Weird Webzine Fantastik och verklighet

Barbarer i fantastikens djungel.
Del 1: Lovecrafthysterins
förspel och eftermäle

Av Rickard Berghorn

 

En viss science fiction-redaktör hyllas och respekteras ännu idag såsom grundaren av den moderna litterära sf-genren, efter att space operan hade haft sin guldålder i pulptidskrifterna på 20-30-talen. I denne redaktörs händer formades Robert A. Heinlein, Isaac Asimov, Theodore Sturgeon, Henry Kuttner, C.L. Moore, Clifford D. Simak, A.E. Van Vogt och många, många fler klassiska sf-författare. Vi talar naturligtvis om John W. Campbell Jr (1910-71) och hans tidskrift Astounding Science Fiction, från 1960 omdöpt till Analog Science Fiction and Fact. Allt detta är bra och gott nog.
 
Dock, en av Campbells författare var en besynnerlig man vid namn L. Ron Hubbard (1911-86). Han sökte rikedom men lyckades inte uppnå det genom sitt författarskap. Åtskilliga av hans bekanta från denna tid har omvittnat att han ofta förklarade att det bästa sättet att bli rik, var att skapa en ny religion. John W. Campbell visade sig vara mer än villig att hjälpa honom i detta.
 
Campbell började entusiastiskt promota Hubbards idéer både privat och i Astounding Science Fiction med start i april 1950. Detta handlade om "dianetiken", Hubbards pseudovetenskapliga teori om hur psyke och kropp samarbetar, och som allt sedan dess har utgjort scientologins fundament och inkörsport. Hubbard och Campbell påstod att dianetiken inte bara kunde bota alla sorters psykiska och fysiska krämpor och sjukdomar (till vilka de räknade homosexualitet), utan också göra supermänniskor av dem som genomgick terapin. Campbell presenterade dianetiken med dessa ord i Austounding: "I fullständig och absolut uppriktighet försäkrar jag er att detta är en av de viktigaste artiklar som någonsin har publicerats." Campbell var sedan inblandad i att grunda Hubbard Dianetics Research Foundation i Elizabeth, New Jersey, bara några kvarter från Astoundings redaktion. [1]
 
Efter att ha samlat omkring sig ett gäng naiva sf-läsare såväl som andra lättledda människor som råkat i kontakt med "läran", gick Hubbard raskt vidare till att lansera den religion som är dianetikens överbyggnad och mål: scientologin. Dianetiken används än idag för att manipulera hjälpsökande och psykiskt svaga människor in i rörelsen.
 
Det visar sig att den respekterade redaktören var djupt intresserad av snart sagt allt som hade med pseudovetenskap att göra – han var med andra ord ett praktexempel på foliehatt. I sin tidskrift publicerade han "faktaartiklar" som promotade telepati, astrologi, UFO:n och uppfinningar som påstods upphäva naturlagar. [2] Men den djupt respekterade redaktören var också en blådåre när det kom till politik och rasfrågor. Så sent som på 1960-talet argumenterade han öppet för att svarta amerikaner var "naturliga slavar" som skulle må bättre på plantagen istället för att herrelöst ställa till oreda och upplopp i samhället (detta uttalade han i samband med upploppen i Watts, Los Angeles 1965). Han stödde högerextrema politiker och förespråkade segregation, ofta oförblommerat i redaktionstexterna i Astounding och Analog. [3] I Analog 1963 förkunnade han:
 
I am strongly in favor of rigidly segregated schools, and I believe that you are, in fact, in agreement with me – that it is absolutely necessary for the continuation of the United States in the terms we know it that our schools be segregated considerably more rigidly than they are today.
En ärkerasist i begreppets fulla mening, med andra ord.
 
Dessa hans insatser till mänsklighetens förädling har lett till att han idag hedras med inte mindre än två minnespriser, instiftade efter hans död. Priserna tillhör idag de mest ärevördiga i fantastikens domäner: John W. Campbell Memorial Award for Best New Writer och John W. Campbell Award for Best Science Fiction Novel.
 
En ärkerasist med högerextrema sympatier, en intellektuell fnoskpelle som var instrumentell i grundandet av scientologin, och en foliehatt som propagerade för allehanda pseudovetenskapliga irrläror... Ändå betraktas allt detta som ointressant i våra fantastikkretsar. Campbells pseudovetenskapliga fnoskerier behandlas som kuriosa, och hans högerextrema och rasistiska åsikter diskuteras ännu mindre – i en fantastikrörelse som numera kvävs under högljudda aktörer som påstår sig vara antirasismens och rationalismens vita riddare.
 
Däremot har just samma personer varit måna om att skapa hysteri kring World Fantasy Award – vars statyett föreställde H.P. Lovecraft (1890-1936). Detta eftersom Lovecraft då och då uttryckte rasistiska åsikter i början av seklet, i likhet med t.ex. Winston Churchill, Woodrow Wilson, J. Edgar Hoover, H.G. Wells, Jack London och, tja, nästan alla från dåtidens arbetarklass upp till maktens tinnar och torn. Till skillnad från John W. Campbell var Lovecraft dessutom en äkta rationalist, trodde inte på något övernaturligt och var motståndare till pseudovetenskap. Och i synnerhet var han inte behjälplig i att skapa en hjärntvättande sekt med girighet som förtecken.
 
