begå lustmord på den redan de första dagarna på vita duken. Detta vore inget problem ifall filmnördarna verkligen tyckte, tänkte och agerade på vettiga grunder, men alltför ofta gör de inte det. Vad filmnörden individuellt tycker och upplever är i regel mindre viktigt än opportunismen och de gemensamma fördomarna, kort sagt att "höra till".
 
Resultatet blir att man klättrar på varandra i en hysterisk tävling där alla försöker överglänsa varandra genom att uttrycka det som kollektivet förväntas tycka och vilja höra – bara högre, gällare och alltmer tillspetsat.
 
Dessa märkliga individer flockas gärna på de festivaler som anordnas av Golden Raspberry Award. Detta har bl.a. lett till att The Shining nominerades för årets sämsta regissör (Stanley Kubrick) och sämsta kvinnliga skådis (Shelley Duvall); att mästerregissören Brian De Palma nominerades till sämsta regissör tre gånger under höjdpunkten av sin karriär inklusive för Scarface; att William Friedkins banbrytande Cruising nominerades till sämsta film och sämsta manus och Friedkin själv till sämsta regissör; att Flashdans nominerades till sämsta manus; att Danny DeVito nominerades till sämsta biroll för Pingvinen i Batman Returns; att John Travolta och Faye Dunaway nominerades till årtiondets sämsta skådisar...
 
Det finns många fler godbitar där, både dåtida och från senare år, men Golden Raspberry Awards var speciellt på 80-talet en lekstuga för trams, barnsligheter och dumheter. Och de satte dagordningen för vad filmnörden "skulle" tycka och tänka.
 
Kort sagt, det råder inte mycket tvivel om att det var filmnördar, just de som borde ha vetat bättre, som tog livet av The Bride redan i dess vagga. Fördomarna gick på högtryck – en popstjärna (Sting) i huvudrollen? Den underbart vackra Jennifer Beals, känd från den av filmnördar avskydda tjejfilmen Flashdans (1983), spelar Frankensteins brud och är dessutom naken? Filmen påstås än idag, till publikens förvirring, vara ett slags löst hållen nyinspelning av Bride of Frankenstein, när det egentligen är en inofficiell fortsättning på James Whales legendariska film.
 
Popstjärnan Sting är så uppenbart skicklig i filmen när man väl ser den, att hans prestation ignorerades, men Jennifer Beals blev påpassligt Raspberry-nominerad till årets sämsta skådespelerska. Sexiga kvinnor kan bara inte vara bra skådisar, enligt den konventionella visdomen. (När jag skrivit färdigt denna recension fann jag på Youtube ett klipp där Clancy Brown, Beals medskådis i filmen, diskuterar det fördomsfulla bemötandet hon fick.) Mainstreamkritiker gav slentrianmässigt The Bride usel kritik, men detta skulle ha vägt lätt ifall inte också skräckfilmsfansen hade vänt sig emot filmen. De få filmnördar som ser den idag överanstränger sig fortfarande för att tolka den så negativt som möjligt, eftersom de vet att det är den attityd som förväntas av dem.
 
Jennifer Beals är helt enkelt glänsande (och suveränt uttrycksfull) i The Bride som den fulländade, artificiellt skapade kvinnan, ett oskrivet blad som baron Frankenstein tror att han kan forma likt en vaxdocka till att passa honom perfekt intellektuellt och socialt – men även till att bli hans jämlike. Han inser dock inte motsägelsen i själva utgångspunkten: Den som skapar och uppfostrar någon placerar oundvikligen sig själv i en överlägsen position, och baron Frankenstein reagerar följaktligen med förakt och hat när kvinnan visar sig ha fri vilja och bättre omdöme än honom, en omvänd spegling av hur han reagerade på Monstrets fulhet och ofullkomlighet. Denna intelligenta delintrig anspelar på de idéer om jämlikhet och "nurture over nature" som omfattades av Mary Shelley själv och hennes make Percy Shelley, men inte minst också av Mary Shelleys fader, den politiske filosofen William Godwin, samt hennes moder Mary Wollstonecraft, som var och är berömd som banbrytare för kvinnlig frigörelse och jämställdhet. Begrep 80-talets kritiker allt detta? Inte en chans.
 
