Weird Webzine Fantastik och verklighet

Vid läslampan:
Bokrecensioner och krönikor

 

 

TEATERVÄRLDENS LABYRINTER


THE WARDROBE MISTRESS
Av Patrick McGrath
Hutchinson, 2017
 
Tatiana Fajardo:
Engelsmannen Patrick McGrath (född 1950) är en av de allra främsta författarna i modern gotisk litteratur. Hans noveller och tillika romaner är fulla av gotiska symboler och influenser som varje läsare av genren känner igen. Hans första berättelser publicerades på 1980-talet och han har varit finalist till Bram Stoker Award samt mottagit en World Fantasy Special Award. Filmskapare har dessutom visat intresse för hans verk vilket lett till att romanerna The Grotesque (1989), Asylum (1996) och Spider (1990) har blivit filmatiserade, den sistnämnda 2002 regisserad av David Cronenberg.
 
2017 publicerade Patrick McGrath sin senaste roman, The Wardrobe Mistress. Dess huvudsakliga gotiska ingrediens, och det som huvudsakligen ger texten dess originalitet, är presentationen av dybbuk från judisk folklore. Förekomsten av denna onda ande ger emfas åt andra aspekter av handlingen: Fascismen i London i efterdyningarna av Andra världskriget, hur dramaklassiker som Shakespeares Trettondagsafton (1601-1602) och John Websters The Duchess of Malfi (1612-1613) jämförs med upplevelserna som huvudpersonerna och Londonborna har i denna tidsperiod; det ger även associationer till stumfilmer i stil med Doktor Caligaris kabinett (1920), vilket jag snart går närmare inpå. Endast en extremt begåvad författare som McGrath kan arbeta samman alla dessa ämnen till ett så övertygande och mästerligt resultat. Därför torde hans roman bli angenäm läsning för alla som uppskattar gotik, historia, teater, stumfilmer, psykologiska dramer och till och med svart humor.
 
Berättelsen börjar på begravningen av den berömde skådespelaren Charlie Grice (med smeknamnet "Gricey") i januari 1947, där läsaren presenteras för romanens huvudpersoner: hans änka Joan som är titelns kostymör ("wardrobe mistress" på engelska), hans dotter Vera (även hon skådespelerska), svärsonen Julius som är teatermanager, och den tyska målarinnan Gustl som är Julius föregivna syster. När den judiske skådespelaren Frank Stone (vars professionella namn är Daniel Francis) ersätter Grice efter dennes död och spelar hans roll som Malvolio i Trettondagsafton, letar sig gradvis de nyssnämnda elementen in i handlingen.
 
Berättelsen placerar övernaturligheter i realistiska sammanhang emedan berättarna är spöken, eller "körflickorna" som de kallas i romanen. Trots detta är dybbuken det viktigaste ockulta väsen som McGrath nyttjar, den onda anden i judisk folklore som tros ha tagit skådespelaren Stone i besittning: "But a drink with this threadbare actor in whom dwelled like a dybbuk the spirit of her dead husband?" – "He [Grice] still lived, in a way, in her mind, in this wardrobe, and of course he coexisted with Frank Stone, the two at times discrete entities but often enough a twinned presence, stepping forward and back in ghostly tandem." Detta är värd att notera eftersom Grice innehar en nyckelroll gällande fascismen, och hans ande suger sig fast vid Stone.
 
Englands situation efter andra världskriget och hur fascismen fortfarande dröjde sig kvar i det brittiska samhället med en politiker som Oswald Mosley och hans anhängare speglas också i romanens teaterstycken. Emedan manliga karaktärer smälter samman i McGraths berättelse, gör de kvinnliga detsamma, tills läsaren uppfattar både Joan och Vera som "the Duchess of Malfi" (hertiginnan av Malfi). Frank Stone har avgörande betydelse i alla relationer som skildras, och han förkroppsligar också sömngångaren Cesare (Conrad Veidt) i stumfilmen Doktor Caligaris kabinett:
 
"In fact from his make-up box he gets out the black pencil and touches in his lips and eyes, leaving enough pallor high on the cheeks and brow to suggest the shadow, merely, of the persona that is becoming more himself than himself."
 