H.P. Lovecrafts åsikter i rasfrågan var allmängods på hans tid. Däremot var Campbells åsikter i rasfrågan helt på tvärs med samtiden, medborgarrättsrörelsens 50- och 60-tal i USA.
 
Varför då alla dessa besatta angrepp på enbart Lovecraft? Det finns bara ett svar, och det formuleras helt korrekt på detta beskrivande sätt:
 
Dumhet, hyckleri och ren, jävla falskhet.

 

MORALISM BLIR SIN EGEN MOTSATS

 
De vita riddarna gormar eftersom de älskar att demonstrera sin politiska besatthet, men att just Lovecraft har blivit en tacksam måltavla för hysterin och inte en mycket mer lämpad aktör som exempelvis Campbell, har säkert ett mer djupliggande skäl. Den primära drivkraften – medveten eller omedveten – är antagligen att man ogillar att priset förknippas med en excentrisk kultförfattare som är starkt associerad med skräcklitteratur, och inte med en fantasyförfattare i mer allmän mening. (Engelska benämningen "fantasy" har en bredare innebörd än den svenska användningen av samma ord, och inbegriper också övernaturlig genreskräck.) Detta antyder därtill fördomar mot skräckgenren som sådan, i alla fall hos somliga av bråkstakarna.
 
Självfallet finns det också nyttiga idioter i denna sörja, naiva människor som verkligen tror att uppståndelsen handlar uteslutande om "rasism" och inget annat. Utöver dessa har även de alltid ymnigt förekommande opportunisterna hängt på, den typen av personligheter som försöker skaffa poäng och högre status genom att gorma "rätt" åsikter och mobba ut dem som har "fel" – den mest destruktiva kategorin av alla. Det är en deprimerande iakttagelse att manipulativa personligheter, ensamt och i grupp, alltid kan skaffa sig en stor skara aggressiva följare som saboterar intelligenta diskussioner, bara genom att spela på dessa två andra grupper.

 

ATT ACCEPTERA DET MAN OGILLAR

 
Låt mig vara tydlig om att jag inte menar att minnesprisen till John W. Campbells ära ska slopas eller omdöpas. Avsikten är att visa hur absurd situationen är: Genom att påpeka alla pinsamheter angående Campbell och jämföra med Lovecraft blir hyckleriet kring Lovecraft övertydligt.
 
Campbell var både en välsignelse och en förbannelse för science fiction-genren, men trots sina idiotier formade John W. Campbell den moderna science fiction-genren till något mer och bättre än de tidigare rådande vilda västern-äventyren i yttre rymden. Hans författare hade överlag förstånd att ta tillvara det värdefulla som mästaren lärde ut och förkasta resten. Så låt oss behålla Campbells två minnespris – det kan vi gott kosta på oss i toleransens namn.
 
Tolerans är helt enkelt ett fundament i den demokratiska idén: Demokratin kan bara överleva ifall människor accepterar (tolererar) varandras åsikter och idéer trots att man inte håller med, eftersom det är avsikten att vi ska analysera, diskutera och debattera våra skiljaktligheter, istället för att utöva våld och förtryck. Således är det bara på toleransens spelplan som vi finner lösningar, överenskommelser och kompromisser. [4] En sund och fungerande demokrati är ett motgift mot våld och förtryck.
 
Det säger sig självt att opinionsbildare, politiker och politiska amatörer inte går demokratins ärenden, när de sluter sig samman för att brännmärka minsta kritik mot t.ex. feminism, islamism och migrationspolitik såsom varande nazism och högerextremism. Dessa har skapat ett samhällsklimat där det räcker med ogrundade påståenden och rykten för att personer ska förlora arbeten och uppdrag. Dagens samhällsklimat är därför också ett utmärkt tillfälle för manipulatörer och opportunister att breda ut sig, gärna med en mängd nyttiga idioter som svans.
 
Så även om den hysteriska kampanjen mot Lovecraft och hans försvarare, som beskrivs i S.T. Joshis artikel, inte i grunden handlar om rasism och identitetspolitik utan om fördomar mot Lovecrafts författarskap, har det blivit oerhört effektivt att dra nytta av samhällsklimaten för att attackera Lovecraft och hans försvarare.
 
Och detta visar sig ha en lång historia tillbaka i tiden.

 

LOVECRAFT-HATETS HISTORIA

 
S.T. Joshi klargör med all önskvärd tydlighet att Lovecrafts rasism helt enkelt inte var extrem på hans tid, och verkligen inte heller jämförd med andra samtida författare. Om man nödvändigtvis måste rensa ut Lovecraft, måste man också rensa ut hela litteraturhistorien.
 