I en annan delintrig får vi följa Monstret (Clancy Brown), som ensam ger sig ut i världen i tron att Bruden och Frankenstein krossades när laboratoriet störtade samman efter den kaotiska upplivningen av Bruden. Han blir beskyddare åt en klipsk dvärg (den karismatiske David Rappaport) som lär honom vänskap och uppförandekoder, och tillsammans blir de anställda som artister vid en cirkus. Men den skurkaktige cirkusdirektören saboterar det goda liv som slutligen kommit Monstret till del. (Här inträffar filmens enda riktigt dåliga scen, då den döende dvärgen uppmanar Monstret att "följa sitt hjärta". Scenen skulle varit genuint gripande ifall det inte vore för denna kliché.) Monstret återvänder till trakterna av Frankensteins slott där han konfronteras med vetenskapsmannen och Bruden.
 
Är det en renodlad skräckfilm? Här finns inslag av skräck och gore; speciellt den pampiga öppningsscenen med uppväckningen av Bruden är minnesvärd på rent skräckfilmsmässiga grunder. Svulstigheten bibehålls filmen igenom, men detta är i grund och botten ett gotiskt drama – till och med delvis ett filosofiskt gotiskt drama. Om man så vill också med drag av steampunk.
 
Och häri ligger möjligen ytterligare en anledning till att The Bride är så märkligt ignorerad. Den är inte tillräckligt mycket skräckfilm för att tilltala den genomsnittlige skräckfilmsälskaren, och alltför mycket skräckfilm för att inte falla mainstreampubliken i smaken.
 
Kort sagt, en film som fortfarande söker sin rätta publik.
 
 

*  *  *

 

VAMPYREN PÅ OPERAN,
eller UNGA DANSÖSER I LIVSFARA



THE VAMPIRE OF THE OPERA (1964)
Regi: Renato Polselli
I rollerna Giuseppe Addobbati, Barbara Hawards,
Carla Cavalli, Marco Mariani m.fl.
 
Christopher Zisi: Föreställ er detta! Ett par dussin passionerade, kvinnliga dansare klädda i avslöjande togor, korta nattlinnen eller genomskinliga underkläder. De måste dansa och de dansar ihärdigt. Till tung musik förvrider sig våra skönheter och kastar sig av och an i en vansinnig kadens. Nakna ben sparkar högt och urringningar pressas aggressivt mot kameran. Om de slutar kommer en flock av vampyrer att sluka dem. Dansarna drivs till galenskap av musiken och sina erotiska dansrörelser. Nymfomaniska och lesbiska tendenser visar sig i galenskapen. De lika lättklädda vampyrbrudarna är hungriga och kommer inte att bli besvikna. Så okej, låt oss nu ta en titt på en italiensk film från 1964: The Vampire of the Opera (i orig. Il mostro dell'opera).
 
Den synnerligen välvuxna Julia (Barbara Hawards) springer genom en gammal teater förföljd av vampyren Stefano (Giuseppe Addobbati). Klädd i blott en genomskinlig negligé blir denna skönhet jagad ner i en ansamling av vatten där hon blir biten av nidingen. Vakna! Ja, det var bara en mardröm. Julia vaknar skrikande och tröstas av lättklädda, unga skådespelerskor och dansöser. Och hoppsan, denna teatergrupp anländer till deras teater, som visar sig vara samma som i Julias drömmar. Julia kan nämligen vara reinkarnationen av Laura, vampyren Stefanos älskarinna. Stefano älskar fortfarande sin tidigare älskarinna men har också svurit att blodigt hämnas på henne.
 
Medan Julia fångas allt starkare i Stefanos trollkrets börjar tjejerna att bete sig underligt. Rosanna hånglar med några killar, med andra skådespelerskor, vampyren och flocken av vampyrbrudar. Andra skönheter blir lesbiska och hånglar med varandra. Ju mer Julia övertar rollen som Laura, desto mer utagerande blir våra tjejer. Då Julias situation blir allt mer utsatt, och Stefanos makt ökar, måste snyggingarna dansa oupphörligt, eller annars bli dränerade på blod. Alltjämt under Stefanos förtrollning försöker Julia att rädda sina vänner, men förtrollningen kan vända henne mot brudarna.
 
Dansnumren är intensiva och musiken är hög och hypnotisk. De med huggtänder försedda marodörerna kastar sig mot skådespelerskornas nackar som en dobermann över en lammkotlett. Kommer Julia att rädda sina unga sköna polare? Kommer Rosanna och Julia att delta i en erotisk hångel- och catfight-lek? Kommer någon av killarna i filmen att göra något som överhuvudtaget har betydelse? The Vampire of the Opera är tämligen erotisk och våldsam och ser till att alla som tittar på den besöker duschen. Den här filmen, regisserad av Renato Polselli, är meningslös underhållning gånger tio.
 