Wienes film kritiserar indirekt fördärvet som följer av en sjuk statsmakt. I filmen läser vi textskylten: "Det finns andar överallt. De är alltid omkring oss. De har drivit mig från hemmets trygga vrå – från fru och barn." I romanen skriver McGrath: "what Mosley intended, was to resuscitate the fascist spirit, raise it from the dead – if ever it could die, thought Joan, for perhaps like Gricey it only slept." Övernaturliga varelser och viss somnambulism förekommer i båda skildringarna, och i Joans ögon överensstämmer den insomnade Gricey med skådepeslaren Stone, vilken hon skänker sin döde makes kläder.
 
Vidare excellerar McGrath i nyttjandet av andra klassiska idéer från gotisk litteratur, till exempel den antydda incesten mellan far/dotter (som fanns redan 2002 i Martha Peake: A Novel of the Revolution, och 2004 i Port Mungo) och den galna inlåsta kvinnan, som påminner om Charlotte Brontës Jane Eyre (1847) och i synnerhet Charlotte Perkins Gillmans "The Yellow Wallpaper" (1892). Romanens handling är förlagt till ett dekadent London hemsökt av kriget, och spökerierna fortsätter hemma hos Joan, speciellt i garderoben där hennes avlidne makes kläder förvaras; en garderob påminnande om en likkista där hon uppfattar att han fortfarande lever, och plågar henne med sin röst.
 
Läsare som är vana vid McGraths speciella användning av galenskap, kommer att märka att berättelsen är värd deras uppmärksamhet när han mot slutet av berättelsen presenterar sina Poeaktiga karaktärer tillsammans med en psykiater.
 
Sammanfattningsvis är detta ett mästerverk skrivet av en utomordentlig berättare.
 
[NOT: En intervju med Patrick McGrath kommer att publiceras i nästa nummer, nr 5, av Weird Webzine. Av McGrath på svenska finns Spindeln (1992; i orig. Spider, 1990), Till vanvett (1997; i orig. Asylum, 1996) och Den groteske (1991; i orig. The Grotesque, 1989). Fajardos recension, originalskriven för Weird Webzine, har översatts av Noah Löfgren. – Red.]
 
 

*  *  *

 

MAGISK REALISM MOT FÖRTRYCK


THE HOUSE OF THE SPIRITS
Av Isabel Allende
Övers. av Magda Bogin
Orig. La Casa de los Espíritus (1982)
Atria, 2015
 
Tatiana Fajardo:
I år publicerade Isabel Allende (född 1942) sin senaste roman Largo Pétalo del Mar och hon har tillkännagivit att den engelska översättning A Long Petal of the Sea skall utges i början av 2020. Berättelsen är baserad på verkliga händelser och skildrar vad ett par får uppleva, då de flyr Spanien och Francos diktatur. Fartyget de bordar, SS Winnipeg, chartrades av poeten Pablo Neruda.
 
Neruda fungerar också som introduktion till Allendes framgångsrika debutroman, The House of the Spirits (1982), då bokens devis är ett citat från honom och karaktären Poeten är en spegling av honom. Den chilenska författaren utvecklade ett äkta brev som hon skrev till sin döende 100-åriga farfar, och resultatet blev denna fascinerande skildring av fyra generationer av släkten Trueba i Chile under 1900-talet, fastän landet i sig aldrig nämns. Men varför en recension av denna klassiker? Eftersom den gör övernaturligheter till en del av karaktärernas vardag. Här finns inga vampyrer i avlägsna slott eller varulvar som jagar offer under fullmånen. Här finner du en klan där en av medlemmarna spelar Chopin på ett stängt piano, där man arrangerar möten med andar och läser tarotkort, även hunden Barrabás som tycks härstamma från en saga. Romanen skildrar situationer som konnässörer av övernaturlig litteratur skulle älska att uppleva själva då och då i hemmets vrå (såvitt jag tror och tänker).
 
Texten kan delas upp i två avdelningar: den ena är antagligen mer givande litterärt sett, eftersom den har familjen i blickfånget och nyttjar magisk realism för att framställa patriarken Esteban Truebas förälskelser först i Rosa del Valle, med hennes sällsynta skönhet och gröna hår, och sedan i Rosas syster Clara, en synsk och telekinetisk kvinna som nonchalerar hushållssysslorna och vilken han till slut gifter sig med. Romanens andra avdelning handlar om de politiska och socioekonomiska förändringar som landet genomlider, då Blanca och hennes dotter Alba, som representerar de yngre generationerna, får uppleva socialismens uppgång under landets president, en personifikation av marxisten Salvador Allende (Chiles president, ej släkt med författaren), och därefter militärens statskupp.
 