Dock, kritiker har under många decennier använt Lovecrafts tidstypiska rasism som ett svepskäl till att avfärda honom och misstänkliggöra hans verk och till och med hans läsare – det är inget nytt fenomen, utan bara ett fenomen som har intensifierats.
 
Anklagelserna började med Colin Wilsons (1931-2013) bisarra kapitel i hans essäbok The Strength to Dream (1962), som utger sig för att skapa psykologiska porträtt av författare som använt övernaturliga och groteska motiv i sina verk. Wilson skrev boken medan han fortfarande var en någorlunda respekterad författare; han hade skapat succé med essäboken The Outsider (1956) men började raskt vid denna tid att bli persona non grata i de litterära salongerna genom sina besynnerliga idéer och ockulta intressen. Att Wilson var en pseudointellektuell nonsensmakare framgår redan av The Strength to Dream – en ytligt researchad volym bemängd av faktafel, där Wilson låter storvulna påståenden och grandios retorik göra det arbete som han inte iddes göra i arkiven. Det räcker med ett citat i början av hans essä om Lovecraft för att visa hur ohjälpligt vilsekommen Wilson var:
 
In some ways, Lovecraft is a horrifying figure. In his "war with the rationality", he brings to mind W.B. Yeats. But, unlike Yeats, he is sick, and his closest relation is with Peter Kürten, the Düsseldorf murderer, who admitted that his days in solitary confinement were spent conjuring up sexual-sadistic fantasies. Lovecraft is totally withdrawn; he has rejected "reality"; he seems to have lost all sense of health that would make a normal man turn back halfway.
De främsta tecknen på att Lovecraft var spritt språngande sinnessjuk samt led av latent mordmani, var hans hejdlösa rasism och främlingsrädsla – enligt Colin Wilson. Också Lovecrafts påstådda uselhet som författare används för att sjukförklara honom. Så varför får man intrycket av att det är mr Wilson själv som borde sättas i tvångströja och placeras i en madrasserad cell, snarare än Lovecraft...?
 
Det bör påpekas att Wilsons psykoanalytiska trams inte föreföll fullt lika fnoskigt på 60-talet som det gör idag. Freud och kvasiteorier i hans efterföljd var på modet, och kulturlivet skulle snart bli drogindränkt och alltmer flummigt i en långdans med religiös mysticism och ockultism. Medan seriösa litterära salonger stängde dörren för Wilson hade han kvar en skara hängivna beundrare i populärkulturella, psykedeliska och övernaturliga kretsar samtidigt som hans genombrott som författare – The Outsider – fortsatte att ge honom ett sken av att vara respekterad intellektuell.
 
Trots allt har varje tid sina allmänt omhuldade fnoskerier. På 70-talet skulle det, bredvid psykoterapeutiska avarter som freudianism och Janovs primalterapi, bli maoism samt andra vänsterextrema och antidemokratiska ideologier; på 80- och 90-talen postmodernism och hyperrelativism. Postmodernismen, med dess förnekande av objektivitet, fakta och sanningar, lever kvar i full välmåga ännu idag på universitetens humanistiska fakulteter, med enda skillnaden att dess företrädare undviker att kalla det postmodernism sedan Sokal-affären 1996 gav begreppet dåligt rykte. [5] Idag kombineras postmodernismen med radikalfeminism och identitetspolitik.
 
Colin Wilsons besynnerliga utgjutelser hade ett förspel i en annan Wilson, den högprofilerade kritikern Edmund Wilson (1895-1972). Han var en trångsynt elitist som bittert föraktade genrelitteratur och därför också Lovecraft (och för den delen även Tolkien i en ökänd recension 1956). [6] I essän "Tales of the Marvellous and Ridiculous", i The New Yorker 24/11 1945, gjorde han hånfullt upp med Lovecrafts författarskap. Edmund Wilson berörde ingen rasism i essän, men den arrogant aggressiva tonen går igen hos Colin Wilson.
 
Den hatiska attityden mot Lovecraft som såddes av Edmund Wilson och Colin Wilson rotades sedan av L. Sprague de Camp (1907-2000) i hans besynnerligt skeva Lovecraft: A Biography (1975), den första boklånga biografin över Lovecraft och utgiven på vänsterradikalismens 70-tal. De Camp koketterade med att i Colin Wilsons efterföljd – och i nästan lika aggressiva ordalag – anklaga Lovecraft för att vara en ofta usel författare och en ärkekonservativ bakåtsträvare med proto-nazistiska åsikter i rasfrågan. Boken är i övrigt full av hätska omdömen om Lovecraft som en svag och neurotisk människa, också detta i överensstämmelse med Colin Wilson. Å andra sidan försökte de Camp också "förklara" och "förstå" det lovecraftianska eländet, samtidigt som han visade att Lovecraft mot slutet av sitt liv faktiskt övergav åtskilliga av sina tidstypiska ras- och klassfördomar och blev socialist.
 