[Först publ. på bloggen Zisi Emporium for B Movies 2/3 2018. Övers. Noah Löfgren.]
 
 

*  *  *

 

LEVERERAR SKRÄCKEN
MED ENASTÅENDE CHRISTIE BURKE



STILL/BORN (2017)
Regi: Brandon Christensen
I rollerna Christie Burke, Jesse Moss,
Rebecca Olson m.fl.
 
Dax Ebaben: Det senaste decenniet eller däromkring har givit oss så många underbara moderna klassiker, att myten som lyder "De flesta skräckfilmer är usla" sakta men säkert börjar bli föråldrad. Trots att så många utmärkta filmer har släppts de senaste åren, innebär blotta antalet titlar som är tillgängliga vid varje givet tillfälle att det ibland är svårt att vada fram för att nå godbitarna. Detta betyder att lika mycket upphetsning väcks av en "dold pärla" när det finns ett överflöd av utmärkta filmer, som de skulle göra ifall de flesta skräckfilmer verkligen vore usla.
 
I denna skräckens guldålder utforskas många nya idéer, samtidigt som gamla idéer omprövas med nya perspektiv. Och ändå anses fortfarande så många idéer och bilder vara tabu, trots att genrens fanbase i stor utsträckning dyrkar vapensvingande, maskerade psykopater som mördar oskyldiga människor. Regissören Brandon Christensens Still/Born fnyser åt tanken på att vara mjäkig och slår rakt mot solarplexus i denna grymma, skrämmande och övernaturliga saga.
 
Filmen öppnar med en gudfruktig förlossningsscen. Barnet kommer till världen, och föräldrarna Mary (Christie Burke) och Jack (Jesse Moss) ler och talar ömt över deras nyfödda. Snart börjar Mary att krysta igen och vi finner att hon väntar tvillingar. Men tyvärr; som filmens titel antyder klarar sig inte det andra barnet, och föräldrarna blir helt förkrossade.
 
Historien fortsätter med att Mary och Jack återvänder till sina dagliga rutiner. Jack är advokat och alltid på språng, medan Mary är hemma och tar hand om barnet, Adam, och familjens nya hus. Det dröjer inte länge innan Mary börjar höra röster och ser oroande syner när hon är ensam med Adam. Hon upptäcker snart att en demon försöker äta upp hennes baby – och enda sättet att undvika detta hemska öde är att offra en annan nyfödd bebis för hennes sons överlevnad. Är detta verklighet, eller har hon knäckts under bördan av sorg och moderskap? Vägen till svaret är hemsk.
 
På ytan är Still/Born en enkel övernaturlig film i förening med nedstigning i galenskap. Under ytan störtar filmen huvudstupa ner i frågor som andra filmer inte vågar beröra eller undersöka på ett mer närgånget sätt. Historien har verkligen fokus på Mary och hennes svårighet att hantera förlust och sorg i ett skede där andra mödrar med nöje kryper in i sina nya roller. Kanske, kanske inte finns där en varelse som söker förtära babyn Adam, men den verkliga skräcken ligger i hur Mary hanterar sin förlossningspsykos.
 
Enligt Postpartum.net är förlossningspsykos besläktad med förlossningsdepression, men mycket mindre vanligt. Där förlossningsdepressionen ofta kännetecknas av ångest och nedstämdhet, innefattar förlossningspsykos symtom som hallucinationer och/eller vanföreställningar, paranoia, irritation, oförmåga att sova och snabba humörsvängningar (bland andra symtom). Det bör understrykas att de flesta som i verkligheten genomgår förlossningspsykos inte skadar sig själva eller andra, men det finns en uppenbar risk att skada uppstår eftersom man inte tänker rationellt.
 
Vardera av symptomen kan checkas av filmen igenom. Det är fullt möjligt att den babyätande demonkvinnan helt enkelt är en hallucination; rösterna som beordrar offrandet av en baby kan mycket väl vara vanföreställningar. I Still/Born skildras dock också några av de mindre uppenbara symptomen i listan.
 