De kvinnliga karaktärerna utgör romanens kärna, vilket författaren själv nämner innan hon tar sig an berättelsen ("To my mother, my grandmother, and the other extraordinary women of this story"). Kvinnornas namn anknyter alla till vithet, renhet eller en ny början. Nívea, huvudpersonen i den första generationen och mor till Rosa och Clara, betyder "snövit". Kvinnorna utanför familjen omfattas inte av denna "jungfrulighet": Estebans syster kallas Férula som betyder härska/dominera, vilket går igen i hennes personlighet; och den prostituerade Tránsito (övergång/språng) spelar en avgörande roll för att återställa freden i ätten, när hon befriar Alba från Esteban Truebas illegitima barnbarn, som plågar henne för att ta ut sin hämnd. Alba representerar Isabel Allende, eftersom hon skriver memoarerna vid farfadern Truebas sida och skildrar alla händelser som klanen genomlider.
 
Bland alla återkommande avsnitt där spöken rör sig sida vid sida med de levande, uppskattade jag under läsningen speciellt scenen där en av kvinnorna dör (jag nämner inte vem med tanke på romanens blivande läsare), och hennes spöke uppenbarar sig i huset där familjen befinner sig. Alla i släkten tar för givet att hon är levande utom Clara, som förstår vad som sker. (Kapitel 5: "The Lovers.")
 
Esteban Trueba är en väsentlig del av historien, eftersom alla nämnda kvinnor är släkt med honom på ett eller annat sätt. De övriga männen i romanen företräder inte Truebas konservativa codex, eftersom de är yngre med mer liberala idéer. En karaktäre som Pedro Tercero García (modellerad efter låtskrivaren Víctor Jara) är sinnebilden för uppror. Albas älskare Miguel symboliserar de mer radikala åsikterna inom politiken, den direkta antitesen till Trueba.
 
En annan intressant aspekt av historien är sättet som "det stora huset på hörnet" används, och hur det befriar kvinnorna i det patriarkala samhälle de tvingas in i. Fastän Esteban Trueba kräver att hushållet ska vara exemplariskt med avseende på regler och organisation, skapar Clara i själva verket sin egen frihet inom dess väggar:
 
In response to Clara's imagination and the requirements of the moment, the noble, seignorial architecture began sprouting all sorts of extra little rooms, staircases, turrets, and terraces. Each time a new guest arrived, the bricklayers would arrive and build another addition to the house. The big house on the corner soon came to resemble a labyrinth.
Genom att skapa sin egen matriarkala rymd med poeter, klärvoajanter och människor i nöd, distanserar sig Clara från de vanemässiga mönstren i samhället. Också de övriga kvinnliga karaktärerna visar sig vara självständiga individer som står upp emot förtrycket de drabbas av. Alba väljer att lämna hämnden därhän och fortsätta sitt liv efter att ha blivit misshandlad och våldtagen.
 
Romanen excellerar i utarbetning av karaktärer, men ändå är likheterna för många mellan Allendes roman och Gabriel García Márquezs Cien años de soledad (1967; på sv. som Hundra år av ensamhet), och den främsta svagheten i Allendes verk är därmed dess brist på originalitet.
 
De olika generationerna, huset, tiden och rummets icke-kronologiska ordning, användningen av religion och magi, den magiska realismen, världen som flätas samman av drömmar och vaka, döda personligheter som interagerar med de levande... Också Claras anteckningar är ett eko av de pergament som Melquíades hittar i Márquezs roman, då dessa förutsäger huset Buendías undergång.
 
Också i beaktande av dessa överensstämmelser anser jag att Allendes debutroman är värd att läsa, och den kommer alltid att betraktas som en klassiker, främst på grund av dess starka skildringar av kvinnliga karaktärer. Läsaren får verkligen lust att gå vidare i hennes trilogi och läsa Daughter of Fortune (1999: i orig. Hija de la fortuna) och Portrait in Sepia (2000: i orig. Retrato en Sepia), som jag ser fram emot att syna.

 

[NOT: Fajardos recension, originalskriven för Weird Webzine, har översatts av Noah Löfgren. Romanen finns publicerad på svenska som Andarnas hus (översatt av Lena Anér Melin, Norstedts, 2017). Den filmatiserades 1993 av Bille August med Meryl Streep, Glenn Close och Jeremy Irons i rollerna. – Red.]
 
 

*  *  *

 

STEAMPUNK PÅ AVVÄGAR


FRIPASSAGERAREN
Av Christina Wahldén
Rabén & Sjögren, 2015
 
Ahrvid Engholm:
Fripassageraren är svensk steampunk om syskonen Nell och Nick, vars industriägande far plötsligt dör. De har hela tiden trott att deras mor är död, men så får de veta att hon är i livet och i Afrika.
 