Detta märkliga sätt att låta aggressiva (och förvisso absurt överdrivna) anklagelser följas av förklaringar och nyanseringar fungerar helt enkelt inte; det porträtt som de Camp huvudsakligen målar upp av Lovecraft är bilden av en själsligt förkrympt och djupt fördomsfull människa. Nu var detta de Camps normala sätt att skriva biografier – också hans porträtt av Robert E. Howard i Dark Walley Destiny (1983; tills. med Catherine Crook de Camp) är djupt osympatiskt, moralistiskt och respektlöst. Men det förändrar ingenting – det absurda föraktet och hatet mot Lovecraft hade blivit legitimt bland dem som inte gillade hans författarskap, samtidigt som skaran Lovecraft-fans ständigt växte.

 

ETT AKADEMISKT DILEMMA

 
Det finns ytterligare en uppenbar anledning till att drömmaren i Providence anses hotande och därför måste attackeras på alla upptänkliga sätt: Lovecraft var en spränglärd intellektuell människa, raka motsatsen till schablonen av en pulpförfattare. Dessutom studeras hans författarskap, inklusive hans essäer och brev, i akademiska sammanhang i en omfattning som knappt ens Tolkiens verk har kommit i närheten av. Många inom fantastikens domäner, och ännu fler utanför, kan inte acceptera att en pulpförfattare i den mest misskända genren av alla – skräcklitteraturen – växer så starkt över de förväntade bräddarna. Missunnsamheten och skenheligheten tar vid.
 
Ironiskt nog kan man argumentera för att Lovecrafts försvarare har uppmuntrat dessa attacker – men på ett helt oavsiktligt sätt. De har generellt agerat som om det handlar om en akademisk diskussion. Helt sakliga påpekanden och argument behövs naturligtvis alltid, men de som i Colin Wilsons och Sprague de Camps efterföljd anklagar Lovecraft för att vara en jättehemsk rasist delar helt enkelt inte dessa akademiska spelregler. Som de politiska aktivister de är, förfalskar de argumentationen och för ett politiskt spel med allt vad det innebär av ytlig maktkamp. Följden blir att de ignorerar argument, logik och saklighet för att istället trolla sönder diskussioner och försöka psyka bort debattmotståndarna. Personer som för en seriös, eftertänksam och intellektuell diskussion blir ett enkelt byte för dessa vargar.
 
Det antiintellektuella, politiska trams som dessa vargar sysslar med kan illustreras med ett utmärkt exempel: trakasserikampanjen mot S.T. Joshis gode vän och försvarare Jason V. Brock. Och håll i er nu – "kritiken" mot Brock är så huvudlöst irrationell att allt annat förbleknar.

 

JASON BROCK OCH DEN INVERTERADE TRANSFOBIN

 
Författaren, antologiredaktören och filmskaparen Jason Vincent Brock (född 1970) röstar i likhet med Joshi demokratiskt (USA:s vänster), han förespråkade och röstade på Bernie Sanders som står till vänster om Hillary Clinton, och han är sedan länge en uttalad HBTQ-förespråkare, vän med författaren och poeten Wilum Pugmire (som presenteras i en separat artikel).
 
Men nu tog Jason Brock ställning emot hysterin kring Lovecraft-bysten för World Fantasy Award och uttalade sig kritiskt mot smutskastningen av S.T. Joshi. De som trakasserade Joshi vände sig naturligtvis också emot Brock. Den fandombaserade skitstormen nådde efterhand aldrig tidigare skådade proportioner.
 
Varför? Skälet kan inte vara mer löjligt. I en tweet 5 februari i år, där han kommenterade artisterna som uppträdde under Super Bowl 2018, skrev han helt enkelt:
 
Pink var också usel. Jag önskar att hon skulle sluta låtsas att hon inte har en kuk.
 
[And Pink was shitty, too. I wish she would stop pretending she doesn't have a cock.]
För den som inte på egen hand förstår innebörden, låt mig förklara: Den kvinnliga popstjärnan Pink odlar som bekant en flickaktig image (samtidigt som hon också försöker hålla en mörk, om man så vill gotisk ton). Brock menade att denna image inte fungerar för henne, eftersom hon är alltför maskulin: den metaforiska kuken. Uttalandet uttryckte som synes inget förakt mot sexuella minoriteter – notera att Brock vill att Pink skall bete sig mer maskulint! – men det ledde ändå till en störtflod av anklagelser mot Brock om att han skulle vara "alt-right", böghatare och i synnerhet – transfobisk...
 
Jag kommer inte ifrån misstanken att de Pink-fans som reagerade med chock på Brocks tweet, egentligen blev nervösa av bilden på sexiga Pink med en kuk mellan benen. Med andra ord, Brock råkade vidröra en mycket känslig, transfobisk sträng hos de politiska hycklarna själva.