Mary verkar exempelvis aldrig sova och är alltid uppe och går eller ligger i sängen och stirrar med vidöppna ögon på en ventilöppning i taket. Under en scen där hon glatt talar med sin mamma över nätet, händer det dessutom att Mary i fullt raseri skriker åt Adam att "hålla käften" innan hon muntert återvänder till datorn och fortsätter konversationen. Senare drabbas hon av stark paranoia om att maken är otrogen med en granne, trots att hon får överväldigande bevis på att så inte är fallet. Slutligen verkar Mary vara ganska stressad och ovårdad under större delen av filmen, men vid ett tillfälle skiftar hon till att bli en 50-talsaktig hemmafru, där hon ser ut och klär sig som en sådan. Denna fullständiga, oväntade förändring av Marys personlighet är kuslig, särskilt när hon i resten av filmen ser ut att behöva en lång, god tupplur eller en dusch – eller både och.
 
Överlag är skådespeleriet i filmen mycket bra, men Christie Burke överglänser alla. På något sätt lyckas hon med att få många små skeenden att verka obetydliga tills det exakt rätta ögonblicket, då de alla gaddar ihop sig och överskuggar hennes karaktär varvid det blir desto tydligare hur liten hon är inför krafterna som motarbetar henne. Burke spelar instabil och livrädd på ett mycket bra sätt. Hon har en fantastisk förmåga att vidga ögonen i till synes äkta chock och fasa, vilket skapar mycket minnesvärda bilder av Rosemary Woodhouse och inbjuder publiken att njuta av skräcken.
 
Mest imponerande av allt är Burkes förmåga att bära filmen på sina axlar där hon ofta porträtterar vad som tycks vara äkta sorg. Det finns små stunder genom hela filmen då Mary inte lyckas göra någonting rätt med Adam och hon verkar ge upp. En av dessa är i scenen där Mary försöker amma men Adam inte vill ta hennes bröst. Hon blir alltmer irriterad när Jack flera gånger föreslår att hon ska mata Adam med flaska istället, tills han slutligen själv tar babyn. Spädbarnet börjar genast att äta från flaskan som Jack ger honom. Mary ser helt förtvivlad ut och stirrar allvarligt framför sig. Det är ett ögonblick i förbigående som lätt kunde glömmas bort vid nästa scen, men Burkes skådespel lyfter materialet och gör scenen minnesvärd.
 
Burke förmår publiken att engagera sig i henne och sympatisera med hennes karaktär, trots Marys tvivelaktiga moralkodex och opålitliga verklighetskontakt, vilket tittarna inte skulle ha gjort ifall rollen hade spelats av någon under Burkes kompetensnivå. När vi leds av Burke blir det både hjärtskärande och fascinerande att se Mary tvinga sig själv till att matcha bilden av perfekt hemmafru och moder, när hon kanske inte är beredd eller intresserad av den sortens utmaningar och ansvar – allt detta medan hon går igenom sorg, ett mentalt sammanbrott och konfronteras med något övernaturligt.
 
Tillika imponerande är Still/Borns utmärkta foto. Svepande flygbilder av parets vackra stad med dess strandtomtshus i perfekt symmetrisk kombination med bildrutornas inramning skapar en estetiskt mycket tilltalande film. Färger, ljussättning och skuggor används effektfullt för att skapa en skrämmande atmosfär i ett annars vackert hem. Dessutom tjänar de många vidvinkelbilderna till att visuellt förminska Mary, vilket ytterligare slår fast att hon är helt i händerna på de stressfaktorer hon konfronteras med.
 
Nu ska det ärligt påpekas att Still/Born inte saknar brister. Här finns några chockscener som meddelas så tydligt på förhand att nöjet förtas. Om dessa scener hade kommit från ingenstans skulle de ha höjt filmen ytterligare en nivå. Därtill finns det några skrattretande val i manuset. Efter att ha genomlidit ett påstått psykotiskt skov under vilket Mary nästan dödade Adam, är Jack av förståeliga skäl oerhört orolig och arg. Med tårar stockande i ögonen berättar han för den förvirrade Mary att hon nästan dödade deras son. Kort därefter visar han upp flygbiljetter till Hawaii – en absurd reaktion efter denna situation. Senare springer Mary tydligen hela vägen hem från sjukhusrummet i bara patientkläderna. Lyckligtvis är resten av filmen så fängslande och skrämmande att tittaren förlåter dessa stunder av mindre trovärdighet.
 
Still/Born är djärv också för att vara en skräckfilm – inte bara för att den utforskar förlossningspsykos, utan även i valet att låta en hel film handla om barnmord och att i så många scener skildra spädbarn i fara. Här finns en kameratagning så chockerande att den blir för mycket för känsliga tittare, trots att den bara visas ett kort ögonblick. Till skillnad från liknande filmer som The Babadook och Rosemary's Baby ryggar inte Still/Born från att visa barn i fara. Snarare finner den en njutningsfull glädje i att få publiken att skruva sig av olust i sätena. På något sätt lyckas filmen med att aldrig korsa gränsen, att alltid hejda sig innan den väcker anstöt hos publiken.
 