Nell är journalist för en kvinnotidning – hackar ur sig feministiska artiklar om att kvinnan borde få rösträtt o.s.v. – och Nick är uppfinnare, och sprutar ur sig ritningar till konstiga maskiner. På begravningen anländer ortens polis och meddelar att fadern måste ha blivit mördad, ty man har hittat arsenik i hans kropp. Rädda för att bli misstänkta bestämmer sig syskonen för att genast fara till Afrika och leta efter modern. De ger sig iväg i en stånkande automobil...
 
Det är upptakten till denna ungdomsbok (med tjusigt omslag på ett luftskepp och en mekanisk häst, av Håkan Liljemärker). Jag var faktiskt på ett bokprat på förlaget R&S då denna och flera andra böcker presenterades för ett par år sedan.
 
Jag tänker ge en hel del synpunkter på teknologin som beskrivs, men låt mig först säga att romanen som sådan är friskt och fartfullt skriven. Dialogen funkar bra och det är färgstarka miljöskildringar. Det utspelas på 1870-talet (Suezkanalen från 1869 anges som nybyggd) i en värld där många av 1800-talets uppfinningar tagits ett steg längre eller kanske kommit tidigare.
 
Den största bristen är att den ganska röriga intrigen – syskonen drabbas av flera inbrott, jagas av skurkar, får mystiska telegram o.s.v. – inte avslutas för fem öre. Man får istället vänta på upplösningen till nästa del (som heter Guldgrävaren). Gissningsvis har Wahldén skrivit manuset för att utge det som en bok, men så har förlaget delat den i två. På annat sätt går det inte att förklara att den snopet slutar utan några förklaringar.
 
Boken har en hel del humor. När de beställt en taxi i Egypten visar det sig att transporten består av en fullt fungerande... flygande matta! Senare serveras de måltider på papper med "runda köttbitar inuti lika runda bröd... inlagd gurka och sallad mellan bröden, en sås av majonnäs och röd tomatsås. Till detta serverades fritterad potatis [och] en brun, söt dryck fylld av bubbel" – hamburgerhak från 1800-talet med andra ord! När de far med ett luftskepp skildras färden som dagens charterresor, komplett med flygvärdinnornas säkerhetsgenomgång och kaptenens "... vi flyger nu på bla bla meters höjd... vi hoppas ni får en angenäm resa!"
 
Nu är det dock så att jag tycker att bra science fiction – steampunk hör till genren – bör försöka vara hyggligt tekniskt, vetenskapligt och historiskt trovärdig. Kunskap i historia får inte glömmas. Men man får överdriva tekniska egenskaper, extrapolera, göra vågade gissningar i utvecklingens framkant o.s.v. Och man kan använda i sf-genren sedan länge etablerade fenomen (överljusfart, tidsresor, o.s.v.) även om de egentligen är omöjliga.
 
Men att dra till med något tveksamt för att man är okunnig är jag mer tveksam till. Wahldén gör sig skyldig till en hel del tveksamheter. Författarinnan är journalist, har läst konstvetenskap och tidigare skrivit en rad ungdomsböcker. Teknisk bakgrund saknas hos henne, såvitt jag kan se. Några nedslag:
 
• "Men det finns inga flygplan än", säger en av huvudpersonerna plötsligt i en blommig anakronism (det finns luftskepp). Men om det inte finns flygplan, hur kan man veta att tyngre-än-luft-flygapparater skulle att komma kallas just "flygplan"? Många termer användes i början ("aerodrome", "aerostat" m.fl.) innan man efter Wright-bröderna så småningom landade – pun intended! – på "aeroplan".
 
• På ett ställe sägs hur livet kan förenklas med diverse hushållsapparater, inklusive en "mikrovågsugn". Men på 1800-talet hade man högst vaga begrepp om elektromagnetisk strålning. Boken utspelas på 1870-talet, men det var först flera decennier senare man upptäckte radiovågor, röntgenstrålning m.m. – mikrovågor är ännu senare. Ytterligare en anakronism.
 
