Weird Webzine Fantastik och verklighet

Vid läslampan:
Bokrecensioner och krönikor

 

STEAMPUNK PÅ AVVÄGAR


FRIPASSAGERAREN
Av Christina Wahldén
Rabén & Sjögren, 2015
 
Ahrvid Engholm:
Fripassageraren är svensk steampunk om syskonen Nell och Nick, vars industriägande far plötsligt dör. De har hela tiden trott att deras mor är död, men så får de veta att hon är i livet och i Afrika.
 
Nell är journalist för en kvinnotidning – hackar ur sig feministiska artiklar om att kvinnan borde få rösträtt o.s.v. – och Nick är uppfinnare, och sprutar ur sig ritningar till konstiga maskiner. På begravningen anländer ortens polis och meddelar att fadern måste ha blivit mördad, ty man har hittat arsenik i hans kropp. Rädda för att bli misstänkta bestämmer sig syskonen för att genast fara till Afrika och leta efter modern. De ger sig iväg i en stånkande automobil...
 
Det är upptakten till denna ungdomsbok (med tjusigt omslag på ett luftskepp och en mekanisk häst, av Håkan Liljemärker). Jag var faktiskt på ett bokprat på förlaget R&S då denna och flera andra böcker presenterades för ett par år sedan.
 
Jag tänker ge en hel del synpunkter på teknologin som beskrivs, men låt mig först säga att romanen som sådan är friskt och fartfullt skriven. Dialogen funkar bra och det är färgstarka miljöskildringar. Det utspelas på 1870-talet (Suezkanalen från 1869 anges som nybyggd) i en värld där många av 1800-talets uppfinningar tagits ett steg längre eller kanske kommit tidigare.
 
Den största bristen är att den ganska röriga intrigen – syskonen drabbas av flera inbrott, jagas av skurkar, får mystiska telegram o.s.v. – inte avslutas för fem öre. Man får istället vänta på upplösningen till nästa del (som heter Guldgrävaren). Gissningsvis har Wahldén skrivit manuset för att utge det som en bok, men så har förlaget delat den i två. På annat sätt går det inte att förklara att den snopet slutar utan några förklaringar.
 
Boken har en hel del humor. När de beställt en taxi i Egypten visar det sig att transporten består av en fullt fungerande... flygande matta! Senare serveras de måltider på papper med "runda köttbitar inuti lika runda bröd... inlagd gurka och sallad mellan bröden, en sås av majonnäs och röd tomatsås. Till detta serverades fritterad potatis [och] en brun, söt dryck fylld av bubbel" – hamburgerhak från 1800-talet med andra ord! När de far med ett luftskepp skildras färden som dagens charterresor, komplett med flygvärdinnornas säkerhetsgenomgång och kaptenens "... vi flyger nu på bla bla meters höjd... vi hoppas ni får en angenäm resa!"
 
Nu är det dock så att jag tycker att bra science fiction – steampunk hör till genren – bör försöka vara hyggligt tekniskt, vetenskapligt och historiskt trovärdig. Kunskap i historia får inte glömmas. Men man får överdriva tekniska egenskaper, extrapolera, göra vågade gissningar i utvecklingens framkant o.s.v. Och man kan använda i sf-genren sedan länge etablerade fenomen (överljusfart, tidsresor, o.s.v.) även om de egentligen är omöjliga.
 
Men att dra till med något tveksamt för att man är okunnig är jag mer tveksam till. Wahldén gör sig skyldig till en hel del tveksamheter. Författarinnan är journalist, har läst konstvetenskap och tidigare skrivit en rad ungdomsböcker. Teknisk bakgrund saknas hos henne, såvitt jag kan se. Några nedslag:
 
• "Men det finns inga flygplan än", säger en av huvudpersonerna plötsligt i en blommig anakronism (det finns luftskepp). Men om det inte finns flygplan, hur kan man veta att tyngre-än-luft-flygapparater skulle att komma kallas just "flygplan"? Många termer användes i början ("aerodrome", "aerostat" m.fl.) innan man efter Wright-bröderna så småningom landade – pun intended! – på "aeroplan".
 
• På ett ställe sägs hur livet kan förenklas med diverse hushållsapparater, inklusive en "mikrovågsugn". Men på 1800-talet hade man högst vaga begrepp om elektromagnetisk strålning. Boken utspelas på 1870-talet, men det var först flera decennier senare man upptäckte radiovågor, röntgenstrålning m.m. – mikrovågor är ännu senare. Ytterligare en anakronism.
 