 

FALLET BRIAN KEENE

 
Det var dussinförfattaren Brian Keene (född 1967) och hans följare på sociala medier som stod bakom trakasserierna. 6 februari, efter ett tips från hans kompis Christopher Golden, uppmärksammade Brian Keene tweeten med ett screenshot och skrev:
 
Er veckovisa påminnelse om att Jason Brock är en usel mänsklig varelse. Om ni är så olyckligt lottade att ni planerar att besöka hans "workshop" på @StokerCon, så kan ni fråga honom om detta uttalande. Som @ChristophGolden formulerar det, "Transfobisk är bara början på kränkningen."
 
[You're [sic] weekly reminder that Jason Brock is a rotten human being. If you are unfortunate enough to attend his "workshop" at @StokerCon, maybe ask about this statement. As @ChristophGolden put it, "Trans-phobic is just the beginning of the offenses in just a few words."]
Med denna tweet kopplade Brian Keene sålunda in skräckkongressen StokerCon på de trakasserier som han och hans krets redan hade sysslat med en tid tillbaka mot Jason V. Brock. Följden blev att kommittén bakom StokerCon fick kalla fötter (eller snarare drabbades av ett akut anfall av ynkedomens feghet) och ställde in alla programpunkter som Brock hade på kongressen – han påstods ju hata transpersoner!
 
En privatperson vid namn David McCann skrev en kommentar där han kritiserade Keenes tweet:
 
Det är inte transfobiskt. Sluta med att vara överdrivet känsliga... Vad fan har hänt med världen? @BrianKeene brukade vara min favoritförfattare. Nu inget annat än en liberal tölp?
 
[That's not transphobic. Stop being overly sensitive... WTF has happened to the world today? @BrianKeene used to be my favorite author. Now just a liberal douche?]
På detta svarade Keene:
 
Hur står det till med dig själv? Bara ett okunnigt, påstridigt rövhål som spyr ut argument om högern/vänstern bara för att du inte kan tänka på egen hand?
 
[How about you? Just an uninformed, opinionated asshole regurgitating the talking points of the Right/Left because you can't think for yourself?]
En kommentar som säger allt om Brian Keenes karaktär och debattbegåvning, ifall det inte framgick redan av hans förstnämnda tweet ovan.
 
Brian Keenes twitterflöde och hans övriga kommentarer på sociala medier är översållade av den sortens spyor och personangrepp som man läser exempel på ovan. Det behövs inte mycket googling för att uppdaga att Keene haft för vana under hela sin karriär att angripa och smutskasta andra författare på detta sätt. Och han kommer undan med dessa dumheter eftersom han uppbackas av en klick opportunistiska författarvänner och inte minst av en beundrande läsarskara. Med ryggrad som en vindflöjel är han alltid ytterst noggrann med att stå för den "rätta" sortens politiska åsikter – och när riktningen väl blivit utpekad gormar och domderar han på ett gällt moralistiskt sätt, som ger intryck av att han är den stora härföraren i korståget mot världens påstådda ondska. Till och med när han sysslar med sin omtalade "filantropi" – hans engagemang i välgörenhetsorganisationen "Scares that Care" – handlar det först som sist om att han själv glänser i rampljuset.
 
Dagens sociala medier uppmuntrar inte bara extrem opportunism, utan är perfekta tummelplatser för narcissistiska och sociopatiska individer.

 

"STOR" FÖRFATTARE UTAN RENOMMÉ

 
Keene älskar att dominera och racka ner på aspirerande och uppåtgående författare eftersom de inte är framstående nog, medan han visar nästan gränslös "kärlek" till andra författare på uppgång – så länge de bara ställer sig bakom hans åsikter, trakasserier och smädelser. Med andra ord helt i överensstämmelse med hur klassisk pennalism fungerar, och hur den förslagne mobbaren manipulerar sin omgivning på skolgården. Det är beklämmande att se hur svårt fantastiknördar har att genomskåda denna sortens beteende, såväl i detta som i många andra liknande fall, vilka jag kommer att skriva om i del 2 av denna artikelserie.
 
När man lyssnar på Brian Keene själv och hans skara följare, finner man snabbt att han omtalas som en helt central skräckförfattare, bland det främsta som genren kan uppvisa. I själva verket utges hans böcker på obskyra småförlag och är ibland till och med egenpublicerade – ofta har han inte ens en redaktör som går igenom hans texter, vilket är speciellt allvarligt eftersom han inte är särskilt skicklig på stavning och grammatik. [7]
 
Denna pinsamma sanning är enkel att verifiera: Wikipedia har en omfattande artikel som minutiöst listar alla böcker han skrivit. [8] Den publicist som främst utger Brian Keene är ett litet förlag vid namn Deadite Press, som inte ens uppmärksammas med en egen artikel hos Wikipedia. Detsamma gäller för andra av hans förlag såsom Thunderstorm Books, Lazy Fascist Books, Borderlands Press, Infernal House Press – ingen av dessa föräras Wiki-artiklar, och vissa av dem saknar till och med en egen hemsida. Pocketförlaget Leisure Books, specialiserat på skräck och thrillers, var flitig i sin utgivning av Brian Keene 2004-2010 tills förlaget upphörde – och i alla fall här nådde Keene antagligen en bredare publik, även om Leisure Books inte var en kvalitetsutgivare eller hade någon högre status.
 