• I denna steampunkvärld finns transoceaniska passagerarlinjer som sköts med... ubåtar. De kan tydligen fara under vattnet hur lång tid som helst. OK, Jules Vernes Nautilus gjorde också det, driven av något slags superbatterier, så vi kan väl anta att denna drivkraft annekterats. Men det är bara en nackdel att fara undervattenvis, p.g.a. det högre vattenmotståndet. Ytfartyg kan alltid bli snabbare. (En atomubåt toppar kanske 30 knop, de snabbaste ytstridsfartygen slickar c:a 50 knop och racerbåtar fixar över 100 knop.)
 
• Man blir en smula irriterad på hur lättsamt Wahldén ser på telegramskick. Det var en oerhört dyr kommunikationsform! Nell skickar långa artiklar till sin redaktion i London – det gjorde man aldrig i verkligheten. Det skulle ruinera tidningen. Utrikeskorrar skickade korta, staccatoliknande meddelanden med några tiotal ord, som redaktionen fyllde på – eller så sände man papperspost som iofs kunde ta 1-2 veckor att nå fram. Det fanns en särskilt förmånlig taxa för 10-ordstelegram, och den som sett gamla telegram citeras bör notera hur de ofta är exakt 10 ord långa. Men slösade inte dyra telegrampengar på fraser som "Hoppa ni mår bra", "här hemma är allt som vanligt", "ta vara på er" o.s.v. – men det gör denna bok som saknar insikt om äldre dagars telegrampraxis.
 
• Men det är klart, Nell och Nick är verkligen stenrika och har råd med slösande långa telegram. Som resepengar får de med sig en blommig kappsäck med 55 000 pund! En hyggligt välavlönad arbetare tjänade på den tiden någonstans i området 10 pund i månaden. De hade alltså med sig ca 5500 månadslöner, och en snabbkalkyl ger vid handen att det i dag motsvarar mellan 1 och 1,5 miljard kronor... Vilken reskassa! Författarinnan har uppenbart inte funderat igenom penningvärden och dess historiska förändringar.
 
• Nell skriver sina artiklar på en skrivmaskin märke Remington. Det kan vi i och för sig gå med på. Remington lanserade sin första skrivmaskin 1873 – även om den då var oerhört klumpig, och knappast reseskrivmaskinsfähig. Men plötsligt ger Nick en sticka till Nell och säger att det är ett "minne" han uppfunnit. Det är bara att "koppla det till skrivmaskinen" så sparas all text. Hur då sparas texten, kan man undra? Wahlden har tydligen tänkt på en USB-sticka men inte tänkt på hur i all världen en sådan kan kopplas till en mekanisk skrivmaskin som arbetar med typarmar, vals, kugghjul m.m.
 
• Så uppfinner Nick också röntgenglasögon, som anges kunna se genom väggar. Men det finns inte ens idag någon teknologi som kan skapa slikt och någon teknik som rent teoretiskt skulle fixa det ens i framtiden är svår att tänks sig. (Röntgenglassögon fanns bara i den gamla Hobbex-katalogen, men jag råkar veta att de var skojeri och inte fungerade.) Men det är klart, om man kan anlita flygande mattor är röntgenglasögon inte långt bort...
 
Däremot köper jag luftskeppet, även om det verkar kunna bära mycket mer än t.o.m. Hindenburg – man får överdriva teknologin, som sagt. De mekaniska hästarna är också OK. Den ångsprutande dime-novel-författaren Frank Reade skildrade liknande kontraptioner (se t.ex. "Frank Reade: America's Forgotten Jules Verne"). Men de tekniska och historiska misstagen är litet för många, i en annars ganska underhållande drapa.
 
Vad gäller steampunk tycker jag att många missat det verkligt intressanta med genren: teknologin! Att spekulera kring och extrapolera med ångmaskiner, telgrafer, cyklar, glasplåtsfotografering, fonografer, järnvägar, symaskiner, babbagemaskiner, luftskepp, hålkortsvävstolar, dynamit, kolkornsmikrofoner, m.m. ger stora, spännande möjligheter. Men folk som sysslar med stempunk idag verkar mer upptagna av... smycken och mode! Hur folk klädde sig och vilket krimskrams de bar på är bara banala struntsaker.
 
I bra steampunk skall man höra ångcylindrarna pysa och kugghjulen gnissla, och fråga sig: vad mer kan man tänka sig att få de här maskinerna att göra?
 
Maskinerna är våra vänner.

 

SKICKA EN KOMMENTAR!

 

Weird Webzine utges av Aleph Bokförlag.
Följ oss på Twitter och Facebook!

Allt innehåll © 2019 Weird Webzine
och respektive upphovsman. All Rights Reserved.
ISSN 1234-1234