• I denna steampunkvärld finns transoceaniska passagerarlinjer som sköts med... ubåtar. De kan tydligen fara under vattnet hur lång tid som helst. OK, Jules Vernes Nautilus gjorde också det, driven av något slags superbatterier, så vi kan väl anta att denna drivkraft annekterats. Men det är bara en nackdel att fara undervattenvis, p.g.a. det högre vattenmotståndet. Ytfartyg kan alltid bli snabbare. (En atomubåt toppar kanske 30 knop, de snabbaste ytstridsfartygen slickar c:a 50 knop och racerbåtar fixar över 100 knop.)
 
• Man blir en smula irriterad på hur lättsamt Wahldén ser på telegramskick. Det var en oerhört dyr kommunikationsform! Nell skickar långa artiklar till sin redaktion i London – det gjorde man aldrig i verkligheten. Det skulle ruinera tidningen. Utrikeskorrar skickade korta, staccatoliknande meddelanden med några tiotal ord, som redaktionen fyllde på – eller så sände man papperspost som iofs kunde ta 1-2 veckor att nå fram. Det fanns en särskilt förmånlig taxa för 10-ordstelegram, och den som sett gamla telegram citeras bör notera hur de ofta är exakt 10 ord långa. Men slösade inte dyra telegrampengar på fraser som "Hoppa ni mår bra", "här hemma är allt som vanligt", "ta vara på er" o.s.v. – men det gör denna bok som saknar insikt om äldre dagars telegrampraxis.
 
• Men det är klart, Nell och Nick är verkligen stenrika och har råd med slösande långa telegram. Som resepengar får de med sig en blommig kappsäck med 55 000 pund! En hyggligt välavlönad arbetare tjänade på den tiden någonstans i området 10 pund i månaden. De hade alltså med sig ca 5500 månadslöner, och en snabbkalkyl ger vid handen att det i dag motsvarar mellan 1 och 1,5 miljard kronor... Vilken reskassa! Författarinnan har uppenbart inte funderat igenom penningvärden och dess historiska förändringar.
 
• Nell skriver sina artiklar på en skrivmaskin märke Remington. Det kan vi i och för sig gå med på. Remington lanserade sin första skrivmaskin 1873 – även om den då var oerhört klumpig, och knappast reseskrivmaskinsfähig. Men plötsligt ger Nick en sticka till Nell och säger att det är ett "minne" han uppfunnit. Det är bara att "koppla det till skrivmaskinen" så sparas all text. Hur då sparas texten, kan man undra? Wahlden har tydligen tänkt på en USB-sticka men inte tänkt på hur i all världen en sådan kan kopplas till en mekanisk skrivmaskin som arbetar med typarmar, vals, kugghjul m.m.
 
• Så uppfinner Nick också röntgenglasögon, som anges kunna se genom väggar. Men det finns inte ens idag någon teknologi som kan skapa slikt och någon teknik som rent teoretiskt skulle fixa det ens i framtiden är svår att tänks sig. (Röntgenglassögon fanns bara i den gamla Hobbex-katalogen, men jag råkar veta att de var skojeri och inte fungerade.) Men det är klart, om man kan anlita flygande mattor är röntgenglasögon inte långt bort...
 
Däremot köper jag luftskeppet, även om det verkar kunna bära mycket mer än t.o.m. Hindenburg – man får överdriva teknologin, som sagt. De mekaniska hästarna är också OK. Den ångsprutande dime-novel-författaren Frank Reade skildrade liknande kontraptioner (se t.ex. "Frank Reade: America's Forgotten Jules Verne"). Men de tekniska och historiska misstagen är litet för många, i en annars ganska underhållande drapa.
 
Vad gäller steampunk tycker jag att många missat det verkligt intressanta med genren: teknologin! Att spekulera kring och extrapolera med ångmaskiner, telgrafer, cyklar, glasplåtsfotografering, fonografer, järnvägar, symaskiner, babbagemaskiner, luftskepp, hålkortsvävstolar, dynamit, kolkornsmikrofoner, m.m. ger stora, spännande möjligheter. Men folk som sysslar med stempunk idag verkar mer upptagna av... smycken och mode! Hur folk klädde sig och vilket krimskrams de bar på är bara banala struntsaker.
 
I bra steampunk skall man höra ångcylindrarna pysa och kugghjulen gnissla, och fråga sig: vad mer kan man tänka sig att få de här maskinerna att göra?
 
Maskinerna är våra vänner.

 

SKICKA EN KOMMENTAR!

 

Weird Webzine utges av Aleph Bokförlag.
Följ oss på Twitter och Facebook!

Allt innehåll © 2018 Weird Webzine
och respektive upphovsman. All Rights Reserved.
ISSN 1234-1234