Det går likadant med hans meritförteckning i övrigt: Wikipedia-artikeln och hans hemsida stoltserar med att hans berättelser minsann blivit filmade fyra gånger. Men det handlar om rena amatörfilmer på bara några minuter som han själv och vänner till honom har gjort. Enda undantaget är en lågbudget made-for-tv-movie för Chiller TV, Ghoul (2012) på 1 timme 20 min, som knappt någon har sett och som bara har betyget 4 av 10 på IMDb. Filmindustrins intresse för Brian Keene är i själva verket tämligen stendött. (Hans bidrag till "media properties" som The X-Files, Doctor Who, Hellboy och Masters of the Universe – vilket han också skryter med på sin hemsida – består genomgående av några enskilda noveller i billigt producerade antologier sålda till fansen, men Keene får det att låta som om han varit delaktig i det kreativa arbetet bakom tv-serierna och filmerna.)
 
Brian Keene är inte bara (över-)produktiv som författare, han är också flitig i egenproducerade bloggar och poddradio, på Twitter och Facebook. Han har varit skicklig i att nå ut på sociala medier och få omgivningen att tro han är större än han faktiskt är. Att han vunnit två Bram Stoker Award får tillskrivas hans hängivna vänner och fans. Några fler betydande genrepriser har han inte mottagit – ganska magert med tanke på hur otroligt betydelsefull han påstås vara.
 

 

KEENE VS. JOSHI

 
Som exempel på hur absurt det blir när Brian Keene slår sig för bröstet och förkunnar att hans kritiker är mycket mindre framgångsrika än han själv, och därför inte har rätt att uttala sig (eftersom allt de hävdar ändå bara tyder på "avundsjuka") – låt oss ta exemplet Brian Keene visavi S.T. Joshi.
 
Keene hatar officiellt Joshi eftersom han står på "fel" sida i kontroversen kring World Fantasy Awards Lovecraft-byst – men det egentliga skälet är att Joshi uttryckt att Keene är en undermålig dussinförfattare. På sin blogg 4 nov. 2017 gick Keene till storms mot Joshi, som några dagar tidigare hade publicerat sin kritik över Keenes författarskap på sin egen blogg. Keene påstod att han blivit dränkt av mail från läsare som undrade vem den okände S.T. Joshi är. Keene förklarade nådigt för sina fans att Joshi skulle vara en föredetting som ingen längre riktigt bryr sig om, men att han gjorde vissa goda insatser som genreforskare på sin tid.
 
Självfallet ljög Keene sin vana trogen, men på detta sätt blev det en "grej" bland hans följare, fans och vänner att i alla upptänkliga sammanhang på nätet låtsas att de inte visste vem Joshi var, eller att han i alla händelser inte skulle ha någon relevans inom fantastiken idag – i synnerhet inte gentemot en sådan påstådd gigant som Brian Keene.
 
Allt detta är naturligtvis nonsens och blind fårskocksmentalitet – Keene kommer helt enkelt inte i närheten av S.T. Joshis position och respekt inom fantastiken, och alla vet det. Ändå påstår Keene motsatsen rakt upp och ner – eftersom han vet att hans lojala följare gör allting han säger och tecknar åt dem att göra. Trollen ger sig iväg för att sabotera diskussioner och sprida falska rykten.
 
Hur som helst är det kanske inte korrekt att jämföra den jättestore författaren Brian Keene med en betydligt mindre publiktillvänd akademiker och forskare som S.T. Joshi. Snarare bör ju Keene jämföras med liknande författare som Stephen King, Dean R. Koontz, Richard Matheson, Peter Straub och Clive Barker. Fast... Nej, vi gör det lite mindre pinsamt för Keene och håller oss till just Keene/Joshi-jämförelsen, så att grabben har i alla fall någon chans:
 
Jag sökte i arkiven på de sex största dagstidningarna i USA. [9] Där uppmärksammas Brian Keene 3 gånger – och S.T. Joshi 25 gånger. (Och här nämner jag inte att Stephen King omnämns 1127 gånger, och Peter Straub 84 gånger – bara i Washington Post...)
 
Förstrött går jag vidare till Publishers Weekly, den stora amerikanska tidskriften för bokbranschen, bibliotek och litterära agenter. Och där är Brian Keene minsann uppmärksammad hela 16 gånger – fastän det förvisso ser en smula ynkligt ut bredvid S.T. Joshis uppmärksamhet: 61 gånger. (Och här nämner jag inte att Stephen King är omskriven 1711 gånger där, och Peter Straub 189 gånger – nehej, så elak är man inte.)
 
Sorry, Keene. Och gratulationer till Joshi, som trots varande dammig akademiker och folkilsken kritiker har fått större allmänt genomslag än någon av fantastikens forskare och kritiker innan honom.