För biobesökare på jakt efter filmer som tänjer gränserna är Still/Born det rätta valet. Filmen har många skikt och underliggande teman att beakta, men är också ett spännande och enkelt tidsfördriv – helt utan pretentioner. Still/Born är en gedigen skräckfilm som är värd uppmärksamhet; konstfull, mörk och direkt ohygglig.
 
[Först publ. i Bloody Disgusting 13/2 2018. Övers. Noah Löfgren.]
 
 

*  *  *

 

GIRLPOWER LÖPER AMOK



PATCHWORK (2015)
Regi: Tyler MacIntyre.
I rollerna Tory Stolper, Tracey Fairaway,
Maria Blasucci, James Phelps m.fl.
 
Noah Löfgren: En underfundig kompiskomedi om tre omaka tjejer som slaskar runt bland gore, kroppsdelar och inälvor, kan det vara något?
 
De tre unga kvinnorna har kidnappats från en bar och tråcklats samman till en enda "perfekt" kvinna, i form av ett experiment på en mindre nogräknad skönhetsklinik. Tjejerna är dock inte smickrade av arrangemanget, i synnerhet inte när också deras respektive hjärnor har klämts ihop till ett organ – kroppen är nu boning för tre disparata personligheter, vilket inte var meningen. Således måste de försöka komma överens om kroppsfunktioner, rörelsemönster och sociala preferenser, som exempelvis vilken kille de kan gå till sängs med. Det fungerar dock bättre än väntat och de stortrivs snart i varandras sällskap, tills en av tjejerna visar sig vara någon annan än hon utgivit sig för att vara.
 
Huruvida man gillar detta är – kort sagt – en smakfråga. Uppfinningsrik splatter samsas sida vid sida med ganska begåvad relationskomedi. Skådisarna är också bra, med ett irriterande undantag: James Phelps tycks bemästra bara ett enda ansiktsuttryck – fåraktigt leende – vare sig han är förälskad, förvirrad eller skräckslagen.
 
Bakom kulisserna liknar skönhetskliniken ett till laboratorium inrett bårhus, och inte ett särskilt välskött sådant. Filmen har regelbundet jämförts med Re-Animator (1985-2003) och Frank Henenlotters kultklassiker Frankenhooker (1990). De har uppenbart funnits i bakhuvudet hos regissören och manusförfattaren Tyler MacIntyre, men frånsett splatter & gore är detta en film i spåren efter All of Me (1984) med Steve Martin och Lily Tomlin, och kultfilmen Man With the Screaming Brain (2005) med Bruce Campbell som regissör och huvudroll. Båda filmerna gör komedi och fars av konceptet att två omaka personligheter måste försöka komma överens i samma kropp. All of Me är en light fantasy-fars, Bruce Campbells film flirtar med skräckgenren men är huvudsakligen en svart komedi rätt och slätt. Patchwork tar steget över till splatterfilmens underland, så långt som den begränsade budgeten tillåter.
 
Det känns dock en smula forcerat. För att göra filmen till en splatterfars ser den till att de tre sammanbakade kvinnorna, i sin nya kropp, plötsligt får mordiska drifter och älskar att massakrera människor i parti och minut. Dessutom har trippelkvinnan nu en rent djurisk brunst samt äter utsvultet som tre hästar. Allt detta ger möjlighet till dråpliga och groteska scener, men är egentligen opåkallat och växer inte fram på ett naturligt eller logiskt sätt ur förutsättningarna.
 
Manuset har brister men regin är polerad, begåvad och innovativ, med originella scenlösningar. Detta är mer än en splatterfilm i mängden och regissören visar att han har en bredd som sträcker sig utanför B-skräckfilmernas gränser och konventioner. Patchwork var hans första professionellt producerade film och bristerna får skrivas på debutkontot. Jag kommer inte att missa hans nya slasherkomedi Tragedy Girls, som i år har väckt uppmärksamhet på filmfestivaler.

 

SKICKA EN KOMMENTAR!

 

Weird Webzine utges av Aleph Bokförlag.
Följ oss på Twitter och Facebook!

Allt innehåll © 2019 Weird Webzine
och respektive upphovsman. All Rights Reserved.
ISSN 1234-1234