 

KEENE OCH DEN HÖGLJUDDA OSÄKERHETEN

 
I själva verket är Brian Keene en mycket ängslig individ – han vet att han själv är ett praktexemplar av identitetspolitikens och feministernas främsta hatobjekt: en vit, medelålders, heterosexuell man. Han är därtill en andra eller tredje rangens författare av testosteronstinn actionsplatter präglad av vapenfetischism.
 
Det var därför inte förvånande när det visade sig att Brian Keene är en "survivalist", [10] eller "preppare" som de också kallas – han är aktiv i subkulturen där man tar för givet att civilisationens kollaps är nära förestående p.g.a. terrorism, invandring, korrumperade politiker, tredje världskriget, miljöförstöring etc. Eftersom civilisationen snart kollapsar förbereder sig survivalisten på att överleva på egen hand. De bygger skyddsrum, lär sig att hantera vapen och försvara sig mot angripande människor, samla och odla grödor etc.
 
Rörelsen präglas av politisk extremism. Den har starka kopplingar till den kontroversiella vapenlobbyorganisationen NRA som står långt ut på högerkanten – att bära vapen för att skjuta villebråd och inte minst skydda sig mot människor som hotar hemmet och familjen, är en förutsättning för att vara en survivalist. Traditionellt har deltagarna stått långt åt höger, men en fraktion av vänsterextremister har vuxit sig större de senaste decennierna. "Unabombaren" Theodore Kaczynski och en annan terrorist, Timothy McVeigh som stod bakom bombdådet i Oklahoma City 1995, var båda survivalister; Kaczynski var vänsteranarkist, McVeigh högerextremist. När Brian Keenes koppling till survivalisterna avslöjades började han genast skryta om sitt vapenintresse och posera med dem på foton – samtidigt som han på sitt vanliga aggressiva sätt påstod att han avskydde NRA.
 
Lägg därtill att Brian Keene alltid stoltserat med att ha en "white trash"-bakgrund – men han är något så unikt som liberal white trash, bevars!
 
Utan tvekan vet han hur svag marken är under honom, och just därför skränar han så högt med att anklaga andra för det han själv är så rädd att bli anklagad för. En social rättvisekrigare svingande PK-klubban i spetsen för den identitetspolitiska hysterin – inte kan väl en sådan misstänkas för att själv vara högerradikal, rasist, homofob, NRA-sympatisör...? Politiskt sett är det ett gammalt klassiskt pr-trick, men också något som mobbare tidigt lär sig. Den skolunge som har låg social status kan alltid dölja det och ge intryck av att stå högre i rang genom att trycka ned andra på den sociala stegen. Och otäckt nog får dessa mobbare ofta en skara beundrare och hängivna opportunister omkring sig – den mänskliga naturen när den är som mest deprimerande.

 

YNKEDOMENS TYRANNI

 
Mobbningsmentalitet liksom politisk aktivism bryr sig inte om logik och ärliga tolkningar – det viktiga är vad man kan komma undan med, "machiavellism" kallat i politiskt radikala och extremistiska sammanhang. Den vänsterradikala PK-hysterin i fantastikrörelsen har demonstrerat att avvikande åsikter är helt oacceptabla och har kvävt alla kritiska röster – och därför kan uppenbar ohederlighet och dumhet numera få fritt spelrum. En tweet som praktiskt taget är pro-queer påstås vara transfobisk och få vågar säga ifrån, de som i avundsjuka och småaktighet vill få bort en icke-opportunist som S.T. Joshi förenas i en hycklande kör där man gemensamt låtsas tro saker som alla vet är falska – och trakasserierna går på högtryck. – En kampanj som pustar, frustar och stånkar av lögner, hyckleri och självvald idioti.
 
Men nu har inte bara de ideologiskt besatta och deras opportunister skuld i den situation som uppkommit. Ett minst lika stort problem är de som ser och förstår vad som sker, men väljer att vara tysta. Varför denna enorma feghet och ynkedom? Även om vi sannolikt är i majoritet, är det ytterst få av oss som vågar ta bladet från munnen offentligt och säga ifrån.
 
Gudarna ska veta att vi är många när man väl pratar med folk privat. Det går inte att ursäkta denna tystnad och feghet med att man i detta polariserade klimat riskerar att bli hånad och trakasserad – tvärtom är det just därför som dessa avvikande röster behövs! Allt annat är självcensur och att tillåta dumheterna att breda ut sig. Ingen kommer att kasta er i fängelse, avrätta er, utdöma spöstraff eller juridiskt omyndigförklara er, eftersom vi fortfarande lever i en demokrati med yttrandefrihet. Det vi faktiskt riskerar är att vårt sociala anseende sjunker – och det kan man alltid leva med. Ifall man inte är en ynkedom, vill säga.
 
Se saken på detta sätt: Författare, filosofer, intellektuella, politiskt motiverade tänkare på 1500- till 1700-talen riskerade inte bara tortyr och fängelse, utan också livhanken för att uttrycka sina moderna, banbrytande tankar i strävan efter att skapa ett bättre och friare samhälle: Martin Luther, Thomas More, Kepler, Giordano Bruno, Galileo, Descartes, Diderot, Hobbes, La Mettrie... Och utöver att riskera tortyr, fängelse och socialt anseende, kunde de också förlora alla möjligheter till inkomster. Det finns alltså ingen anledning för alla er som är kritiska till PKismen att knipa mun, eller att räddhågset be om ursäkt och pudla när ni blir kritiserade av PKismens hysterikor. Ni förlorar på sin höjd bara några vänner och i värsta fall också en del av era inkomster, vilket är en lyx i ett historiskt perspektiv och i andra delar av världen ännu idag.
 
Rubriken på denna avdelning syftar alltså inte bara på den ynkedom som PKismens opportunister sysslar med där de gömmer undan sitt personliga ansvar i flockens brölanden och utfall, det handlar lika mycket om alla dem som ser och förstår vad som sker, men väljer att inte göra något, som väljer att låtsas som ingenting. Martin Luther Kings klassiska citat "goda människors tystnad är farligare än onda människors brutalitet", är lika sant idag som det alltid har varit.
 
En lagom politisk korrekthet kan knappast vara fel – det måste finnas anständighetsmarkörer människor emellan. Jag var själv en av dem som försvarade "PKismen" när den fortfarande höll sig inom rimliga ramar och dess kritiker bara gnällde barnsligheter om sådana obetydligheter som "chokladboll" istället för "negerboll". (Om jag själv var svart och arbetade på ett café skulle det givetvis vara ett ständigt irritationsmoment ifall folk beställde "negerbollar", i synnerhet när fördomsfulla kunder gjorde det med ett insinuant flin.) Jag skrev också en lång rad texter och debattartiklar mot rasism och fördomar exempelvis i mina tidiga sf-fanzines och på senare tid i Tidningen Kulturen – men när attityden blir till mentalitet och går groteskt överstyr som i de givna exemplen – liksom också i t.ex. #metoo-rörelsen i Sverige – blir det ett gigantiskt problem för alla och för samhället i stort. Jag kan inte längre med rent samvete kritisera rasism, homofobi och misogyni och ignorera de övergrepp och häxjakter som begås av dem jag förväntas vara 100% lojala mot.
 
Det borde inte heller ni göra.

 

NOTER
 
[1] John W. Campbell Jr:s koppling till grundandet av scientologin är välkänd och kan läsas om i alla referensverk, men av speciellt intresse är Elaine C. Stewarts reportage med intervjuer i Liberty Magazine sommaren 1952 – intervjun med Campbell är en humoristisk pärla. Läsvärd är också L.Sprague de Camps "El-Ron and the City of Brass" i Fantastic, augusti 1975.
 
[2] Också Campbells idoga intresse för och promotande av pseudovetenskap är ett ständigt återkommande tema i referenslitteraturen. Läs t.ex. Andrew Mays Pseudoscience and Science Fiction (Springer Nature, 2017).
 
[3] Om Campbells rasism och politiska extremism, läs exempelvis Michael Moorcocks "Starship Stormtroopers" från hans bok The Opium General (Harrap, 1984). Också "Segregation", hans ledare i Analog, oktober 1963, som kan läsas i sin helhet här, men finns refererad av James Nicholl här jämte andra av Campbells märkliga ledare.
 
[4] Ett sammanlänkat begrepp här är förstås yttrandefrihet – demokratins diskussioner och debatter förs på toleransens och yttrandefrihetens spelplan.
 
[5] För att avslöja akademiska postmodernister, där de t.ex. hävdade att all naturvetenskap egentligen bara är "sociala konstruktioner", skrev fysikern Alan Sokal en uppsats som på rent nonsensspråk hävdade att gravitationen är en social konstruktion. Den publicerades i tidskriften Social Text och ledde till stor pinsamhet för det postmodernistiska lägret.
 
[6] Edmund Wilsons neurotiska förhållande till genrelitteratur i allmänhet och Tolkien i synnerhet beskrivs av David Bratman i hans bloggpost "Inside Edmund Wilson".
 
[7] S.T. Joshi har skrivit en lång, detaljerad och ingående analys av Keenes romaner som visar vilken standard de håller: "Brian Keene: Paperback Writer." Recensionen kommer att publiceras i översättning senare i år av Weird Webzine.
 
[8] Brian Keenes bibliografi.
 
[9] Washington Post, Wall Street Journal, Chicago Tribune, Los Angeles Times, New York Times och New York Post.
 
[10] På Joshis blog 20 mars 2018.

 

SKICKA EN KOMMENTAR!

 

Weird Webzine utges av Aleph Bokförlag.
Följ oss på Twitter och Facebook!

Allt innehåll © 2018 Weird Webzine
och respektive upphovsman. All Rights Reserved.
ISSN 1234-1234